Inspiration / Djur och natur

Domherre

Tillbakadragen och sällan sedd på sommaren och en välkommen och ofta sedd gäst på fågelborden på vintern. I småländsk folktro är det ett säkert tecken på snö inom tre dagar när domherren på senhösten kommer till bebyggelse och äter av trädens knoppar.

Domherren [Pyrrhula pyrrhula] är en stor och kraftig fink som blir 16–17 centimeter lång. Den har en kort, grov näbb som är anpassad för att äta knoppar och fröer. Domherren har svart och grå översida, svarta vingar med vita vingband och vit undergump. Hanen är vackert röd på bröstet, medan honan är gråbrun.

En av de mest kända

Domherren finns i hela landet och lever i barr- och blandskog. Ibland hittar man den även i lummigare parker och trädgårdar. Arten livnär sig på frön, bär och knoppar från lövträd och i viss mån också insekter.

Vanligtvis är den en stannfågel, men en del fåglar flyttar till Danmark och Mellaneuropa och återkommer i mars. På sommaren då domherren häckar i täta gran- och blandskogar är den tyst och tillbakadragen och man ser sällan fågeln. Boet ligger på några meters höjd, i en liten gran eller enbuske, och består av kvistar och rottrådar. På vintern är den en ofta sedd gäst på fågelborden, vilket har gjort att domherren är en av de mest kända fågelarterna i Sverige. Domherrens sång är lågmäld och hörs mest under vackra vårvinterdagar.

Domherrar gav namn

I Sverige uppskattar man att det finns 250000–500000 par. Under våren händer det att domherren lokalt ställer till med skada i fruktträdgårdar, då de knipsar av knoppar och årsskott av päron- och plommonträd. Fågeln sägs ha fått sitt namn efter domherrar; korherrar som tillhörde ett medeltida eller romerskt-katolskt domkapitel och förr hade klarröda dräkter. Det finns också en gammal legend som säger att domherren har fått sin röda färg då han på Golgata försökte dra taggarna ur Jesus törnekrona.

Källa: Sveriges ornitologiska förening, med flera.

Text: Annsofie Öhman Foto: Kenneth Johansson