Inspiration / Hem och lantliv

Under ytan – en vårbetraktelse

Publicerad 2019-04-11

Träden åldras med värdighet, det har jag alltid tyckt. Samhällets syn på åldrande är inte skogens, där är det inte "fult" att bli gammal. Ju fler årsringar ett träd har desto pampigare och mer värdefullt, och det är sorgligt att inte gamla människor värderas och ses på samma sätt. För ju fler år vi lägger bakom oss desto mer av oss själva har vi förhoppningsvis upptäckt och blivit. Åldrandet döljer ibland människans inneboende skatt som vintern döljer vårens.

För mig är våren den mest efterlängtade och starkaste skiftningen i naturen under året. Det sägs ofta att man vaknar till liv, en klyscha kanske men det ligger något i den. Sprängkraften som naturen sitter inne på och det liv som spirar i varje hörn av tillvaron nu kan inte lämna en oberörd. Och när ljuset återvänder är det som att dra upp rullgardinen efter en lång lång natt.

Ljudet av droppar hörs inte bara från hustaket utan även från träden i skogen. Granarna har skakat av sig vinterns grepp om grenar och barr. Björken är mjuk och bara väntar på att få spricka ut i full skrud. Livet vibrerar under mina fötter när jag vandrar runt i skogen som gränsar till vår tomt.

Som vuxen måste jag också ut och supa mig berusad på våren, men på ett litet annat sätt än när jag var barn. Jag tittar inte efter saker som kommer fram när det töar, jag letar efter det som legat dolt i mig själv.

Våren väcker många minnen till liv hos mig. De flesta från barndomen och nästan alla är från naturen. Minns hur jag som barn hjälpte bäcken lite på traven genom att rensa den på gamla löv och grenar. Älskade att sitta och lyssna på det porlande ljudet när vattnet fick fart. När all snö hade smält var det så spännande att
se vad den dolt hela vintern. Kunde hitta allt från en tappad vante till en fotboll långt utanför tomten. Vakade dagligen vid den lilla dammen där grodorna haft sin vintersömn och när våren kom förvandlade den till en kokande kittel av liv.

Som vuxen måste jag också ut och supa mig berusad på våren, men på ett litet annat sätt än när jag var barn. Jag tittar inte efter saker som kommer fram när det töar, jag letar efter det som legat dolt i mig själv. Jag vill hitta något nytt, känna att livet som spirar utanför mig själv även ska nå in och väcka mig. Klä mig i ytterligare en årsring och stå rak och stolt som träden.

Då måste jag lämna vardagens och samhällets ständigt påträngande ljud och ge mig ut i skogen. Även om jag går helt själv på ringlande stigar eller över stock och sten så känner jag mig aldrig ensam. Bara i skogens välgörande tystnad, kan jag höra mig själv, när min själ tar ton till våren.

Text: Tina Falltorp