Inspiration / Jakt och friluftsliv

Kronviltet återvänder till de sydsvenska skogarna

Skogens konung har fått konkurrens. Kronviltet ökar och kan snart finnas på var mans mark. Jägare och skogsägare hälsar dem med glädje, men för skogsbruket innebär det också utmaningar. De ståtliga djuren kan gå riktigt illa åt barken i granskogarna. "I takt med att kronviltstammen växer måste vi förändra våra skogsskötselmetoder", säger kronviltexperten Anders Jarnemo.

Anders Jarnemo ses av många som Sveriges ledande auktoritet på kronvilt. Efter många års gärning vid SLU och Grimsö forskningsstation är han i dag skoglig doktor vid Högskolan i Halmstad, där han undervisar i viltbiologi.

Det är ingen överdrift att påstå att Anders Jarnemo har ägnat hela sitt liv åt kronviltet.

– Allt började med min pappa som var oerhört fascinerad av kronviltet. Så intresserad var han, att han faktiskt flyttade från Dalarna till Skåne på 1960-talet. Där fanns nämligen Sveriges största kronviltspopulation och pappa ville ha möjlighet att studera dem på närmare håll. Att sitta med pappa i den stjärnklara natten och höra kronhjortens brunstbröl rulla ut i fjärran var en mäktig upplevelse.

Skygga och smarta

Personligen uppskattar han kronviltet inte bara för dess skönhet, utan också för dess list.

– De är verkligen inte lätta att ha att göra med. De är oerhört skygga och smarta – och därmed också väldigt svårjagade. På något märkligt sätt känner kronviltet av jaktförberedelser. Det är som om de tänker att "jaha ja, det är en sådan dag i dag, bäst att jag sätter mig i säkerhet". Sedan ser man inte skymten av dem. Nästan som om de hade ett sjätte sinne.

Inspiration för helgon och kungar

Så har kronviltet genom alla tider betraktats som det förnämsta viltet av alla. Myterna och sägnerna är många; det var just visionen av en kronhjort med ett lysande krucifix i hornkronan som ska ha inspirerat jägarnas skyddshelgon Hubertus att viga sitt liv åt Gud.

Under lång tid var jakten på kronvilt förbehållen samhällets välbeställda. På 1500-talet lät Gustav Vasa fridlysa kronviltet, jakten blev ett kungligt privilegium och förblev så ända fram till 1789.

– Artnamnet kronvilt syftar på djurets imponerande krona och kronhjort är benämningen på handjuret. Det är vi här i de nordiska länderna som väljer att fokusera på just kronan. I Tyskland säger man Rotwilt, i Storbritannien Red Deer, och syftar då på pälsens röda färg.

Invandrat från Danmark

KronhjortKronviltet har funnits i Sverige länge. Det vandrade in i Skåne via Danmark för 10 000 år sedan med en nordlig gräns i höjd med Mälardalen.

Redan när kronviltet fridlystes på 1500-talet var stammen på nedgång. Det allt hårdare utnyttjandet av landskapet med nedhuggning av skogar, inhägning av åkermark samt ett omfattande tamdjursbete på skogen var några av de viktigaste faktorerna bakom nedgången fram till modern tid. Jakt, rovdjur och ett kallare klimat påverkade också.

Nästan utrotad stam

I mitten av 1800-talet var stammen nästan helt utrotad med undantag för ett hundratal djur i södra Skåne. Som minst var stammen nere i 50 djur.

En av de bidragande orsakerna var de kraftiga förändringarna i det sydsvenska jord- och skogsbruket. Sämre åker- och betesmark samt fäladsmarker (en skånsk benämning på beten på allmänningar eller utmarker) planterades med gran. Det var också vanligt att man dikade ut rika lövkärr för granplantering. Lövblandskogar ersattes också de i många fall med gran. En utveckling som rimmade synnerligen illa med förekomsten av kronvilt.

Kronvilt äter gärna granbark – och det räcker med ett fåtal individer för att orsaka stora skador på ett granbestånd. Av sydsvenska skogsägare som investerat stora pengar i planteringarna sågs kronviltet som en plåga, och djuren jagades därefter.

Idag 20 000–30 000 djur

Efter att under en lång tid ha varit hotad är den svenska kronviltstammen åter på tillväxt. Idag finns kronviltet i samtliga län med undantag för Norrbotten och Gotland.

Idag uppskattas den svenska kronviltstammen till 20 000–30 000 djur. Hur snabbt stammen kommer att växa vill inte Anders Jarnemo sia om.

– Men vi kan alltid jämföra med våra grannländer. I Norge har man en årlig avskjutning på upp till 40 000 djur. I Danmark, där kronviltet är koncentrerat till Jylland, har man en avskjutning på mer än 10 000 djur. Om vi sätter detta i relation till den svenska avskjutningen på 6 000 till 7 000 djur så ger det en fingervisning om framtiden.

Jägare vill ha kronvilt på markerna

Viltvårdande aktiviteter, bland annat i form av utsättning och reservatsbildning, är bidragande orsaker till ökningen. Planerade utsättningar skedde på 50- och 60-talen i såväl Västmanland som Kolmården, Småland och Närke. I Skåne bildades reservat under 70- och 80-talet som efter avvecklingen har följts upp av en reglerad avskjutning och årliga inventeringar.

Glädjande nog märks också en förändrad attityd bland mark- och skogsägare.

– Idag gynnas ökningen och spridningen av att markägare och jägare vill ha kronvilt på sina marker och därför är mycket försiktiga i sin avskjutning. Skogsägare som inte jagar vill gärna se kronvilt på sin mark ändå, av den enkla anledningen att man tycker att det är vackra djur och att det är roligt att ha dem där. Sedan finns det förstås de skogsägare som inte vill veta av kronviltet, eftersom de vet vilka stora skador det kan innebära.

Landskapstyp och fodertillgång påverkar

För skador, det blir det, och i takt med att stammen ökar så gör det sydsvenska skogsbruket klokt i att rusta sig. Frågan är bara hur?

– Frågan är komplex, eftersom många olika faktorer styr, säger Anders Jarnemo som under tiden på Grimsö genomförde en undersökning med kollegan Johan Månsson.

I studien jämfördes barkskadorna i tre områden i södra Skånes blandade jord- och skogsbrukslandskap, i två områden i Kolmårdens skogar samt i ett område söder om Nyköping.

Undersökningen visade på stora variationer. I Skåne var 83–92 procent av stammarna skadade, i Nyköping 46 procent och i Kolmården endast 2 respektive 8 procent. Detta trots att Kolmården troligen har den högsta tätheten av kronvilt i landet. Det intressanta var alltså att skadorna inte stod i relation till antalet djur. Istället var det fodertillgången och typen av landskap som påverkade mest.

– Kolmårdens skogar är rika på blåbärsris, ljung, lav och buskvegetation vilket gör att kronviltet får ett smakligt alternativ till barken. Granskogarna i Skåne är däremot ofta monokulturer där det inte finns så mycket annat att äta än just bark.

Nya skogsskötselstrategier behövs

Studien visade att områden med jordbruk och mindre skogsbestånd var mer känsliga än de sammanhängande stora skogslandskap som Kolmården har att erbjuda.

– När kronviltet söker sin daglega är det ofta bara de täta granskogsbestånden som står till buds i Skåne – med barkskalning som följd – medan skogarna i Kolmården erbjuder fler alternativ. En annan faktor är att kronvilt i jordbrukslandskapet äter mycket av grödorna och därför kan behöva barken som ett fibertillskott, resonerar Anders Jarnemo.

Han menar att skogsbruket behöver utarbeta nya och varierade skogsskötselstrategier som är anpassade för olika typer av landskap.

– I Kolmården är kronviltet alldeles utmärkt ur ett skogsbruksperspektiv. Till och med ett bättre alternativ till älg och rådjur som faktiskt gör större skada i dessa områden.

Förbättra tillgången på föda och skyddKronhjort

Slutsatsen är att avskjutning inte är det effektivaste sättet att få bukt med barkskalningen – av den enkla anledningen att även ett fåtal djur kan orsaka stor skada. Istället bör vilt-förvaltningen inrikta sig på att anpassa skogsskötselmetoderna och att förbättra tillgången på föda och skydd, bland annat genom att återskapa miljöer som utdikade kärr och sumpskogar.

– Skogsbruket måste vara inställt på att ändra sina skötselmetoder och kanske även överväga en ändrad inriktning i vissa områden – till exempel att överge granskogarnas monokulturer och istället satsa på blandskogar, kanske till och med olikåldriga sådana.

Fler prioriterar mångfald

Vi bör också bli bättre på att ta tillvara den månghundraåriga kunskap om förvaltning av kronvilt som finns i Europa och utifrån detta utveckla våra egna strategier och metoder. Det kan handla om såväl mekaniska som kemiska skydd. Anders Jarnemo har nyligen beviljats forskningsmedel från Naturvårdsverket för att göra denna sammanställning av material.

– I dag finns det viltintresserade skogsägare som inte i första hand räknar timmar, utan nog skulle tycka att det är helt okej att gå ut i skogen och välja ut och skydda de enskilda stammar som man vill ska ingå i slutbeståndet. Man får se det som en viltvårdsåtgärd om det är så att man vill ha kronvilt på sin mark.

Överhuvudtaget tycker Anders Jarnemo att det är glädjande att vi har fått en svensk skogsägarkår som allt mer prioriterar mångfalden.

– Dagens skogsägare är mycket medvetna om att skogen har många olika värden. Jag har också noterat att det finns en helt ny kategori skogsägare – de som förvärvar skog främst på grund av sitt jakt- och naturintresse och sköter skogen utifrån ett viltvårdsperspektiv.

Det finns inga genvägar

Hur ska man då göra om man väldigt gärna vill ha kronvilt på sina marker? Ge projektet lite tid, säger Anders Jarnemo.

– Eftersom de är så skygga kan det ta många år för dem att etablera sig på en plats. De vill ha lugn och ro. Om du har sett kronvilt på din mark så kan det vara en god idé att lugna sig med jakten några år. Ju mindre liv och rörelse det är i skogen desto större chans är det att kronviltet etablerar sig. Även när etableringsfasen är över så gäller det att skynda sakta. Undvik initialt att skjuta hindar – i en väl etablerad stam bör man ha en balans i avskjutningen mellan hindar och hjortar. Hinden börjar ofta inte reproducera sig förrän under det tredje året och får bara en kalv om året.

Ett alternativ är annars att bara jaga med sinnena. Gå ut och sätt dig i skogsgläntan, väl dold, i rätt vind, i skymningen. Sedan är det bara att vänta. Tålamod är en dygd.

Text: Amelie Bergman Foto: Anders Jarnemo