Inspiration / Kultur och tradition

Älvor och troll – och andra väsen från skogen

Publicerad 2018-12-14

Skogen och naturen har triggat fantasin hos människan i alla tider, och skapat berättelser om älvor och vättar och andra väsen. Här får du en kort presentation av våra vanligaste väsen enligt folktron.

Tomten

En gestalt i nordisk folktro som tänktes råda över gårdens väl och ve. Hade vresigt temperament och såg ut som en liten vadmalsklädd bonde.

Det gällde att hålla sig väl med tomten och inte förarga honom på något sätt. Då såg han till att det gick bra för gården och hjälpte till med sådant som skörden eller larmade vid eldsvådor. Om man misskötte djuren eller inte behandlade honom väl kunde han hämnas.

I en av många sägner kring tomten sägs att han i ilskan över att det inte fanns någon smörklick i julgröten slår ihjäl en ko. Många brukade sätta ut en stor skål med gröt till tomten vid jul för att hålla honom på gott humör.

Skogsrået

Ett väsen som i folktron troddes råda över skogen och alla dess djur. Kolare, tjärbrännare och andra män som arbetade ensamma i skogen kunde få besök av en förförisk kvinna som ville bli älskarinna åt dem. Framifrån var hon skön, men när hon vände ryggen till var hennes rygg urholkad som en rutten trädstam.

Ibland varnade hon för faror och andra gånger, exempelvis om en man värjde sig mot hennes närmanden, kunde hon ställa till mycket besvär för honom. Ofta gav man skogsrået skulden för missöden i skogen. Bommade man med ett skott eller gick vilse i skogen skyllde man på skogsrået.

Kallades även skogssnuvan, skogsfrun, råndan eller skogstippan.

Framifrån var skogsrået skön, men när hon vände sig var ryggen urholkad som en rutten trädstam.

Framifrån var skogsrået skön, men när hon vände sig var ryggen urholkad som en rutten trädstam.

Tomten var en gestalt som tänktes råda över gårdens väl och ve.

Tomten var en gestalt som tänktes råda över gårdens väl och ve.

Näcken

Ett vattenväsen som höll till i vattendrag och lockade till sig människor, särskilt unga kvinnor, genom att spela vackert på fiol. I sydligaste Sverige var han en stor förförare, så kvinnor fick undvika bäckar och sjöar där han höll till. Särskilt farligt lär det ha varit då näckrosorna blommade.

Gamla tiders näck var sällan naken, utan var ordentligt klädd med grå vadmalskläder. Nästan alla väsen kunde skifta gestalt, men näcken var den skickligaste.

Näcken uppfattades ofta som farlig, både för att man trodde att han kunde dränka människor och för att han kunde alstra sjukdomar.

Han var också spelman med magiskt tvingande spel, men kunde också lära ut konsten att spela fiol till människor. I Sydsverige kallades näcken även älven, ellen, bäckamannen, bäckahästen och strömkarl.

Älvor

Älvorna beskrivs ofta som vitklädda, dansande kvinnovarelser som visade sig vid gryningen eller skymningen. I äldre tradition fanns även älvakungar.

Bodde under jorden, men höll vanligen till i skogar, berg, kullar och runt gravhögar. Där älvorna hade dansat kunde man se ringar i gräset.

Älvorna betraktades som sjukdomsalstrare. Om man störde dem, till exempel genom att passera över eller smutsa ned i en älvring, fanns risk att de skulle hämnas. Älvorna kunde till exempel blåsa på benen så att de blev fulla av utslag – älvablåst.

Bilden av dimslöjor som dansande älvor över sankta ängar kommer från romantikens konstnärer och författare.

Troll

Människoliknande väsen som bodde i berg, gravhögar eller skogar. De levde i stort sett som människor och för många troll var boskapsskötsel den främsta näringen.

Trollen såg ut som människor; i många fall var de till och med vackrare än människorna, åtminstone trollflickorna. Endast då och då beskrivs trollen som fula och anskrämliga.

De kunde leva i grannsämja med människorna, men ofta beskrevs de som tjuvaktiga och farliga. Det pratades om människor som hade blivit bergtagna av trollen, det vill säga lurade in till deras boningar inne i berget och sedan fått sitta där en längre eller kortare tid.

Trollen kunde också röva bort nyfödda barn och ersätta det med en trollunge, en bortbyting. I folksagorna är trollen identiska med jättarna. Deras roll är då att vara övernaturligt stora och farliga motståndare till sagornas hjältar.

Vättar

I sydsvensk folktro kan man höra talas om vättar – ett underjordiskt väsen som lever under jorden, i berg eller stenbumlingar. Är fredliga och bor ofta i närheten av människornas bostäder och har bara kontakt med gårdsfolket om de blir uppretade, till exempel om smutsvatten eller urin tränger ned till dem. Då kan de hämnas på korna eller ge barnen sjukdomar.

I norrländsk folktro finns vittror som på många sätt uppträder som vättarna. Särskilt vittrorna förknippades med fäbodlivet och det sades att de höll egen boskap. Vittrornas kor påstods ge mycket mer mjölk än människornas. Då och då ägnade sig vittrorna åt bergtagning och att byta barn, på samma sätt som trollen.

Vitterkvinnorna, som kunde vara mycket vackra, tyckte också om att förföra ensamma män.

Näcken höll till i vattendrag och lockade till sig människor genom att spela vackert på fiol.

Näcken höll till i vattendrag och lockade till sig människor genom att spela vackert på fiol.

Trollen var människoliknande väsen som bodde i berg, gravhögar eller skogar.

Trollen var människoliknande väsen som bodde i berg, gravhögar eller skogar.