Men som om nåden inte har öron faller även löven från en ungbjörk längs vägen jag vandrar. De har gulnat och singlar sakta ner som tårarna jag tyst gråter inom mig. Varför måste allt vackert ha ett slut? Varför är det så?
Jag kommer inte kunna mota hösten från scenen. Snart kommer den tränga sommaren bakom kulisserna och spela ut hela sitt färgsprakande artisteri, och jag kommer älska det då. Då men inte nu.
Jag ökar på stegen, gruset knastrar under mina fötter och jag går med nedsänkt huvud. Trots det kan jag inte undgå den trave timmer som ligger vid vägkanten och vars årsringar lyser som guld i kvällssolen. Synen kastar mer bensin på mitt vemod. Stockarnas vackert tecknade tidscirklar berättar att träden har överlevt många vintrar, vaknat på nytt många vårar, blommat och skänkt skugga många varma sommardagar och färgat hösten i eldvarma färger om och om igen.
Livets skiftningar ristas även in i mig och ibland gör det ont, väcker sorg eller vemod men också glädje och förväntan.
Jag vänder traven ryggen och tar av ifrån landsvägen och går in på en inbjudande skogsstig. Där inser jag det fåfänga i att krampaktigt försöka hålla kvar i allt det vackra, som kärleken, ungdomen, barnen, sommaren och hälsan. Livet vill annat, det är föränderligt och förgängligt, det skiftar som naturen.
Jag måste acceptera tidens gång och det paradoxala i att livets skönhet ibland gör ont, en smärta född ur rädslan att mista det.
Tina är virkesredovisare på Sydved och bor i byn Ingeryd utanför Ölmstad. På fritiden skriver hon krönikor, debattartiklar och prosa i bland annat tidskriften Populär Poesi.
