Björk
Vårtbjörk och glasbjörk
I Sverige finns vårtbjörk och glasbjörk. Båda är pionjärträd vilket betyder att de vandrar in först på ett obevuxet område. De är anpassade till att växa på kala marker, vilket innebär att de tål stora temperaturskillnader men också att de kräver mycket ljus och utrymme. Den största skillnaden mellan arterna är att de har olika markkrav och i viss mån också deras produktionsförmåga.
Markkrav
Vårtbjörken växer bäst på näringsrika, friska marker, gärna med rörligt grundvatten. Nerlagda åkrar som är väldränerade passar till exempel bra. Vårtbjörken kan också växa på torrare ståndorter men då blir tillväxten låg. Undvik björkodling på kraftiga lerjordar. Glasbjörken kan till skillnad från vårtbjörken växa också på fuktiga och våta marker med högt grundvattenstånd. Glasbjörken tål också frost bättre än vårtbjörken.
Användning
Det är ingen större skillnad på vad de olika björkarterna används till. Björkvirket är ett medeltungt, medelhårt och segt virke.
Men glasbjörken har rakare fibrer och utvecklar inte samma flammighet som vårtbjörken. Virket står inte emot fukt särskilt bra och är därför inte lämpligt för utomhusbruk utan specialbehandling. De klenare dimensionerna av björk är eftertraktad massaved för pappersmassa.
Björkvirket används också till möbler, snickerier, svarvade produkter och golv, men också spån och träfiberskivor, plywood, kemiska produkter och cellulosa. Barken kan användas för näverslöjd. Bland mer ovanliga användningsområden finns framställning av björkdricka och björkvin från saven.
Naturvärde
Björken utgör ett viktigt inslag i naturens mångfald. Björkarna är vårt tredje vanligaste trädslag och är snabbt på plats på brända, avverkade eller andra typer av blottlagda markytor. Grova björkar blir ofta naturvärdesträd. Spara dem gärna i trädgrupper och tillsammans med andra trädslag. Björkar, liksom aspar, blir inte lika gamla som barrträd och ädla lövträd. De kan därför relativt snabbt bidra till att öka andelen död ved i skogen.
Omloppstid
Björkbestånd får enligt skogsvårdslagen slutavverkas tidigast vid 45–55 års ålder beroende på bonitet, markens bördighet, men kan bli 300 år gammal. Om målet är högsta volymproduktion och hög timmerkvalitet är en lämplig slutålder 60–75 år. Beståndet bör ha uppnått minst 25 cm i medeldiameter.
Föryngring
Plantering eller sådd är av genetiska skäl lämplig i större delen av landet. Det förädlade material som finns i dag är överlägset jämfört med beståndsfröplantor.
Plantering på skogsmark: normalt görs en markberedning. Jordbruksmark bör helplöjas och harvas eller plöjas. Björken hämmas mycket av överskärmning (när andra träd med högre kronor skuggar). Förbandet på skogsmark ska vara 2000–2500 plantor/ha och på jordbruksmark 2500-3000 plantor/ha. Det är nämligen större risk att plantorna dör på jordbruksmark.
Naturlig föryngring: Björkar förökar sig lätt, både med frön och med stubbskott. Fröfall från hängena sker både på hösten, då fröna gror omedelbart, och på våren efter. De här fröna gror efter en viloperiod under vintern. Björkfrön finns ofta också i fröbanken i marken. De marker som är lämpliga för att självföryngra i är fuktiga marker som gränsar till vattendrag och sjöar, mindre fuktsvackor insprängda i barrbestånd eller frostlänta marker där gran har svårt att etablera sig.
Al
Klibbal och gråal
I Sverige finns klibbal och gråal. Klibbalen är framförallt utbredd i Götaland och Svealand, medan gråalen är mer nordlig och främst finns i Svealand och Norrland.
Markkrav
Klibbalen är det enda av våra trädslag som är anpassad till blöta marker. Den kräver djup, näringsrik och mullrik jord med rörligt grundvatten för bästa utveckling och tillväxt. Den växer ofta vid gränsen till öppet vatten, men trivs också på friska marker. Klibbalen kan däremot inte växa på djupa torvmarker. Gråalen producerar bäst på finjordshaltig mark men växer också på torrare och mager mark. Klibbal är mycket ljuskrävande medan gråal inte kräver fullt lika mycket ljus. Gråal är också mer frosttålig än klibbal, som ändå klarar sig relativt bra på frostlänta marker.
Användning
I dag används alvirket i första hand inom möbelindustrin, men emballage och energived är andra användningsområden. Gråalens virke räknas som mindre värdefullt medan klibbalen är mer användbart. Den mest kända användningen av klibbal är till träskor men också till möbler och som rökerived. Historiskt sett har alen använts till exempelvis pålar,vattenledningar, färgning och ved.
Naturvärde
Alen har ett högt naturvärde. På alens rötter växer mikroorganismer som fångar in kväve och alen kan därför binda luftkväve. Alarna är därför goda markförbättrare och kvävegödslare. Alkärr är artrika och särpräglade biotoper som är väl värda att skydda. I dag värnas de områden där alen växer för naturens skull. Såväl klibbal och gråal förekommer alltså i kantzoner mot vatten, klibbalen i sumpskogar och kärr som är biologiskt rika miljöer på många sätt. Siskor och andra småfåglar kalasar på fröna. Fladdermöss, groddjur, snäckor och insekter trivs också där.
Omloppstid
Båda arterna är mycket snabbväxande i ungdomen, gråalen ännu mer än klibbalen. Men efter runt 25 år passerar klibbalen gråalens höjdtillväxt. Om målet är grovt kvalitetstimmer är omloppstiden 50-60 år. Välskötta bestånd och förädlat material kan ha en omloppstid på 40–50 år.
Naturlig föryngring
Klibbalen föryngras antingen genom fröspridning eller stubbskott. Alen är ett utpräglat pionjärträd och fröna måste ha mineraljordskontakt för att kunna gro. Klibbalen har stor förmåga att bilda stubbskott, men den avtar i takt med trädets ålder. Stubbarna förstörs nämligen efter hand av röta, det är därför som samma stubbe inte går att utnyttja mer än 2–3 generationer. Gråalen föryngras naturligt främst genom rotskott.
Asp
Uttrycket ”att darra som ett asplöv” kommer från att asplöven med sina långa platta skaft darrar vid minsta vindfläkt. Aspen är ljuskrävande, men också relativt härdig mot vinterkyla och vårfrost.
Markkrav
Asp är ett pionjärträd som växer på de flesta ståndorter men producerar bäst på finjordsrika moräner, gärna kalkhaltiga med bra vattentillgång. De bästa växtplatserna är sluttningar med översilande grundvatten. På svaga marker växer aspen långsamt och risken för röta är stor. När barken är slät och gröngrå är det ett tecken på att aspen växer bra.
Användning
Ved från asp är vit, porös och lätt. Aspen används framförallt till massaved men har också stor betydelse som material till tändstickor. Det är tack vare den raka fiberriktningen, förmågan till spjälkning och att brinna bra. Andra produkter som kan tillverkas av asp är pallar, lådor, träull, bastulavar, spånskivor och byggmodeller.
Naturvärde
Aspens relativt mjuka ved gör den attraktiv för hålbyggande fåglar. Senare tas håligheterna över av andra arter. Grova aspar är värdefulla naturvärdesträd men det är också värdefullt med mindre inslag av yngre asp i en skog. I de delar av landet där ädla lövträd saknas är aspen en bra ersättare. Om det finns gott om grova aspar nära varandra kan man välja att kapa högstubbar av några. Lämnar man också kvar trädtoppar och träddelar skapas död ved av olika ålder.
Omloppstid
Tillväxten hos asp når sin topp efter 40 års ålder, men för hybriddaspen sker tillväxttoppen upp till 20 år tidigare eftersom den har en betydligt snabbare omloppstid. Aspen är i regel avverkningsmogen vid 50–60 års ålder.
Välgallrad vanlig asp kan på bra marker nå slutavverkningsdimensioner ännu tidigare. Hybridasp kan avverkas innan 30 års ålder.
Naturlig föryngring
Aspens frö har en mycket kortvarig grobarhet. Det gör att föryngring av asp med fröträdsställning är en alltför osäker metod för att användas praktiskt. Däremot går det bra att föryngra asp med hjälp av rotskott. Uppslaget kan bli rikligt, från 20000 till 200000 per hektar. De flesta rotskotten kommer från klena rötter som ligger relativt nära markytan. Det är de här skotten man helst ska bygga beståndet på. Skott från tjocka rötter nära moderträdet överför ofta röta från stubben till de unga träden, och därför ska de undvikas som trädval.
Juni 2014
