Nytt från våra distrikt / Hylte

Lärk med potential

Publicerad 2021-12-08

Om man stannar upp och funderar på hur det kan växa i skogen kan man bli glatt överraskad av att det på 30 år har skapats en ny fullvuxen skog. I detta fall är det lärk som står för tillväxten.

För trettio år sedan när man promenerade på denna plats växte där granskog med imponerande dimension och längd. Beståndet var troligen i åttioårsåldern när det avverkades och medelstammen torde legat i närheten av 1 m3fub/stam vilket får anses vara en ganska skaplig dimension i våra trakter.

– Det timmer som föll ut från avverkningen apterades i fasta längder om 5 respektive 6 meter och fraktades till hamnen i Halmstad där det lastades i container för vidare sjötransport till Skottland där det skulle sågas.

Hybridlärk

Efter avverkningen planterades det hybridlärk på hygget som var ca 2,4 hektar. Det planterades ca 2300 plantor per hektar. Beståndet har sedan röjts en gång, gallrats en första gång vid 15 års ålder och därefter ytterligare två gånger. Det har dessutom varit en del vindfällen som tagits omhand. Idag står det en enligt den nygjorda skogsbruksplanen ca 350 m3sk/hektar och medeldiameterns ligger på ca 28 centimeter.

Strategi för framtiden

Det finns två alternativ framåt för detta bestånd. Det mest troliga är att man gallrar det lätt ytterligare en gång och därefter får det stå kvar och växa till riktigt grova dimensioner. Det som talar för denna strategi är att området där skogen finns är i kommunal ägo och livligt frekventerat av det rörliga friluftslivet.

– Det passar därför bra att ha ett paradbestånd av denna typ stående.

Ett annat alternativ är att slutavverka så snart man hittar en riktigt bra avsättning för det sågbara timret.

– Men som sagt, det är mest troligt att det får stå kvar, och inte mig emot. Det är fantastiskt fint att besöka denna plats och lärken är vacker att titta på oavsett årstid. Ljusgrön och fin när barren slår ut, och ärliga färger på hösten när barren gulnar och sen spännande gråtoner under vintern.

Text och foto: Eddie Nilsson