Skogsharen – skogens sprinter

Skogsharen är 45–60 centimeter lång och har gråbrun päls med vit svans och svarta öronspetsar. Honorna är vanligtvis större än hanarna. Vintertid är skogsharen helvit i norr och gråvit söder om Dalälven (kallas också mohare). Den finns i hela Sverige, förutom i södra Skåne. I Sverige finns även fälthare och vildkanin.

Skogsharen är växtätare och livnär sig på tunna kvistar, bark av olika lövträd samt örter och ris. Bäst trivs den i gran- eller björkskogar med växlande vegetation, där den kan få både föda och skydd mot sina fiender.

Ute på natten

Större delen av året är skogsharen aktiv endast på natten. När den söker föda på nätterna brukar den använda samma stigar om och om igen, så kallade viltväxlar. Kännetecknande är att vegetationen är avknipsad i harhöjd, men överväxande högre upp.

På dagen vilar skogsharen under en videbuske, vid en gran eller kanske under ett stenblock. Alltid med uppsikt över sin omgivning och med minst en flyktväg från sitt bo. Först på våren, när det första gräset kommer, brukar hararna ta risken att beta öppet i dagsljus. Det är både parningstiden och behovet av frisk färsk vegetation som driver fram dem.

Ungarna lämnas tidigt

Parningstiden börjar tidigt på våren och honan får två till tre kullar, oftast med två till fem ungar. I södra Sverige föds de första ungarna redan i april. Redan efter några minuter lämnar honan sina ungar och återkommer sedan till dem endast en gång per dygn. Det fungerar bra för ungarna, då honans mjölk är tillräckligt näringsrik. Genom att inte komma till boet så ofta, undviker hon att med sina spår leda rovdjur till de sårbara ungarna.

Upptäcker faror med hörseln

Öronen är de mest utvecklade organen och det är genom hörseln som haren upptäcker faror. Vanligt är att de sätter sig på bakbenen och vrider på öronen för att bestämma var ett ljud kommer ifrån. Då haren är nattaktiv har den bra mörkerseende.

Det finns en tro att haren kan stänga av sin vittring när den hoppat av sitt spår och trycker, till exempel mitt i ett drev. Det finns inga bevis för detta, men man vet att harar som trycker knappt ger ifrån sig någon vittring alls. Harungar är också nästan utan vittring när de sitter stilla.

Snabba ben

Harar och kaniner är anpassade för att snabbt kunna fly en fara. Det är de långa bakbenen med sina kraftiga lårmuskler som skjuter iväg haren. Skogsharen kan springa upp mot 70 km/h under korta sträckor om den behöver. Den främsta fienden är rödräven, men även rovfåglar, katt och mård är farliga fiender för skogsharen.

Jakten på skogshare är numera inte så stor i större delen av Sverige och många sparar den vintervita haren istället för att skjuta den.