Far och son delar ansvaret för skogen

I den lilla byn Östansjö i Dalarna har släkten Murmester ägt skog i många generationer tillbaka. Eriks farfars farfar kom till gården som dräng under mitten av 1800-talet. Så småningom gifte han sig och 1873 byggde han huset, som Erik och hans familj bor i idag.

Längtan tillbaka till Dalarna blev stor när Erik och hans fru fick barn för några år sedan.

– Jag har en stark anknytning hit. Här finns familjen, släkten och den lantliga miljön nära Falun. Det är en välkomnande by och en fantastisk plats att låta barn växa upp på, säger Erik.

När de väl bestämt sig gick det ganska snabbt. De tömde lägenheten i Örebro, styckade av huset på gården i Östansjö. Eriks mamma och pappa flyttade in i ett annat släkthus, på andra sidan vägen.

– Erik ringde en dag och berättade att de skulle flytta hem. Nu på stört, undrade jag? Det gick snabbare än jag trodde. Men vi blev jätteglada att de hade tagit de beslutet, säger Hans-Erik.

Delat ägande – 50 procent var

I stället för att lämna över hela fastigheten på en gång valde de en lösning där far och son delar på skogen. De äger 50 procent var.

– Det var jag som kom med det förslaget. Erik har småbarn och jobb, medan jag är pensionär och har tid att vara aktiv i skogen. På det här sättet kan han växa in i det på ett bra sätt, säger Hans-Erik.

För Erik blev delägandet också viktigt för att känna ansvar.

– Hade jag bara bott på gården utan att äga skogen hade jag nog inte känt samma delaktighet. Det blir roligare och mer meningsfullt när man faktiskt är med och förvaltar, säger han.

Skogen omfattar omkring 345 hektar produktiv skogsmark och ligger relativt samlad, inom ungefär en mils radie från gården. Här dominerar tallskogen, med omkring 70 procent tall, 24 procent gran och resten björk. Fastigheten är certifierad och drivs med ett tydligt Fokus på långsiktigt brukande.

”Bollar” sig fram till lösningar

Far och son pratar om skogen nästan varje dag. Det finns ofta mycket att diskutera. De senaste månaderna har stormskador tagit mycket tid. Flera bestånd har blåst ned och mycket arbete har lagts på att ta hand om vindfällen efter stormen Johannes, men nu är det mesta upparbetat.

Både Erik och Hans-Erik tycker att samarbetet mellan dem fungerar ovanligt bra.

– Vi tycker generellt ganska lika och så är vi båda diplomatiska. Vi är öppna för att lyssna på varandras tankar. Det är inte så att vi alltid har alla svar, men vi brukar kunna bolla oss fram till en lösning, säger Erik.

Ända sedan Erik var liten har han följt med sin pappa ut i skogen, räknat årsringar, pratat om skogen
och plockat svamp. När han blev lite äldre var han med och jobbade i skogen, planterade och röjde. Han har en stark känslomässig koppling till skogen:

– En varm känsla sprider sig i kroppen när jag är ute på våra egna skiften. Tänk att jag äger något som jag har ansvar att förvalta och kan föra vidare till nästa generation, att jag kan bidra till hur det framtida landskapet kommer att se ut.

Värdefull hjälp

Både Erik och Hans-Erik besitter stora kunskaper om skogen. Förutom arbete med den egna skogen, arbetar Erik med verksamhetsutveckling på Stora Enso och Hans-Erik har jobbat som virkesköpare på ett annat skogsbolag. Många frågor kan de lösa själva, men de tycker ändå att det är värdefullt med stöttning.

– Vi har en bra virkesköpare som vi gärna diskuterar saker med och för mig som nybliven skogsägare har det varit mycket värt att få en tydligare övergripande bild av skogen med hjälp av skogsbruksplanen. säger Erik.

Plantering och mindre röjningar sköter de själva, medan Stora Enso tar hand om avverkningar och större röjningar. Hans-Erik är ute i skogen och arbetar nästan varje dag.

– Hans erfarenhet och kunskap är väldigt värdefull. Samtidigt försöker jag bidra med nya perspektiv, säger Erik.

– Erik kommer in med nya tankar och funderingar kring teknik och hur man ska förvalta skogen framåt. Hur länge man väntar innan man slutavverkar till exempel. Det är bra att kunna bolla sådana frågor tillsammans, fyller Hans-Erik i.

Börja prata i tid!

Efter många år i skogsbranschen har Hans-Erik sett både lyckade och mindre lyckade generationsskiften.

– Många väntar för länge. Till slut tror man att man är oersättlig.

Han menar att det största misstaget är att skjuta upp processen.

– Man ska inte vänta för länge. Det bästa är att börja prata om det i god tid och låta det få mogna fram under flera år. Diskutera olika lösningar och låta nästa generation successivt ta ansvar.

Så blev det i familjen Murmesters fall.

– Vi började prata om det tidigt. Gör man det behöver det inte bli så allvarligt och formellt. Sedan har det varit ganska enkelt för oss, eftersom jag inte haft några syskon som velat ta över. Är man flera som vill ta över kan det bli lite mer komplicerat, säger Erik.

För Hans-Erik var det viktigt att det skulle vara ett fritt val för Erik att ta över skogen.

– Jag var själv bara i 20-årsåldern när jag tog över skogen efter min far och kände att det var lite tidigt. Jag växte in i det sedan och det blev bra på sikt, men jag ville inte att Erik skulle känna någon press.

– Det har varit skönt att få välja själv, utan några som helst krav från mina föräldrar. Samtidigt har jag
kanske haft en underliggande press på mig själv, det tror jag är vanligt när man är arvtagare till en gård som ägts av samma släkt i många generationer, fyller Erik i.

Det var en period när han var i femtonårsåldern, då var han inte alls intresserad av att ta över skogen.

– Men ju äldre jag blivit har jag också insett vilken möjlighet det är att få ta över ett sådant här arv och få jobba vidare för att utveckla det, säger han.

För egen del hoppas Erik att även nästa generation ska känna samma glädje inför skogen som han själv gjort.

Hans barn är i dag fem och sju år gamla och de går ofta ut i skogen tillsammans för att plocka svamp eller blåbär.

– Jag hoppas förstås att de också ska vilja ta över en dag. Men det måste komma från dem själva. Annars blir det inte bra.