Göran går på jakt med block och penna

När Göran Löfwing köpte skogen vid Vargaman slöts cirkeln. Här bodde hans mormor och morfar.

– Det var himla kul att få den här chansen. Det här är skogen som jag växte upp i och här föddes mamma med alla sina syskon, de var elva barn.

Vargaman heter stället för att den sista vargen sköts just här. Och skogen, det är Gudhemsskogen. Längst upp på kullen i gränsen tronar ruinerna efter Gudhems kloster.

Det är ingen vanlig skog. Odlingsrösen och hålvägar med anknytning till både klostret och Gudhems kungsgård sätter sin prägel på de nästan hundra hektaren som är uppdelade i två skiften – "Storeparken" och "Lilleparken".

– Att driva ett aktivt skogsbruk här är en utmaning men väldigt roligt, konstaterar Göran och plockar fram nödvändigheterna ur vapengarderoben: block, penna och fästingspray. Det är dags att gå på jakt.

Ett vittnesmål

Göran började jaga tidigt.

– Jag var jätteliten när jag började jaga kråkor. Sedan sprang jag hem till kritorna och ritade. Jag ville uppleva det igen.

I dag är Göran Löfwing en mycket erfaren jägare. Älg, hjort, vildsvin, fågel... genom åren har det blivit tusentals jaktögonblick som fångats på duken. Traditionen är Bruno Liljefors men stilen är hans egen. Ödmjukheten inför naturupplevelsen delar han med andra jägare, även om spänningsmomentet har en extra dimension.

– Jag jagar motivet. Det är fortfarande samma sak som när jag var liten, jag springer hem och försöker fånga upplevelsen. Den mäktiga synen av en flock grisar som kommer rasande ner från Koberg; går det att återskapa den? Jag vill avlägga ett vittnesmål – och ju snabbare det går, desto tydligare blir bilden.

En av 29

Han tecknar en bild av en annorlunda uppväxt. Född tidigt 70-tal på en gård på Västgötaslätten växte Göran upp i en bullrig och generös familj med stort umgänge. 29 kusiner hade han att leka med.

– Men det var bara jag som intresserade mig för kritorna. Och det var vid fyraårskontrollen som det spårade ur. Istället för en huvudfoting ritade jag en älgfamilj. Doktorn blev orolig för att hissen inte gick ända upp. Lille Göran ville måla.

– Jag skrek om jag var tvungen att göra något annat. Hjärnan är fantastisk på att kompensera. Jag började tro att jag var dum i huvudet, att jag inte kunde läsa och räkna. Istället blev jag extremt skicklig på något annat. Jag blev beroende av att teckna.

Att det gick som det gick tillskriver han en vidsynt och vacker skolledning (tack fröken Maud) som lät honom hållas och försåg honom med ritmateriel av god kvalitet under hela grundskolan. Den första utställningen hade han vid tolv års ålder. Alla hans tavlor såldes och för pengarna han fick in byggde han sin första ateljé. Där och då föddes entreprenören Göran Löfwing. Av betygen blev det inget, utom i bild förstås, och efter högstadiet fick han två bra år på Bildskolan som anordnades av Hellidens folkhögskola, Tidaholm.

– Där fick jag träffa likasinnade och det var nyttigt. Jag var ju mest van vid älgar, skrattar Göran.

Sedan var det tänkt att han skulle söka till Konstfack. Men modet svek.

– Vad hade jag att göra i Stockholm, jag som inte kunde läsa skyltar?

Karriär som slaktare

Istället blev det ett lärlingsjobb på Skövde slakteri – ett val som hade sina randiga skäl. Under uppväxten hade Göran kontakt med den kända naturskildraren Harald Wiberg, som tog honom under sina vingars beskydd.

– Du måste lära dig djurens anatomi, inifrån och ut. Det var Haralds mantra.

Efter några år i Skövde fick han jobb som slaktare på säteriet Stora Bjurum, där han fick lära sig hur man får något gjort på en dag.

– Det finns mer än åtta timmar på ett dygn. Går man upp klockan fyra så hinner man få rätt mycket uträttat. Det var extremt mycket jobb och en nyttig erfarenhet som lärde mig att ta ansvar. Jag var nog lite bortklemad...

Till roligheterna hörde också storbondens dotter Linda, som utbildade sig till kock och obekymrat lagade mat till gårdens alla drängar. Lite övertalning gick det åt, men till slut blev det de två.

– Vi visste det inte då, men det vi har gemensamt är den starka drivkraften och viljan att komma framåt, något som vi upptäckte när vi flyttade hit.

Två veckor blev 20 år

Hit, det är Persberget, grannen Holgers gård i Broddetorp, ett stenkast från Hornborgasjön och mitt i de gudfruktigas väg mellan klostren Gudhem och Varnhem. Göran är uppväxt bara några kilometer härifrån.

– Holger var borta sedan länge när jag tog mod till mig och frågade om vi fick köpa. Det tog lång tid för mig att klämma ur mig vad det var jag ville och när det väl var gjort så sa Holgers bror, Roland, nej. Någon månad senare ringde han mig och sa var nyckeln låg.

Så började Görans och Lindas resa från 15 hektar gård, varav 10 var skog, till en fullskalig upplevelseanläggning.

Med känsla för det vackra har de byggt ateljé till Göran, utställningshall, restaurang, konferens och ett tillhörande bed & breakfast. Göran står för konsten tillsammans med inbjudna kollegor och Linda står för maten. Självklart äter gästerna lika bra här som någonsin drängarna på Stora Bjurum. "Löfwings" har blivit ett kärt utflyktsmål för västgötarna.

– När vi hade första utställningen 1999 sa vi att vi skulle ha öppet i två veckor. Men vi stängde aldrig, så nu har det varit öppet i 20 år, skrattar Linda.

Man måste lira ihop

För fem år sedan kom möjligheten att köpa skogen uppe vid Gudhem, en chans i livet som aldrig kommer igen. Göran och Linda slog till direkt, och de ångrar sig inte. Med Sydvedare Johan Källeskogs hjälp formar de steg för steg den skogsfastighet som de vill ha, med hänsyn till kulturmiljön och anpassad för jakt med både bössa och penna.

Några hundra meter in i skogen öppnar sig viltåkern dit Göran ofta söker sig med block och penna. Det här är hans element.

Det enda som stör är en rödbränd gran i fonden. Barkborrar eller bara en stressad stackare? Vi får ta en titt, resonerar Johan Källeskog som i Göran Löfwing har hittat en skogsägare som delar hans passion för jakten och naturen. När de delar jakthistorier framför brasan ser Göran genast framför sig den upplevelse som Johan vill förmedla.

– Jo... säger Johan Källeskog, man måste ju lira ihop:

– Mitt jobb som Sydvedare är att vara lyhörd. Jag vill förstå mina skogsägare. Sedan tror jag att vi har en gemensam utmaning i att den här fastigheten har så stora kulturvärden. Det är något som vi båda uppskattar och går igång på.

Barkborreangreppen är mindre kul just nu, och ett problem som Göran Löfwing delar med många andra skogsägare i de här trakterna.

– Men det finns mycket annat roligt att jobba med i Gudhemsskogen. Det är mycket löv på fastigheten, vilket går att spinna vidare på. Dessutom är en del av granbestånden ursprungligen tallmarker, och det vore kul att kunna smyga tillbaka till det, säger Göran, som väljer att inte haka upp sig alltför mycket på boniteten.

– Jag kan alltid gå ut i skogen och jaga ett motiv istället, fästa det på duken och sälja målningen. Det är också tillväxt.