Med skogen som trygghet

Hon vaknar ofta vid samma tid av sig själv, på kaffebryggaren och ögnar igenom lokaltidningarna: Arbetarbladet och Gefle Dagblad.

Vi befinner oss i Åshammar, ett litet samhälle strax utanför Sandviken i Gästrikland. Här bor skogsägaren Katarina Holmström i ett litet rött hus med vita knutar.

Genom de stora glaspartierna i vardagsrummet strilar vårljuset in. Utanför skymtar växthuset, där paprika- och tomatplantor börjat gro. Den svarta bondkatten Hebbe stryker runt bland uthusen på den gamla fäbodvallen.

– Det är lugnt här, men det finns alltid något att ta tag i om man vill, säger Katarina.

Bara några kilometer från huset ligger Katarinas ena skogsskifte på 15 hektar och fyra mil härifrån, i Svartsbo strax utanför Ockelbo, ligger det andra skiftet på 50 hektar. Det är ett arv efter hennes morföräldrar.

Som liten tillbringade hon somrarna i Svartsbo hos sin mormor och morfar som hade ett litet jordbruk med hästar, kor och grisar.

– Det var härliga somrar. Vi barn fick hjälpa till med djuren och mormor lagade mat vid vedspisen. Jag följde med morfar ut i skogen ibland, vi tittade på fåglar och han berättade för mig om olika djur och svampar. Där började nog mitt intresse för skogen och naturen, konstaterar Katarina.

Delade på skogsfastigheten

När Katarinas morfar dog på 1970-talet blev gården kvar i familjen. Till en början delade Katarina, hennes syster och mamma på ansvaret för skogen.

– Vi var mycket i skogen tillsammans då. Jag, min man och våra barn, min syster och min mamma. Vi röjde, gallrade och körde hem ved. Det var ett gemensamt arbete.

Men med tiden blev det gemensamma ägandet lite komplicerat.

– Vi hade olika viljor helt enkelt. Då är det bättre att dela upp fastigheten, så att man inte blir osams. Min syster ville ha huset och åkrarna, jag ville ha större delen av skogen. Så här i efterhand kan vi konstatera att det blev jättebra.

Totalt äger Katarina idag 65 hektar blandskog med gran, tall och inslag av björk. Hon röjer en del själv, men lägger ut större åtgärder på Stora Enso, som avverkningen hon genomförde för två år sedan i Svartsbo.

– Det var gammal granskog som behövde tas ned, det var verkligen dags.

Tanken var att hon nu skulle föryngra den avverkade marken och röja andra delar av skiftet. Men i vintras kom stormen Johannes i vägen för planerna. Skadade träd ligger utspridda på marken på delar av skiftet.

– Min virkesköpare Emma Prepula har kört över området med drönare och det finns en del stormfälld skog att ta hand om nu. Det känns inte så roligt, samtidigt får man göra det bästa av situationen. Förhoppningsvis blir det inte bara massaved, utan vi tror vi ska kunna sälja delar som timmer. I det här läget känns det väldigt skönt att få hjälp av de som kan.

Förberedde för ett pensionärsliv

Katarina och hennes man Hasse har båda haft ett stort intresse för skogen och bollat skogliga frågor med varandra. För tolv år sedan byggde de det röda huset med vita knutar på fäbodvallen i Åshammar, där Katarinas mans farmor förr i tiden gick med korna för att beta.

Huset var förberett för ett pensionärsliv. En lättskött enplansvilla med stora glaspartier mot naturen, en pool för varma dagar och ett växthus för alla grönsaker som Katarina skulle odla.

Hasse köpte även till 15 hektar skogsmark några kilometer från fäbodvallen.

– Han skojade och sa att han hade varit min dräng och hjälpt mig i min skog, nu ville han äga en egen bit skog som jag skulle hjälpa honom med.

Tillsammans började de röja upp på skiftet, som var ganska eftersatt.

– Vi tog bort sly och granar som skymde ljuset på vissa ställen och vi byggde en skogsbilväg så att det skulle vara enklare att ta sig fram i skogen.

Men så kom den där dagen, påskafton för drygt två år sedan. Katarinas man hade varit ute och jobbat i skogen på förmiddagen och skulle sedan åka och serva en kraftstation i närområdet. Han kom aldrig hem igen. Han hade omkommit i en olycka.

– Jag blev ensam kvar. Det har varit en tung tid.

Katarinas mans aska är spridd i skogen som han tyckte så mycket om att vara i.

Nu står Katarina som ensam ägare för båda skiftena.

– Det är mycket att tänka på, nu när jag är ensam med skogen. Svårast är att veta om jag gör rätt. Tidigare kunde jag bolla med min man. Men jag tar mer hjälp nu och jag har ett jättebra stöd av virkesköparen Emma, berättar Katarina.

Kurser i röjning

För Katarina är det viktigt att skogen sköts på ett bra sätt och att åtgärder görs i rätt tid. Hon har en digital skogsbruksplan där hon planerar kommande arbeten. Under åren har hon lärt sig en hel del om skogsskötsel, mycket har hon lärt sig själv och så har hon gått kurser i röjning och grönt skogsbruk.

– Det är roligt att få nya kunskaper. Sedan orkar jag inte göra lika mycket längre, men då är det skönt att ta hjälp av Stora Enso, som kan det här.

Katarina ser skogen som en ekonomisk trygghet.

– För några år när jag fortfarande arbetade ringde en man till mig och tyckte att jag skulle börja pensions- spara. Då sa jag till honom att jag har den bästa pensionsförsäkringen av dem alla: skogen. Han förstod direkt vad jag menade.

Att gynna arter är en annan viktig del av skogsägandet. Även om hon så klart vill få lönsamhet i skogsägandet tycker hon också att naturvärden måste få finnas kvar i skogen.

– I min skog i Svartsbo har vi ett naturskyddsområde, eftersom det finns laxöring i bäcken. Där har vi varit försiktiga med att avverka för nära vattnet, det måste finnas skugga kvar som skyddar. Vi har också sett till att bevara en del rönn, för fåglarna.

I en annan del av skogen finns en gammal kolbotten som hon har sett till att bevara, eftersom den har ett historiskt värde.

Katarina klyver gärna ved till braskaminen som värmer skönt på kvällarna, det tog tid innan hon lärde sig att hantera en motorsåg.

– Det kan jag ångra lite. Förr fanns ingen förväntan att jag som kvinna skulle göra det. Så då hade jag och min man en naturlig uppdelning och då var det han som tog hand om vindfällen och skötte motorsågen. Men jag vet ju att kvinnor kan minst lika bra som män och idag är de där gamla föreställningarna borta och nu har jag lärt mig att använda motorsågen.

Självförsörjande på grönsaker

I växthuset växer gröna, späda plantor som väntar på sol och värme. Katarina har nyligen planterat ut dem efter att de förgrott på fönsterbrädan. Hon odlar tomat, paprika, gurka, palsternacka, spenat, rotselleri och purjolök och lite längre fram också morötter, potatis, bönor och persilja.

I jordkällaren har hon fortfarande kvar morötter från fjolårets skörd och frysen är full av bönor och ärtor.

– Jag är nästan självförsörjande på grönsaker. Det är något särskilt med att äta det som man har odlat själv och jag älskar att sätta händerna i jorden, säger hon.

På höstarna plockar hon karljohansvamp och kantareller, som kan bli en mustig soppa eller stuvning på en toast. Hon gör också sylt av alla hallon som växer vilt runt tomten.

Nya vänner

Katarina har öppnat upp för nya kontakter sedan hon blev ensam. Hon är med i PRO och varannan tisdag träffar hon andra pensionärer i Sandviken genom en stiftelse som företaget Sandvik har.

– Vi är 24 pensionärer som ses. Det är lite som ett vuxendagis. Vi äter frukost tillsammans, spelar quiz, shuffleboard och bara umgås. Det har varit roligt att lära känna nya människor.

Katarina har också tre barn och fem barnbarn som hon träffar så mycket hon kan.

Sonen Magnus bor nästgårds och är den av barnen som har det största skogsintresset.

– Han kommer hit och hjälper till med skogen ibland. Kanske vill han ta över den i framtiden, vi får se. Det viktigaste är att det ska bli rättvist och att alla mina tre barn själva får välja hur de vill ha det.

Vårsolen har stigit längre upp på himlen. Katarina ska snart börja förbereda lunchen. Sedan ska hon ut och fortsätta plantera i växthuset och så kommer sonen Magnus och barnbarnen förbi efter jobbet och grillar korv. Livet fortsätter.

– Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra ändå.