Inspiration / Möt Sydveds skogsägare

Tomtelycka och framtidstro på Skeinge Säteri

Ibland spelar det ingen roll hur bra man planerar. Livet vill annorlunda. På anrika Skeinge Säteri, strax söder om Osby, hade familjen Brunnström precis genomfört ett framgångsrikt generationsskifte när ödet drog ur proppen. I valet mellan fritt fall och hårt arbete valde Katarina Brunnström det senare och nu är livspusslet på Skeinge omlagt. Annorlunda, men lika vackert.

Ni är väldigt välkomna, hälsar Katarina.

– På ett villkor. Att vi inte ältar det som har varit. Vi ser framåt nu.

Så låt oss klara av den jobbiga delen direkt. Tillbakablicken, den som du måste ha för att förstå sammanhanget. Om du tycker dig känna igen namnet Brunnström, så minns du alldeles rätt. Katarina och Dag Brunnströms liv på Skeinge skildrades i ett skogsägar-porträtt i Aktivt Skogsbruk vårvintern 2008. Familjen Brunnström hade framgångsrikt genomfört ett generationsskifte och Dag och Katarina hade tagit över efter Dags pappa Åge och mamma Gun. Paret bodde i ett av gårdshusen och planerade för en välbehövlig renovering av Skeinges pampiga men rätt nergångna huvudbyggnad.

Dottern Pella hade fyllt två och sonen Vince var så nyfödd att vi aldrig hann få med honom på bild. Bara ett halvår senare, i september, avled Dag. Det kom hastigt, helt utan förvarning.

Modernt med traditionell touch

Snabbspolning, åtta år framåt i tiden. Vince har precis kommit hem från skolan och kastar sig över mellanmålet, ivrigt påhejad av ettåriga jaktlabradoren Athena. (Själv smälter Athena mattes lunchräkmacka som hon moffat i sig i ett obevakat ögonblick, men hon ser givetvis ut som oskulden själv.) Vince är åtta nu, snart nio och storasyster Pella fyller elva.

Om en liten stund kommer skolbussen att släppa av även Pella nere vid vägen, vid den stora stenen där "Skeinge Säteri" står inhugget för all framtid.

Vi sitter i Katarinas stora, ljusa och varma kök. Allt är nytt, modernt men ändå med traditionell touch, noggrant utvalt för att passa en kulturhistorisk byggnad. Corps de logiet på Skeinge är en långsmal historia, planerad i fil. Köket längst bort, därefter matsalen, sedan salongen med den stora öppna spisen. I mitten, den magnifika men ändå intima entrén med trapphall. På andra sidan kontoret, innan rummen går över i det privata.

Pietetsfullt renoverat

Renoveringen är skickligt uppstyrd av Katarina, med omsorg i varje detalj. Rosa väggar i matsalen kontrasteras effektivt mot det ärvda matsalsmöblemanget i mörka träslag. I salongen lever farfarsfar Stens fåtöljer med engelska jaktmotiv vidare och i entrén har Katarina adderat sitt eget bidrag till historien – en kompassros i trä, infälld i stengolvet. Exteriört är detaljerna – hängrännor, stuprör och annan avvattning – noga utvalda för att passa husets karaktär.

Katarina har varit rädd om husets själ, dess inredning, möbler och historia. Men också gjort precis som hon har velat.

– Troféerna åkte ut, nästan allihop. Det går ju bara inte att ha så där många horn på väggarna. Jag har sparat en trofé från varje generation. En från Dag, en från Åge och en från Sten. Det blev alldeles lagom!

Ett gemensamt val

I år är det fem år sedan som hon, Pella och Vince kunde flytta in.

– Jag och Dag hade ju tänkt att vi skulle göra jobbet själva, när han dog hade han precis börjat röja i källaren. Så jag gav mig sjutton på att få det gjort, med budget, deadline och allt. Hantverkarna sa rent ut att jag var galen. Men vi höll tidplanen. Fast jag ska ärligt erkänna att jag var helt slut efteråt, jag har minnesluckor från den tiden, säger Katarina.

Katarina är en oerhört driftig person, orädd och beredd att kavla upp ärmarna närhelst det krävs. I det kaos som uppstod efter Dags bortgång krävdes mycket arbete, ett arbete som inleddes omedelbart.

– Åge gick direkt in i arbetet med skogen medan jag tog hand om den dagliga driften, uthyrningen av husen, bokföringen och ekonomin, berättar Katarina. När det akuta läget var över var det dags att ställa frågan. Vem skulle ta över Skeinge?

– Åge var väldigt tydlig med att han ville att jag skulle fortsätta. Och jag visste förstås att Dag hade velat det också. Men valet var helt mitt eget och det grundade sig i att jag hade Åges fulla stöd. Han är min mentor.

Sa upp sig från jobbet

Med beslutet att själv förvalta Skeinge följde också ett annat stort beslut. Att fortsätta jobbet med logistik på det stora möbelföretaget på deltid visade sig inte möjligt. Så Katarina sade upp sig och tog steget fullt ut. Från och med nu var hon mer än heltidsföretagare med ansvar att utveckla för Skeinges 600 hektar skog, gårdscentrum och tio hyresfastigheter.

Katarina hade varit delaktig, men inte verksam, under de år som hon och Dag förvaltade skogen tillsammans. Nu vidtog arbetet att lära sig skogen från grunden.

– Jag är uppvuxen på landet och har jobbat i lantbruket, bland annat som avbytare. Hade det handlat om ett stort jordbruk hade jag aldrig antagit utmaningen. Det är en för stor apparat, för stort för att kunna klara själv och skapa lönsamhet. Men skogen är en annan femma – bara man förstår sig på den. Jag hade ju gått med Dag i skogen och lyssnat, men jag hade inte gjort särskilt mycket praktiskt själv.

Skogliga utbildningar

Förutom Åges hjälp har hon också haft familjens Sydvedare Mikael Östberg till hjälp. Åges och Mikaels kunskap är ovärderlig. Men det viktigaste har nog ändå varit att de har peppat mig, att de har trott på mig.

Katarina har gått en rad olika utbildningar i Skogsstyrelsens och Hushållningssällskapets regi. Hon har också gått kurser vid Gammelkroppa Skogsskola. Ett röjsågskort blev inkörsporten till ett starkt engagemang i det kvinnliga skogsnätverket Spillkråkorna och följdes rappt upp med ett motorsågskörkort. Jägarexamen har det också blivit, Katarina hänger helst med hundförarna och har planer på att Athena ska spåra även annat än räkmackor.

– När det blir tid över skulle jag gärna vilja gå "Hållbart familjeskogsbruk" ett program vid Linnéuniversitet.

Starkt röjningsfokus

I början höll hon sig till Dags plan.

– Även om han inte hade skrivit ner något så hade jag hört honom prata. Jag visste vad han ville. Nu är allt det där gjort. Nu är det min plan som gäller.

Fastigheten karaktäriseras av stora granbestånd på bördiga marker.

– Här handlar det om produktionsskog, så enkelt är det. Det är absolut nödvändigt när det finns så många byggnader att ta hand om. I dag hyr vi ut tio hus på fastigheten. Samtliga har renoverats den senaste tioårsperioden, och nu är det dags att börja om igen.

Under sin tid som aktiv skogsägare har Katarina prioriterat röjningen stenhårt. Det som har varit eftersatt har jobbats i fatt och idag ligger hon i fas.

– God röjning är en förutsättning för att vi ska kunna optimera tillväxten. Här har jag fått argumentera lite men nu när allt är gjort så är Åge och jag överens om att det var rätt, skrattar Katarina, som dessutom har hunnit handla. En tolv hektar stor grannfastighet utgjorde en allt för stor frestelse.

Gynna ädellövet

– Det gjorde mycket för gränserna och förarronderingen. Dessutom fanns det lite lärk på fastigheten vilket jag tyckte var roligt. En del lärk finns det på fastigheten sedan tidigare, liksom bok och ek. Planen är att gynna ädellövet. Skeinge är dubbelcertifierat med de förpliktelser det innebär och här passar lövet väl in i strategin.

– Runt gårdscentrum tänker jag trycka tillbaka granen och släppa fram eken. Förutsättningarna är goda. Åge har alltid älskat sina ekar och närhelst han har hittat en planta så har han inte röjt bort den utan låtit den stå. Nyligen gallrade vi ett granbestånd nere vid uppfarten. Tog bort alla granar och lät ekarna komma fram. Plötsligt hade vi en hel ekskog. Det sägs ofta att det inte går att dra upp ekar i granbestånd, för att de blir skadade och får för lite ljus i kronorna. Men så har det inte varit här. Ekarna kommer jättefint inne bland granarna.

"Det är klart att jag hoppas att det blir en femte generation Brunnström på Skeinge. Men allt har sin tid."
Katarina

Lever ett aktivt liv

Åge, nu 84 år fyllda, fortsätter att stötta i den mån det behövs. Katarinas föräldrar, Herbert och Iréne, bor numera också på fastigheten.

– De sålde sin villa och flyttade in i en av längorna strax intill gården. Det har naturligtvis varit en stor hjälp – och väldigt roligt – att Pella och Vince har både far- och morföräldrar så nära.

Familjen lever ett aktivt liv och mycket tid tillbringas ute i markerna. Pella och Vince rör sig vant i skogen och visar gärna sina egna smultronställen. Som den lilla jaktstugan vid dammen, där det grillas fläsk och där de ihåliga stammarna är oemotståndliga att klättra i. Vince är ofta med på jakt och kan utan problem förklara hur man flår och styckar ett rådjur, och vad som skiljer i förfarande om man händelsevis har skjutit ett vildsvin.

Allt har sin tid

– Det är klart att jag hoppas att det blir en femte generation Brunnström på Skeinge. Men allt har sin tid. Just nu vill jag bara att Pella och Vince ska lära sig att de hör hemma i skogen och här på gården, att de får en känsla för vad det innebär att vara skogsägare. Sedan får vi se.

Nu, precis som för åtta är sedan, brukas skogen med tanke på framtiden och kommande generationsskifte. Tanken är att det ska finnas lämpliga avverkningar klara om drygt 30 år. Och nu, precis som då, är målet och meningen detsamma. Eller som Dag sammanfattade det så väl, den där vårvintern för åtta år sedan.

"Att få leva ett bra liv tillsammans och lämna arvet vidare".

Text: Amelie Bergman Foto: Örjan Henriksson