Det började med fem äldre män som varit med sina fäder och kolat som barn och kom på idén om att göra en kolmila tillsammans. Den blev så populär att vi har hållit traditionen vid liv i 25 år, berättar Emanuel Vestlund som är en av medlemmarna i hembygdsföreningen.
Första dygnet mest kritiskt
Kolmilan byggs av ved som staplas i en hög, täcks med ris och jord, och får sedan pyra under kontrollerade former. Man kan använda vilket trädslag som helst, men Emanuel föredrar gran och tall, då björk har en tendens att vara krokig och då är det svårt att få det tätt. Milan får aldrig bli helt
lufttät, då slocknar den. Syretillförseln regleras noggrant genom små hål vid milans nedre kant, så kallade fotympningar eller draggluggar. Det första dygnet är det mest kritiska, innan milan hunnit få en jämn och stabil värme.
– Man får känna av kolmilan och röken ger viss vägledning. Grå rök betyder för lite syre, vid vit rök får den för mycket syre. När röken är genomskinligt blå är det bra.
Under hela kolningen måste milan bevakas dygnet runt, ett arbete som sköttes av kolare förr i tiden som bodde intill i enkla kojor ute i skogen.
– Vi har ett schema där vi vaktar kolmilan under de två veckor som den kolar. Vi har en vattentank på plats och eldar så klart inte vid eldningsförbud. Vår mila är 20-25 kubik och det blir ungefär hälften så mycket kol, som i vårt fall används till grillkol, säger Emanuel och berättar att kolbulle alltid finns på menyn i kolarkojan.
Kolbullen som består av mjöl, vatten, salt och sidfläsk var perfekt för långa arbetsdagar ute i skogen. Den krävde inga färska ingredienser, vilket var en stor fördel för dem som bodde veckor i sträck i kolarkojan. I dag har kolbullen blivit något av en kulturhistorisk maträtt som ofta serveras vid
hembygdsdagar och kolmilefiranden, en smak av det gamla skogsarbetarlivet.
Respekt för skogrået
Att vara kolare var ett ensamt arbete och enligt folktraditioner och sägner kunde skogsrået dyka upp och hjälpa till eller skada kolarna. Skogsrået var en symbol för skogens kraft och nyckfullhet, och kolarna visste att de var tvungna att visa respekt för detta väsen. Kolmilan hade också alltid ett kvinnonamn, ofta kolarens frus namn.
– Förra årets mila hette Caroline, vi får se vad årets ska heta, säger Emanuel.
I skogslandskapet kan man ofta hitta spår av gamla kolmilor som känns igen som en kolbotten. Ibland finns fortfarande användbart kol kvar i marken, ett levande arv från skogsarbetet förr. Kolbottnar betraktas som kulturspår och sparas idag vid skogsbruk.
