Tidigare när man avverkade körde skördaren igenom hela området. Men för skotaren som
ska hämta virket är detta inte optimalt, eftersom den riskerar att passera områden med sämre bärighet.
Sedan många år tillbaka använder Sydved sig av metoden spårlös avverkning. Då hugger skördaren i
stället först upp basstråken, det vill säga de viktigaste körvägarna. Där är marken som mest stabil och så nära avlägget som möjligt. När vägarna huggs upp läggs grenar och toppar, grot, på marken, vilket stärker vägen så att skotaren kan köra där flera gånger med full last.
– Det är klokt att lägga upp lättillgängliga ”reservhögar” med grot i närheten av mjuka partier som skotaren kan fylla på med vid behov, säger Niklas Fogdestam, skogsbruksutvecklare på Sydved.
Förut valdes ofta den plattaste vägen som basstråk, men den kan ofta vara blöt eftersom den i regel ligger längst ned i terrängen, medan det kan vara torrare uppe på höjder.
Noggrann planering A och O
Inför en avverkning detaljplaneras området noga av maskinlaget som ska utföra avverkningen. Då tittar man på kartor med information om exempelvis markvatten, höjdkurvor, kultur- och naturvårdsområden.
Sedan åker personen som gör planeringen ut till området som ska avverkas och ser hur det ser ut i verkligheten. Idag finns det även mycket information att få digitalt, både laserskannad data och information som tagits fram med hjälp av AI.
Mindre bränsle och bättre arbetsmiljö
När planeringen är klar är det dags för skördarföraren att hugga upp basstråken. Toppar och grenar läggs direkt i vägen för att förstärka marken där maskiner kommer att köra flera gånger. Innan dess har man markerat ut känsliga områden med snitselband.
Ett bra underlag för maskinförarna innebär att risken för körskador minskar, vilket i sin tur ger mindre påverkan på miljön.
Sedan går det åt mindre bränsle, både för att friktionen minskar när man inte kör fast i det mjuka och för att vägen är jämnare så att inte hjulen går upp och ner hela tiden. Det blir även en bättre arbetsmiljö för förarna när underlaget är jämnare att köra på och vibrationerna minskar.
Spökstråk och backstråk
För att minska belastningen i områden med låg bärighet kan man även använda sig av spökstråk och
backstråk. Spökstråk görs i kanten av ett blött område. Genom att skördaren lägger upp virket åt det håll marken har bättre bärighet så kan skotaren sedan hämta virket utan att köra på de blötare, mjukare områdena.
Skotaren kan även backa in i områden med låg bärighet (backstråk) utan last, börja lastningen av virke där det är som sämst bärighet för att ha så låg vikt som möjligt.
Tanken är att när skotaren lastar och blir tyngre, så når den mer bärande mark. Detta är mer skonsamt för marken.
Det osynliga vattnet
– Idag är vi duktiga på att hantera synligt vatten som bäckar och mindre vattendrag, då risar vi eller bygger broar. Det vi nu måste jobba vidare med på våra avverkningar är att vara mer uppmärksam på underliggande vatten, säger Niklas Fogdestam.
Han förklarar att det kan se torrt och fint ut när man lämnar platsen, men sen när en maskin kör över området så tränger vatten igenom. Antingen eftersom grundvattennivån stiger efter en avverkning eller för att maskinen har råkat ”köra av” ett underjordiskt vattenflöde.
– Men här finns det hjälpmedel att använda sig av, inte minst markfuktighetskartor. Kartorna visar en
mycket bra beräkning av markens fuktighet och vattenflöden. Du kan då undvika att passera blöta överfarter och i stället välja alternativa vägar. Vattenflöden kan vara dolda och trädbevuxna, så de här kartorna kan visa sådant som du inte ser med ögat, säger Niklas Fogdestam.
