Gutefåren håller kulturlandskapet öppet

Många skogsägare känner säkert igen sig i Malin och Johan Ljungné. Deras gård Björnasäter, utanför Lerdala norr om Skövde, är en mindre skogs- och jordbruksfastighet. Här finns inga möjligheter till stordrift men markerna måste hållas öppna och byggnaderna ska underhållas. Kostnaderna blir lätt större än avkastningen.

Ett heltidsjobb utanför gården är välkommet. Johan är yrkesmilitär stationerad i Skövde och Malin är bekant för många då hon är inköpare på Sydveds distrikt Vänersborg.

Hagmark i kulturlandskap

Björnasäter är vackert beläget på höjderna i Valle Härad. Det är maj, fågelbären blommar och nöjesåkarna tuffar i sakta mak förbi Björnasäters gårdsplan och vidare in bland de böljande kullarna.

Att äga en gård i detta gamla kulturlandskap innebär vissa begränsningar – men också många möjligheter. Större delarna av fastigheten är naturreservat, på grund av de unika hagmarkerna och det för trakten så unika kamelandskapet. Kullarna, som vågar sig fram, består av grus och sand och skapades av begravda isblock när inlandsisen drog sig tillbaka.

– Skogen är biotopskyddad och inlöst av staten. Betesmarkerna är klassade som naturreservat. Det innebär att vi har haft mycket kontakt både med Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, och i mitt jobb som inköpare har jag haft stor nytta av den erfarenheten. Det är många skogsägare som kan vara intresserade av hur det fungerar med biotopskydd. Arbetet med åker och vall lejer vi ut och de unika hagmarkerna har vi valt att hålla öppna med får, det är det enda vettiga sättet, säger Malin.

Lättskött lantras

På Björnasäter finns 35 gutefår, en svensk lantras med många kvaliteter.

– Vi valde gutefåren för att de är så smidiga, det är ett absolut måste när man jobbar heltid och har så mycket annat att stå i. De har smidiga lamningar och är mycket måna om sina små lamm. Man behöver inte passa hela tiden och det är jätteskönt.

Under tiden som Malin pratar smyger vårens enda undantag, flasklammet Prega, upp vid hennes sida. Pregas mamma tyckte väl helt enkelt att det räckte med ett lamm, så när Prega kom som en extrabonus fick Malin ta över mammajobbet. Och det märks. Om Prega fick bestämma skulle hon äga Malin med hull och hår.

Malin och Johan har satt upp målet att fåren ska bära sig själva, de är ännu inte riktigt där men har goda förhoppningar inför framtiden. Genom en hög grad av vidareförädling och försäljning till medvetna konsumenter arbetar de målmedvetet för att få upp lönsamheten.

Gutefåren har till exempel mycket vackra skinn, som har blivit en naturlig del av gårdens produktion.

– Skinnen är mycket varierade och går i alla nyanser från ljusgrått till svart. Ofta är de spräckliga. Det händer faktiskt att jag får frågan om jag har färgat in skinnen. Men så är det inte!

Lokalt slakteri

Efter höstslakten får Malin och Johan tillbaka både skinn och kött från slakteriet. Skinnen sänds till Tranås för beredning medan det kravmärkta köttet säljs i form av köttlådor till trogna kunder. Att livsmedelsbutiken i Lerdala har tagit in lammkött från Björnasäter tycker Malin är extra roligt och nu pågår diskussionerna med andra uppfödare i trakten om att bilda ett kooperativ för att kunna erbjuda en mer jämn tillgång på lammkött.

– Att få sälja till restauranger är ett mål, men som enskild uppfödare är det svårt att få till de regelbundna leveranser som krögarna kräver.

Nytt för året är att Björnasäters lammkött är lokalt slaktat i Lerdala.

– Det är verkligen en lättnad! Att hitta ett bra slakteri har varit det svåraste. Vi är inne på vårt fjärde nu, säger Malin som menar att kravmärkningen egentligen borde omfatta även förhållandena i samband med slakt.

– Ett tag såg det ut som om vi var tvungna att skicka våra lamm till Norrköping. Det kändes inte okej att skeppa i väg dem så långt i en lastbil. Det är min förhoppning att vårt lokala slakteri ska blomstra så att vi kan fortsätta att erbjuda närproducerat lammkött på ett genomtänkt sätt.