Inspiration / Hem och lantliv

Hönsen ger nytt liv åt lagårdsbacken

Drömmer du om egna sprättägg? Gör slag i saken! Höns är lättskötta djur som kräver lite jobb. Väljer du en lantras får du dessutom ett vackert inslag på gårdsplanen, samtidigt som du gör en kulturgärning. Ronny Olsson, som ligger bakom boken "Höns, ankor och gäss – Handbok för nykläckta lantrasägare", berättar hur du går till väga.

Tomma lador och uthus finns det gott om på våra skogsfastigheter, och allt färre av oss har erfarenhet av att hålla djur. Men höns kanske kan vara en idé för den som vill ha lite kackel på lagårdsbacken?

Absolut, säger Ronny Olsson. Ronny, från Gyllsjö utanför Klippan, är en av landets specialister på lantraser. Han är aktiv i flera olika bevarandeföreningar och sitter bland annat i styrelsen för Svenska Lanthönsklubben.

– Hönsen och katterna är det sista som lämnar gården. Äldre människor som väljer att bo kvar på sin gård har ofta kvar sina höns, även om de har gjort sig av med alla andra djur. Orsaken är att höns är så lättskötta.

Förespråkar frigående

Svenska Lanthönsklubben ivrar för bevarandet av de svenska lantraserna och vill helst se små hushållsflockar som hålls så fritt och naturligt som möjligt.

Den höna som har lyckan att få leva sitt liv i hönshuset hos någon av Svenska Lanthönsklubbens 2000 medlemmar kan räkna med att få sprätta runt i dynghögen efter behag och kan lugnt ruva fram sina kycklingar och bala under favoritbusken.

Klubbens verksamhet går främst ut på att bevara raserna i levande genbanker och man anordnar inga utställningar.

Vaksam på rovdjur

En orsak till att lantraserna är så lättskötta, är att de inte är framavlade för en viss specialitet. Däremot är de generalister – och specialister på att överleva.

En lantrashöna lägger drygt 100 ägg per år och var tredje höna ruvar fram kycklingar. Äggen från en lantrashöna känner du igen på att de oftast är ljust bruna och har en generös gula.

Att satsa på lantraser är inte bara en kulturgärning – hönsen är ju vackra också!
Ronny Olsson

– Det spelar ingen roll hur mycket du försöker manipulera en lantrashöna med foder, ljus och värme. Hon värper inte mer för det. Men hon är djävulskt vaksam. Mina Åsbohöns kan skilja mellan en glada och en hök. Är det en hök är hönsen puts väck innan man hinner blinka. Rovdjur får man alltid räkna med, men lantrasernas vaksamhet och reproduktion gör att de kan gå fritt utan större problem.

Räddat kulturarv

De svenska lantraserna har utvecklats under lång tid, och har påverkats av lokala förhållanden. Förr i världen hade varje trakt sin hönstyp. Det var runt år 1900 som specialförädlade höns med utländsk härstamning på allvar gjorde entré i hönsgårdarna.

Framförallt var det värprasen Leghorn som togs in i landet och maskinkläcktes i stora mängder. Därefter fortsatte specialiseringen. Lantraserna offrades, medvetet, på produktionens altare.

Det var först i skarven mellan 1980- och 1990-tal, när FN-konventionen om biologisk mångfald kom till, som allt fler insåg värdet av att bevara de små spillror som fortfarande fanns kvar.

Entusiaster for land och rike runt i jakten på gamla gårdsflockar som överlevt. Då var Ronny Olsson redan veteran i sammanhanget och hade räddat Åsbohönan, som är de fattiga skogsbygdernas alldeles egen höna.

Skogsbygdernas höna

– Allt började med min morbror Malte som var verksam som snickare i trakten. En dag blev han kallad till tre äldre damer som behövde hjälp. Hemma på gården hade de en stor flock höns som fick gå runt precis som de ville, inne och ute. Jag tror till och med att de värpte i sängarna. Malte tyckte att det var rackarns fina höns och fick med sig några som betalning. Jag fick hälften. Några år senare var damerna borta och hela flocken slaktad.

Går man i hönstankar i Småland och norra Skåne är Åsbohönan ett naturligt val. Men man ska inte känna sig tvungen att satsa på en speciell ras, tycker Ronny.

– En del av charmen med lantraserna är att de kan få så många olika färger – och att de får lov att ha det. Välj den du tycker om! De flesta av våra lantraser är väl anpassade till vårt klimat och klarar sig fint i alla delar av landet.

Text och foto: Amelie Bergman