Jägarmässig passfördelning.

Jägarmässig passfördelning.

Inspiration / Jakt och friluftsliv

Äta länge, jaga lite

Publicerad 2019-07-03

På frågan varför jag jagar, blir svaret oftast; gemenskapen, naturupplevelsen och spänningen. Fika vid en brasa, skogsdoft och möte med vilda djur, eller dunsen av klövar när drevet närmar sig. "Jaså, det är därför du dödar, för nöjes skull." Suck. Där ger jag allt oftare upp. Man måste uppleva för att förstå. Gärna då den ursvenska jakten, äkta "bonnajakt", så som jag upplevde den tillsammans med Karsbo-Långarums byalag.

Den tredje dagen i årets älgjaktsvecka fick jag uppleva med Karsbo-Långarums byalag i Norra Unnaryd, Nissadalen. Tillsammans med Håkan Svensson, arbetskamrat och tillika lagets jaktledare, åker jag utmed åsryggen som bildar Nissadalens höjdpunkt, till jaktlagets samlingsplats, ladugården på Håkans föräldragård. Som på ett pärlband dyker bebodda och väl underhållna smålandsgårdar upp.

Väl framme möter vi de andra som redan har samlats uppe på ladugårdens ränne. Glada skratt och välkomnande handslag. Som främling känner jag mig redan välkommen. Och då ska man veta att de har gjort ett rejält avsteg från jaktlagets grundstadgar; de tre första dagarna i älgjaktsveckan är heligt vigda till jaktlagets medlemmar med familj och släkt. Gästerna får vänta tills senare. Stenhårt grundmurat.

Sammansvetsande kitt

Byalaget, som det allmänt kallas, består av cirka tio fastigheter. Tillsammans har man skapat en jaktmark på omkring 2.000 hektar. Lagets historia började någon gång på 30-40-talet. Kanske ännu tidigare, tror Håkan.

Laget har skapat egna stadgar. Att bo och verka i en glesbygd betyder att man är beroende av varandra. Det sägs att kring jakt och politik kan människor bli rejält oense. Istället för att jakten ska riskera att skapa osämja använder man den som ett sammansvetsande kitt mellan de boende i bygden.

I stadgarna står det till exempel att målet för jaktlagets sammansättning och verksamhet är:

  1. Att främja gemenskap och sammanhållning inom byn.
  2. Att sköta och skatta viltstammarna med hänsyn till viltvård,naturvård,jord och skogsbruk.

I just den ordningen. Först gemenskap – sedan jaktresultatet. Eller för att använda den tolkning Janne Johansson, en av jägarna i byalaget, har: "Äta länge och jaga lite."

Lekledare

Byalaget ser det också som en viktig uppgift att föra detta tankesätt vidare till den yngre generationen. Under tisdagen hade skolan studiedag och flera av barnen i byn deltog i älgjakten.

– Jag var lekledare för 15 vuxna och 16 barn, säger Håkan. Barnen fick gå ett alldeles eget drev – med stor framgång. En älgkalv fälldes. Den tog man sedan gemensamt hand om – vilket lagarbete!

Vi som har varit med att dra älg vet ju vad lagarbete betyder och om vi skulle få dra älg idag återstod att se. Det börjar nu bli dags för dagens första drev på minst tre timmar. Eller "två köttbullemackor och en halv termos kaffe långt" som någon uttryckte det. Håkan skulle med sina tre erkänt mycket duktiga jämthundar gå igenom såten för att förhoppningsvis få älgkontakt. Såten var omringad av passkyttar i spänd förväntan.

Passlegender

Någon halar fram en väl sliten kortlek, korten blandas överdrivet noga och länge, för att sedan bli utplockade av var och en av passkyttarna.

– Ruter ess? Då ska du sitta på Lennarta jordväg.

Jag slutar aldrig att älska namnsättningen; Kurta torvalada, Davidapasset … Vilka är dessa legender och vad har de presterat för att så hedersvärt få namnge alla dessa pass?

Deras namn hänger i luften på rännet likt oljemålningarna av bistra chefer i ett styrelserum.

Alltmedan Håkan ropar upp korten så fördelar han passen. Molet (grindhålet vid mon), Bingolottotornet och så vidare. Noteringarna om vem som får vilket pass sköter han fältmässigt med blyspetsen på en patron av kaliber 308. När vi bryter upp och passkyttarna ger sig iväg har det första morgonljuset trängt undan mörkret och Nissadalen breder vidsträckt ut sig i öster.

– Nästan som Norrland, säger Håkan drömmande.

Nissadalens massaj

Det är alltid något visst med det första hundsläppet på morgonen. Marken ligger orörd, spår och vittring är färsk och man väntar spänt på det första skallet som bryter tystnaden.

Det blir Lukas, fem år, som drar vinstlotten. Han får sätta nosen i backen för att avslöja älgarnas nattliga äventyr.

Vi smyger uppåt dalsluttningen. Tyst och effektivt tar Håkan sig fram och besparar mig tankemödan över var jag ska sätta mina steg för att inte trampa ner mig eller knäcka en gren. Praktiskt tänker jag, det är ju bara att haka på. Bara och bara, förresten. Nu är man i släptåg på Nissadalens egen massajkrigare, med cirka tre och en halv mils promenad om dagen under älgjakten! Och som i sitt jobb som inköpare på Sydved lägger ansenliga delar skogsmark under sina fotsulor dagligen.

Med kameran som vapen är jag hela tiden beredd på vad som kan ske. Varje gång Lukas är utom synhåll mer än ett par minuter stannar vi till för att avvakta och lyssna.

– Hundarna skäller inte förrän de får direkt synkontakt med älgarna, säger Håkan. Tystnar de sedan, så förflyttar älgen sig med hunden efter. Och så fort älgen stannar, så skäller de igen.

Passerar Rom

– Lukas verkar lite matt. Det är nog värmen, säger Håkan. Jämthundarna är pälsade för hårt arbete i vinterklimat och inte för närapå tjugogradig höstvärme som den här veckan.

Just i det ögonblicket så knakar det till från det håll som Lukas försvann. Under några sekunder fryser vi till blick stilla och väntar. Håkan låter sin studsare glida av axeln och landa i beredskapsläge. Dunsen av klövar närmar sig och avslöjar att det är ett rådjur på väg. Fem meter framför oss på stigen passerar det. Och efter kommer en smått fnissande Lukas. Blåsta, tycks han tänka. Vi går vidare.Genom risig ungskog, över diken och sankmark och fram till en riktig pelarsal.

– Vi passerar nu Rom, viskar Håkan till de andra på radion.

Självklart, har man en pelarsal på marken så heter det stället naturligtvis Rom.

Älg i såten

Efter en halvtimmes fikapaus är vi på nytt iväg upp mot platån och de stora mossarna i väster. Lukas får vila och tiken Bessie ska få jobba. Håkan har en fantastisk kontakt med alla sina tre hundar. Varje hund har sitt eget språk och tonfall på Håkans röst.

Då händer det. Bessie har varit borta några minuter och plötsligt börja hennes klara skall att klinga. Intensivt och bestämt. Älgkontakt. Ingrid viskar på radion att ett vuxet djur precis har passerat hennes pass i hög fart. Älgen har även passerat Erik och Viktor på deras pass.

Vi småspringer fram i terrängen. Håkan, även utan hundar, verkar ha kapacitet att trötta ut och komma ifatt en älg genom att följa efter den. Vi kommer fram till en stor mosse och stannar till.

– Jaha, konstaterar Håkan. Nu gick den ut där den alltid brukar gå ut. Men där satt nu ingen passkytt idag. Jaktens tjusning, tycker jag. Nu är det bara att ta sig över mossen. En etapp som formligen suger kraften ur lårmusklerna. Känner mig nu i träningsnivå med Per Elofsson och Gunde Svan…

– Om jag vore en älg så skulle jag nog bo här uppe på mossen, säger Håkan.

Återhämtning

Vid Karsbo-Långarums egen taverna, placerad någonstans på en skogsbilväg, möts vi av doften från varm ärtsoppa och nygräddade pannkakor. Härligt. Sorlet och skratten inne i kåtan avslöjar att här är det samvaro som gäller. Älgarna kan minsann vänta.

Laget bestämmer sig sedan för ett nytt område neråt dalgången i en bördigare terräng.

Medan vi går neråt dalgången ropar Erik, som precis är på väg till sitt pass, att han ser en kviga trampa iväg i lugn takt rakt i den riktning där vi står.

Jodå, Bessie har fått kontakt och vi hör hennes täta skall. Efter en lång tystnad pejlar Håkan in henne i riktning upp mot marken där vi var på förmiddagen. Jaktens tjusning igen...

Jonas meddelar att en ko med kalv passerar alldeles intill honom på passet. Dessa är dock fredade. I början av jakten skjuter man inte "enkelkalv", för att om möjligt kunna freda älgkon.

Jaktdagen börjar närma sig sitt slut och eftermiddagsskymningen sätter in. Passkyttarna samlar ihop sig. Hundarna är tillbaka efter sina arbetspass och strålar av lycka för att få vara födda till just jakthundar. Med vibrerande lårmuskler och ett upplevelsefyllt sinne tackar jag Håkan och Karsbo-Långarum byalag för den här gången.

Och så vitt jag vet så går han där än, Nissadalens massaj.

December 2006

Nya planer sprids.

Nya planer sprids.

Lukas är med på det första hundsläppet.

Lukas är med på det första hundsläppet.

Och så vitt jag vet, så går han där ännu ...

Och så vitt jag vet, så går han där ännu ...

Text och foto: Daniel Fellenius