Inspiration / Kultur och tradition

En tidsresa på stenhuggerimuseet i Hunnebostrand

Publicerad 2018-12-17

Det är en idyllisk sensommarmorgon i Hunnebostrand. Sommarturisterna har lämnat. Men inte solens strålar. Och definitivt inte fiskmåsarna som skrattar hest i hamnen. Den smala vägen upp på berget bjuder inte bara på fina skärgårdsvyer. Den tar dig också med på en tidsresa. När du kliver in på Stenhuggerimuséet är det 1935. Och du ska börja dagens arbetspass…

Framför dig ligger ett stenblock om 72×72×72 cm. Det väger ett ton. Innan du får gå hem ska det vara upphugget i 512 knott, eller gatstenar. Du får bara betalt för de stenar som har det exakta måttet 9×9×9 cm. Dina verktyg är en handslägga och en uppsättning olika små borr och klyvspett...
Ted Eriksson

Ted Eriksson, guide på Stenhuggerimuséet i Hunnebostrand, bidrar med sin berättelse till känslan av tidsresa.

– Arbetsdagen började fem på morgonen och slutade åtta på kvällen. Från det att du var 13 år kunde du få jobb i något av de många stenbrott som växte fram på Bohuskusten i början på 1900-talet.

Unik bohusgranit
Råvaran, bohusgraniten, var unik och eftertraktad. Framför allt för att den var klyvbar på tre håll; svall (horisontellt), ståklyv (vertikalt) och vinkelrätt mot ståklyvet, den så kallade tvärsen.

– Bohusgraniten har dessutom naturliga svallklyv, så stenhuggaren behövde inte bryta loss den i underkant. Det har naturen redan sett till, berättar Ted Eriksson.

Det här var egenskaper som gjorde bohusgraniten lämplig till att producera stenblock i olika storlekar. Från minsta gatsten till stora byggnadselement.

– Har du en gatsten i handen kan du ana de olika klyven, tydligast blir tvärsen som har en ruggig och sträv yta jämfört med de övriga.

Från berg till gatsten
Den erfarne stenhuggaren kände sitt berg, fortsätter Ted sin berättelse. Naturliga svarta ränder avslöjade svallklyven. Och naturliga sprickor indikerade hur ståklyvet skulle läggas. Sedan var det "bara" borra sig ner…

– Tre man krävdes; en vände borr (som ett långt järnspett) och två slog med varsin fejsel (stor slägga). När borret nästan var nere i svallklyvet fylldes hålet med lite bergskrut och så sprängdes stenen loss. I sprickan som bildades hälldes finkrut och med det kunde stenen "hoppa ut" någon meter till så att man fick plats för att med muskelkraft och spett flytta stenen.

Vi pratar här om stenblock som kunde vara någon meter högt och 8–10 meter långt. För att kunna påbörja arbetet med att hugga ner det till mindre block behövde man vända det ett kvarts varv. Det gick åt många män för att rubba ett sådant block…

Har du en gammal husgrund med stora stenblock? Kolla om du hittar brytspåren, som visar var stenhuggare slagit ner sina borr i stenen.

Ett slag i sekunden

Med handslägga och små klyvspett började sedan stenhuggarna hugga ner blocket.

– I mitten på blocket gjordes en rak linje med en ritsmejsel. Därefter fram med 16 mm borr och handslägga för att göra fingerdjupa hål längs med linjen. Varje hål tog ungefär fem minuter och krävde ungefär 200 slag.

Alltså 1 slag i sekunden, berättar Ted och slår på borret rytmiskt ett par gånger, ett metalliskt ljud som skär genom det mesta.

– På varje meter gjordes fem hål. Totalt kunde alltså en stenhuggare göra omkring 80 sådana hål om dagen. 16000 slag, med en sådan här slägga, säger Ted och räcker mig släggan. Den är tung …

90 procent på export

När hålen var klara placerades en rundkil med två kilbläck i varje hål.

– Dessa pressade helt jämnt på stenen och stenhuggaren slog ett slag på varje kil tills stenen delade sig. Och jag lovar dig, ljudet när stenen delar på sig är bland det mäktigaste du kan höra. Det känns i hela kroppen.

Sedan var det bara för stenhuggaren att börja om; hitta mitten och samma procedur igen tills stenen vara nere i knottstorlek. Och ju mindre blocket blev desto mindre och finare verktyg.

Bohusgraniten var eftertraktad. Över 90 procent av det som producerades gick på export. Stenen skeppades iväg från de bohuslänska hamnarna, till destinationer i bland annat Argentina, Tyskland, Belgien, Storbritannien och Frankrike.

Handhugget är kvalitet

För markägare som hade berg på sin mark var det fritt att börja bryta sten. Markägaren kunde också, som ett slags arrende, sälja sitt berg till stenhuggare.

Spåren från stenhuggarens idoga arbete med borrmejslarna kan du ofta se på husgrunder som har stora block. Ett antal vita lodräta vita streck avslöjar att den är delad med bredkil.

– Stenläggare kunde säga precis om stenen var handhuggen eller maskinhuggen. Den handhuggna stenen hade en klang som den maskinhuggna saknade, som var dov i klangen. Och dessutom porös.

Maskinerna som användes för att klyva slog helt enkelt sönder egenskaperna i stenen. Leveranser långväga bort, där stenarna låg och skavde mot varandra, kunde komma fram och vara mer eller mindre bara grus. Det hände aldrig med handhuggen sten.

Stenhuggerimuséet fascinerar

Stenhuggerimuséet bjuder på många olika fascinerande delar; i smedjan finns mängder av verktyg att vrida och vända på. Varje stenhuggare hade sina verktyg och i smedjan vässades och härdades mejslar, borr och spett.

Jag fastnar framför hyllan med de olika facken som är uppmärkta med namn; Harry, Ivan, Eber. Vilka var de? Hur såg de ut? I de små bodarna finns montrar med bilder som kanske kan ge någon ledtråd.

Ute i själva stenbrottet får du en fin utsikt om du jobbar dig uppåt. Det är också fascinerande att se hur berget formats av stenbrytningen, hur svallklyv fungerar i verkligheten.

Hugga 500 knott per dag

Ted kopplar tillbaka till den där arbetsdagen i stenbrottet. Vi skulle hugga knott ni vet. Över 500 stycken närmare bestämt.

– Det var rent ut sagt för jäkla slitsamt. Och till allt elände var det inte ovanligt att man "högg varg". Du kanske hade jobbat på en sten i 3–4 dagar och så lossnade en alldeles för stor bit. Du hade läst stenen fel och gjorde den oanvändbar. Då fick du inget betalt. Tvärtom kunde det till och med vara så att chefen bedömde att "det borde du ha sett". Då fick du betala för stenen. Du kunde alltså ligga på minus när morgondagens arbetspass började om det ville sig illa.

Då tog många chansen att pröva lyckan med kortspel på kvällen.

– Många försökte vinna hem pengarna istället. Det spelades friskt med kort och dracks en hel del. Men det brukar ju sällan vara en lönande kombination i längden, säger Ted.

Kanske var det just dessa livsöden de hesa måsarna i hamnen skrattade åt. Harrys, Ivars, Ebers?

Historiska vingslag huggna i sten.

Rundkil med kilbläck som bröt isär stenen med ett jämnt tryck när man slog på kilen med släggan.

Text och foto: David Söderlind