Vetgirig skogsägare med passion för ädellöv

Ingelshyttan, norr om Lindesberg ligger högt med en vacker vy över sjön Råsvalen. Här bor Elisabeth Sander tillsammans med sin sambo Kay. Ladorna skvallrar om att det en gång funnits djur på gården, där idag den gamla traktorn får husera. En av bodarna håller på att inredas till slaktbod, eftersom jakt är ett av Elisabeths intressen.

– Under trettonhelgen fick jag skjuta årets första älg, en älgkalv. Förutom älg blir det mest rådjur jag jagar.

Skogsägare sent i livet

Elisabeth rör sig vant genom skogen. Det märks att hon går här ofta. Hon pekar ut några riktigt gamla tallar och berättar:

– När grannskiftet skulle avverka ville de ta ner några av dessa för att skapa mer utrymme för skogsmaskinen att komma fram, men jag hade själv sparat dem i min gallring för att de skulle stå kvar, så de fick åka runt tallarna, säger hon med ett beslutsamt leende.

Det märks att Elisabeth kan sin skog och vet vad hon vill, trots att hon blev skogsägare sent i livet.

– Jag tog över skogen 1997, då min far gick bort. Han var bara 74 år och jag hade räknat med att han skulle bli över 90 och hinna lära mig om skogen. Vi har gått i skogen tillsammans sedan jag var barn. Medan jag plockade blåbär och letade kantareller, försökte han berätta om skogen, men jag var inte mentalt mogen för det just då. Så när jag blev skogsägare vid 45 års ålder började jag med ett blankt papper.

Kurserna ger nya idéer

Elisabeth bestämde sig för att gå en grundkurs i skogsbruk för tjejer på Ladvik, Skogsstyrelsens kursgård utanför Vaxholm.

– Där fick jag veta att man behövde en skogsbruksplan, så när jag kom hem kontaktade jag Skogsvårdsstyrelsen som det hette på den tiden för att skaffa mig en skogsbruksplan. Mitt krav var att jag skulle få vara med vid fältarbetet och så blev det. Jag tog ledigt från jobbet i flera omgångar och var med i skogen och lärde mig otroligt mycket.

Efter det har Elisabeth gått mängder med kurser. Först Skogsstyrelsens kurser på Ladvik och därefter ett flertal kurser på Linnéuniversitet med fokus på hållbart familjeskogsbruk.

– Efter varje kurs har jag fått nya idéer. Det har varit en lärorik och kul resa. Sedan har jag träffat många andra kvinnliga skogsägare i samma situation. Bland annat är jag medlem i Spillkråkan, ett nätverk för kvinnliga skogsägare. De ordnar många bra träffar och kurser, där kvinnliga skogsägare utbyter erfarenheter. Jag var också med på en skogsresa till USA. Vi startade i Seattle och slutade i San Francisco. Vi tittade på skog och träffade kvinnliga skogsägare. Idag är jag inte lika aktiv i föreningen. Nu är det inte heller lika gubbigt i skogsbranschen, fler kvinnor jobbar med skog, säger hon.

Gillar att experimentera

Elisabeth köper skogliga tjänster som gallring och föryngringsavverkning, men gör all planering själv.

– Jag går ständigt runt och kollar. Jag röjer det jag orkar och hinner med. Utöver det anlitar jag en lokal entreprenör. All plantering försöker jag göra själv, berättar hon.

Elisabeth tycker om att experimentera och har planer på att plantera hälften gran och hälften lärk. Hon har testat att plantera hybridlärk, men de blev väldigt krokiga så då gick hon över till sibirisk lärk.

– Den blev rak och fin, problemet är att rådjuren fejar hornen mot dem.

Om gran och tall är hennes pension, så är ädelträden Elisabeths passion.

– Jag har alltid haft avverkningsbar skog, så skogen har verkligen försörjt mig. Dessutom hade jag inte tagit ut en krona före 2010, utan återinvesterat allt. Det gör att jag kan kosta på mig att experimentera.

Fyllde bilen med 1 000 ekplantor

Bland lövträdslagen finns ek, fågelbär, alm, lind, lärk och björk.

– Jag lyckades argumentera till mig EU-bidrag, tack vare kunskapen jag fått från lövskogskursen på Linnéuniversitetet. Sedan åkte vi till Esbo i Finland och fyllde bilen med 1 000 ekplantor. De flesta förespråkar Visingsöekar, men jag tänkte att de växer för långt söderut, jag ville ha en sort som var på samma breddgrad. Dessutom fick jag med sorkskydd till de här plantorna. Plantorna sattes på åkern där nere, säger Elisabeth och visar riktningen till ekodlingen.

Ekarna som hunnit bli åtta år gamla är redan mellan en och en halv till två meter höga. De är inhägnade, så att inte älg och rådjur ska ta sig in. Där har Elisabeth även planterat fågelbär och lärk.

– När jag röjde mitt ekbestånd tog det 50 timmar. Proffsen röjer ungefär en hektar om dagen, skrattar Elisabeth och fortsätter:
– Jag var så noggrann när jag röjde så när det dök upp en liten ekplanta så tog det ju lite tid.

Fågelbär för virkets skull

När Elisabeth berättar om fågelbärsträden skiner hon upp:

– Det är körsbärsträd som man planterar för virkets skull, nåja man kan säkert äta bären också. Det är den här mixen och experimenterandet som jag tycker är så fantastiskt. De grövsta träden från röjningen har jag tagit som ved och det är i stort sett bara björk. På samma ställe planterade jag ekollon med planteringsrör och de har kommit upp, men väldigt tätt. Många är riktigt raka och fina men någon robust sparbanksek ska vi väl få till så småningom, säger Elisabeth och fortsätter:

– Här finns förvånansvärt mycket ek. Jag har även en mindre ekplantering, där jag planterat ekollon nedanför huset för några år sedan men trodde inte att det blivit något men nu är det fullt med små ekar där.

Vi går vidare till ett bestånd av almar som är självföryngrade.

– De här godingarna är jag rädd om. Jag har varit lite rädd för almsjukan, men det har gått bra. Däremot kämpar jag som tusan med mina lindträd.

Elisabeth går vidare med raska steg och en stund senare står vi inför tre riktigt gamla lindträd. De är inte vackra, då de troligen hamlats * en gång i tiden.

– Jag har provat med allt, tagit vara på frön, plockat dem på vintern, haft dem i frysen, planterat inomhus. Jag har testat det mesta men det blir inga plantor av dem hur jag än gullar med fröna, säger hon och skakar lite bekymrat på huvudet.

Lämnade Stockholm för skogen

Man kan säga att det fanns ett liv före skogen och ett efter.

– Innan jag blev skogsägare bodde jag i Stockholm och jobbade som speditör. Min pappa köpte gården någon gång i början av 1990-talet. Från början var han egentligen bara ute efter skogen, men tyckte att huset låg så fint att han och hans sambo bestämde sig för att flytta dit. Själv arbetade han i skogen med sina hästar.

Elisabeths pappa dog 1997 och hans sambo bodde kvar i huset till 2004. Därefter började Eilsabeth pendla till huset. Hon åkte dit på helgerna, men arbetade fortfarande kvar i Stockholm under flera år.

– För tio år sedan blev det definitivt. Då bestämde jag mig för att säga upp mig och flytta till gården och låta den 400 hektar stora skogen försörja mig. Så jag började ta ut pengar ur skogen så min pension kunde vänta till 65 år. Nu är skogen ett välkommet tillskott i kassan. Idag bor jag tillsammans med min sambo som hjälpt mig med skogsskötseln genom åren.

Trädgården sorgebarnet

Elisabeth menar att hon lever ett helt annat liv idag.

– Inget i världen får mig att flytta tillbaka till Stockholm idag, mina vänner får komma hit och det gör de gärna. Jag njuter så av att vistas i naturen varje dag, ta en kopp kaffe på altanen och njuta.

Vi går ut på altanen och hon suckar högljutt:

– Trädgården är ett sorgebarn. Här hade min far hästar som betade och nu är det en igenvuxen åker. Jag väntar på att någon villatidning ska komma med en tävling om ”Sveriges fulaste trädgård”, för den skulle vi ha goda möjligheter att vinna. Man har ju haft tävlingar om Sveriges fulaste badrum och fulaste kök och då har folk vunnit nya badrum och kök. Jag skulle vilja ha en ny fin trädgård, skrattar Elisabeth och menar att hon i alla fall har en plan att göra en riktig trädgård, så hon får något vackert att vila ögonen på.

Vad är då det bästa med att vara skogsägare?

– Jag har alltid trivts i skogen. Att kunna vara i naturen och arbeta och samtidigt kunna påverka hur den ska se ut. Vilka träd man ska spara och så där, är en stark drivkraft. Jag har bra koll på min skog, känner mig trygg i att kunna råda mig själv.

Hur ser du på framtiden?
– Jag njuter så länge jag lever och sedan har jag en plan för skogen efter det. Jag har inga barn, men en plan, säger hon och ser lite hemlighetsfull ut.

Finns det något du skulle gjort annorlunda?
– Jag skulle ha lyssnat på pappa, då hade jag fått mer än kantareller och blåbär med i bagaget. Nu fick jag börja med ett blankt papper, men det har också varit en kul resa. Det finns så många frågor jag skulle vilja ställa till honom. Varför sparade han björken, hur tänkte han om olika saker? Ska jag ge ett råd till nyblivna skogsägare är det att lära sig så mycket som möjligt av tidigare generationer. Då menar jag inte rent tekniskt för det kan man lära sig, snarare hur personen tänkte och resonerade.

• En teknik som går ut på att samtliga grenar beskärs med regelbundna intervall.