Sydvedaren Johan Bergman vid en av Robert Nilssons lyckade planteringar.

Sydvedaren Johan Bergman vid en av Robert Nilssons lyckade planteringar.

Aktuellt / Senaste nytt

15 år sedan Gudrun: Samma skog, ny tankar

Publicerad 2020-03-18

För exakt 15 år sedan reste jag på vägarna i Småland för att rapportera om skadorna, människorna och insatserna efter stormen Gudrun. 75 miljoner kubikmeter virke – nästan en hel årsavverkning fälldes på några timmar. Den största skogsskadan i modern tid. Dystert, chockartat, uppgivet. När jag nu återvänder, på samma vägar, till samma skogar och viss mån till samma människor är känslorna annorlunda. Det växer bra på "Gudrunhyggena". Framtidstron är stark i ett skogsbruk som delvis har tagit nya riktningar.

Första stoppet sker på Odenssvallahult, utanför Urshult.

– När jag vaknade morgonen efter Gudrun förstod jag genast att skogen på Odenssvallahult måste ha råkat ut för en katastrof. Jag ringde direkt till Sydved och beställde avverkning av allt stormfällt. Sedan försökte jag överblicka läget. En väg från gården var öppnad. Alla andra vägar var spärrade av stormfällda träd. Fastighetsgränserna gick inte att lokalisera. Det var omöjligt att gå ut i skogen. Överallt låg och hängde träd, berättar Robert Nilsson, markägare. Han uppskattade att säkert hälften av fastighetens virkesförråd gått förlorat.

– Det visade sig stämma ganska väl. Sydved mobiliserade snabbt och innan sommaren var mitt virke upparbetat.

Ont om plantor och arbetskraft

Roberts fastighet är långsmal och ligger i nordsydlig riktning med stickvägar i västöstlig riktning som öppnade upp för stormen in i beståndet.

– Min skog var välskött, men enligt dåtidens metoder med sena röjningar och gallringar för att få fram kvalitetstimmer. Efter stormen behövde ungefär 200 hektar planteras.

– Det blev gjort även om det var ont om både plantor och arbetskraft. Många av planteringarna har blivit bra, men en del har för mycket björkuppslag och för glest med gran. Vi räckte inte riktigt till för uppföljning och hjälpplantering när det blev så stora arealer samtidigt, konstaterar han.

Snart förstagallring

Sydveds inköpare Johan Bergman möter upp på Odenssvallahult. Vi tar oss ut till ett av Roberts lyckade planteringar.

– Det är ju tydliga granmarker så att satsa på gran igen är ju rimligt och rätt, säger Johan och en ståtlig och växtrik granvägg utmed skogsbilvägen stärker hans ord.

Men vad lärde vi oss av Gudrun?
– Tidigare röjningar, tidigare gallring. En mer aktiv skötsel ger mer stormfasta bestånd. Jag upplever att skogsägarna är mer på hugget för att göra åtgärder i rätt tid numera. Och att spara löv och blanda upp med i bestånden. Beståndet är 8–9 meter högt och har röjts två gånger. Förstagallring inom 3 år, säger Johan.

Mer psykolog än inköpare

"Det måste till ny skog. Så är det bara." Så säger Sydveds inköpare Lars-Göran Eriksson i ett reportage från Aktivt Skogsbruk våren 2005. Vi reste då tillsammans på "Stormens väg" mellan Agunnaryd och Pjätteryd. Idag möter han upp mig hos Amelie Fürst på Oshults gård utanför just Pjätteryd.

– Jag minns det så väl. Under en period var jag nog mer psykolog än inköpare. Det svåraste var att få överblick och kunna lämna klara besked till skogsägarna om när de skulle få hjälp, säger han.

I artikeln säger du också att ditt jobb troligen aldrig kommer att bli sig likt igen. Vad säger du, hur förändrade Gudrun jobbet som inköpare?

Det är ju tydliga granmarker så att satsa på gran igen är ju rimligt och rätt.
Johan Bergman, Sydved
Oshults gård. Markägare Amelie Fürst med hundarna Dylan och Vilda samt Sydveds inköpare Lars-Göran Eriksson tar en promenad i björkplanteringen som ersatte ett granbestånd efter Gudrun. Det är redan förstagallrat, och slutavverkning sker troligen vid 35 års ålder.

Oshults gård. Markägare Amelie Fürst med hundarna Dylan och Vilda samt Sydveds inköpare Lars-Göran Eriksson tar en promenad i björkplanteringen som ersatte ett granbestånd efter Gudrun. Det är redan förstagallrat, och slutavverkning sker troligen vid 35 års ålder.

Hamneda. Tallplaneringen hos Kjell Skoog växer fint konstaterar Sydveds inköpare Ludwig Björkman:

Hamneda. Tallplaneringen hos Kjell Skoog växer fint konstaterar Sydveds inköpare Ludwig Björkman: "För att lyckas stå emot det höga betestrycket har det här beståndet både varit hägnat och sedan sprutats. Att välja andra alternativ än gran är såklart rätt på marker som inte passar för gran, men kräver ofta mer skötsel."

Odenssvallahult. Sydveds Johan Bergman möter upp vid en av Roberts lyckade planteringar.

Odenssvallahult. Sydveds Johan Bergman möter upp vid en av Roberts lyckade planteringar. "Det är ju tydliga granmarker så att satsa på gran igen är ju rimligt och rätt", säger Johan. En ståtlig och växtrik granvägg utmed skogsbilvägen stärker hans ord.

– Bilden av skogen som något evigt, att stående skog var en bankbok, slogs i spillror. Nu råder snarare devisen att det är "bättre att avverka själv än att det fälls av en storm". Aktiva skötselinsatser i rätt tid efterfrågas. Och när jag trodde att det inte skulle finnas någon skog kvar att köpa i det här området har det visat sig vara ganska precis tvärtom, säger han.

Björk ersatte gran

Amelie Fürst minns stormdygnet för 15 år sedan.
– Jag bodde i Kalmar då och min mor bodde här på Oshult. Hon beskrev det som pistolskott när träden knäcktes. Vi tog oss upp för att hjälpa henne och se över skadorna, men kunde ju knappt ta oss fram. Det var som att åka i en tunnel med höga vallar av stormfälld skog.

Vi står på gårdsplanen och blickar över Helge å. Där på andra sidan fanns innan Gudrun ett av gårdens granbestånd.

– Det låg helt ner. Mamma hade alltid varit motståndare till att det planterats gran där så vi bestämde oss för att ta chansen att plantera något annat. Det blev en slags psykologisk effekt att försöka göra något positivt av situationen. Stormen hade visat oss att inte bara satsa på gran.

Vi går runt tillsammans med hundarna Dylan och Vilda i det ljusa björkbeståndet.

– 2 hektar stort, planterat med björkplantor. Röjt ett par gånger och redan förstagallrat, berättar Lars-Göran. Nästa insats är andragallring om 7–8 år och sedan slutavverkas beståndet sannolikt när det är omkring 35 år.

– Vi funderade på hybridasp, men är glada för att det blev björk. Den verkar trivas bra och ger en fin, ljus miljö nära själva gården, säger Amelie.

Startskott för blandskogarna

Viljan att testa nya trädslag där det tidigare stod gran visas ytterligare exempel på när vi svänger in hos Kjell Skoog i Hamneda ett par mil västerut. På hans fastighet blåste 90 (!) procent av virkesförrådet ner under Gudrun.

– Det blev på något sätt startskottet för mig att satsa på blandskogar. Jag tror inte på monokulturer utan blandning ger friskare skog och rikare fauna.

Men hur snabbt hittade du kraft att satsa på skogen igen, i princip hela din fastighet var ju utraderad?
– Skogen är ju en del av livet. Naturen är nyckfull. Det kommer den alltid att vara. Visst tog det ett tag att acceptera vad som hade hänt, men sedan var vi snabbt inne i det. I nästa steg. Att få upp ny skog.

Planterad och sjävföryngrad tall

Sedan stormen Gudrun har Kjell utökat sitt skogsinnehav med nya fastigheter. Alla med inriktningen att skapa vitala skogar genom blandning av trädslag.

– Ståndortsanpassning är centralt för mig. Gran där det passar, annars tall, lärk, björk. På några av mina andra fastigheter testade vi också sitkagran och hybridasp. Vi sparade också en hel del ek och rönn efter Gudrun.

Vi kommer fram till en tallplantering på ett Gudrunhygge.

– En del är planterat. Precis intill är det självföryngrat. Så att jag kan jämföra resultatet. Du ser att båda tagit sig väl. Det gäller att passa på att lära sig något också.

Ludwig Björkman som är inköpare på Sydved säger att det krävs intresserade skogsägare som Kjell för att utveckla skogen på det här sättet.

– Behovet av en aktiv skötsel ökar, tallplanteringarna här har hägnats och sprutats regelbundet för att undvika att älgarna betar sönder det till exempel.

– Betestrycket utmanar verkligen den här typen av skogsskötsel. Det är otroligt mycket älg här så vi har fått kämpa för att få upp det så här fint, säger Kjell Skog.

Vad lärde du dig annars av Gudrun?
– Gallra i tid och våga blanda olika trädslag. Trädslagsblandningen är ju dessutom ett sätt sprida på ålder och risk när stora arealer behövde planteras under en begränsad tidsperiod, säger Kjell Skoog.

Naturen läker

Idag är det svårt att förstå hur det faktiskt såg ut i de här områdena för 15 år sedan. Nu när skogen är skog igen. Så som vi känner den. Naturen läker. Ändå är det Robert Nilsson i Odenssvallahult slutord som jag hör i huvudet när jag rullar hemåt från de klassiska Gudrunvägarna.

– Såren i själen läker långsammare. Före Gudrun var skogen en stor varierad mosaik med skog i många olika åldrar, på små skiften som alltid varit skogsmark eller på små skiften som tidigare varit åker eller äng. I skogen fanns många rester av gamla torp, stigar, hägnader. Mycket av detta är nu ersatt av en likåldrig ungskog. Det känns till viss del som att Gudrun kapade en del av skogens rötter
bakåt i tiden.

Text och foto: David Söderlind