Aktuellt / Senaste nytt

Manuell huggning i den sydsvenska bokskogen

Publicerad 2014-09-30

Att fälla ett träd är en mäktig handling. Det kräver kunskap och respekt. I de sydsvenska bokskogarna jobbar en handfull huggare med manuell avverkning. Bakom de lugna, effektiva rörelserna ligger mångårig träning och med resultatet kan inga maskiner mäta sig.

Ljuset silar ner genom bladverket och allt är så där intensivt grönt. Bokskogen briljerar i all sin försommarprakt. Den här årstiden lockar den många besökare. Viktor Jonsson, inköpare på Sydved, är helt införstådd med bokskogens dragningskraft. Stationerad i Älmhult men verksam i Blekinge och norra Skåne så rör han sig varje dag i trakterna där barrskogen går över i löv:

– Bokskogen är verkligen förknippad med det sydsvenska landskapet, vårt klimat har ju inte tillåtit något annat. I Blekinge, Skåne och Halland är den vardag. Dessutom finns den i spridda bestånd ända upp till Vättern och Vänern.

Trivs med sol och värme

Boken trivs på medelbördiga till bördiga marker, men kan till nöds också finna sig med lite fattigare jordar. Och så vill den ha sol och värme, gärna i en sluttning. Som trädslag är det hårt och starkt men känsligt för röta och insekter. Men väl förädlat, så står boken pall, något som gjort den till ett klassiskt val för möbler och inredningar i offentlig miljö. Men de senaste åren har något hänt. Trendvindarna har blåst i motsatt riktning och i dag är boken satt på undantag. En del sågverk köper timmer ändå, i väntan på att den allmänna smaken ska vända.

– På Sydved lägger vi undan cirka 1500 kubikmeter högkvalitativt boktimmer per år, som levereras till sågverk som vill ha boken i lager. En del går fortfarande till möbler, annat till plank men också till whiskykorkar.

Huvuddelen av bokproduktionen går istället direkt till bruket i Nymölla på andra sidan Skånegränsen. Där blir boken pappersmassa. Lövmassan, som är en blandning av bok och asp, används som ytskikt på kopieringspapper för att ge en jämnare struktur.

Rör sig vant i terrängen

Vi befinner oss i Blekinge, i Gåragöl strax utanför Olofström. Landskapetär kuperat. Det är varmt. Det har regnat intensivt i flera veckor men nu har sommarvärmen gjort sitt intåg och myggen har kläckts i rikliga mängder i de näringsrika, lövtäckta pölarna som samlats i svackorna.

Det är himmel och helvete på samma gång. Men värmen och krypen bekommer inte Matti Hänninen och Oskar Nilsson. Trots varma skyddskläder rör de sig vant genom terrängen. Skogen är deras. Och det är för deras skull som vi är här.

Matti och Oskar tillhör en mycket ovanlig yrkesgrupp. De är manuellhuggare. De avverkar skog för hand, med motorsåg. De är unika i en bransch där det mesta numera görs med hjälp av maskiner. Viktor är stolt över sina manuellhuggare:

– I södra Sverige är vi bara två aktörer som har manuella timmerhuggare anställda. Det är vi och det är Skogssällskapet. På Sydved har vi 13 manuellhuggare som jobbar i arbetslag om två personer.

Ersätter maskinerna

Matti Hänninen har jobbat som manuellhuggare i 33 år nu.

– Jag är född och uppvuxen i finska Lappland och det var väl där uppe i vildmarken som jag lärde mig att trivas i skogen. Jag har i alla fall inte lämnat den sedan dess, konstaterar han.

Han började sin karriär med att hugga gran på den tiden då maskinerna ännu inte gjort sitt intåg i skogen. Med tiden har det mest kommit att handla om bok, ek och annat löv men visst händer det fortfarande att han blir inkallad i barrbestånd när oländig terräng eller andra försvårande omständigheter gör det olönsamt att köra med maskiner. För så är det. Att bokhuggning fortfarande sker manuellt handlar inte i första hand om en kulturgärning. Det är krass ekonomi.

– En duktig manuellhuggare fäller och apterar trädet med optimal kvalitet. Varje beslut är individuellt och fattas med utgångspunkt i egenskaperna hos varje enskild stam. Maskinerna, som har utvecklats för barrträd, följer en viss standard. I viss terräng jobbar dessutom manuellhuggarna nästan lika fort som maskiner. Så i många fall blir det faktiskt mer lönsamt att köra manuellt. I dag hugger vi manuellt på ungefär hälften av bokavverkningarna, säger Viktor.

Varje träd är individuellt

Matti och Oskar både gallrar och föryngringshugger i bokskogen – säsongen börjar i slutet av augusti och håller på fram till senvåren. Vid föryngringshuggningen är träden 100–140 år, ibland något yngre om det är bördiga marker. Pelarsalen som vi går runt i den här dagen har stammar som är runt 100 år. Rent biologiskt kan en bok bli 400 år men då har den sedan länge förlorat sina kvaliteter som råvara.

Den största bok som Matti fällt hade ett omfång på 1,40 och krävde att han gick och hämtade specialmotorsågen med det stora svärdet.

– Men det behöver inte vara stort för att vara minnesvärt. Charmen med det här jobbet är att varje träd är individuellt, säger Matti som sedan några år tillbaka är Oskars läromästare. Oskar är handplockad, direkt från naturbruksgymnasiet i Osby. Han ler lite generat när Viktor kallar honom för påläggskalv. Men så är det.

– Det är inte alla som klarar av det här jobbet. För det första så måste man ha rätt fysik. Sedan måste man ha rätt inställning. Man måste tycka att det är roligt. Annars orkar man inte med att gå omkring med motorsågen i ur, skur och snöglopp, åtta timmar om dagen fem dagar i veckan år ut och år in, säger Matti som tycker att ergonomin är bättre nuförtiden. Motorsågar och arbetskläder har blivit lättare och säkerheten – för det är ett farligt jobb – har blivit bättre.

Mer hjärna än muskler

Ändå handlar det inte om råstyrka. Styrkan ska man egentligen inte använda alls, förklarar Oskar:

– Att hugga handlar om att planera. Att man tänker ut på förhand hur man ska lägga träden i förhållande till varandra så att de inte hakar i varandra och fastnar eller blir svåra att skota ut ur skogen. När man gör rätt, så behöver man inte ta i överhuvudtaget. Det är när det går fel som man måste vara stark.

Matti demonstrerar och vi ställer oss på behörigt avstånd när han lägger riktskäret. Det är över på ett ögonblick. Fällskäret är igenom och trädet i rörelse. Hundraåringen faller till marken med ett imponerande brak. Det är som det ska, säger Matti:

– Hade det här trädet fått stå kvar, hade det kvävt alla andra runtomkring. Nu blir det plats och ljus för de andra bokarna att leva och utvecklas.

Matti Hänninen har jobbat som manuellhuggare i 33 år. Ett jobb som kräver eftertanke, god fysik och ett tjockt pannben.

Matti Hänninen har jobbat som manuellhuggare i 33 år. Ett jobb som kräver eftertanke, god fysik och ett tjockt pannben.

Text: Amelie Bergman Foto: Mattias Bokinge