– Hantverk och industri har varit den här byns leverne ända sedan 1700-talet. 900 är sysselsatta i de olika industrierna i Östnor, men vi är bara 400 som bor här, berättar Anders när han visar runt bland maskinerna som spottar ur sig uppemot 25 000 knivar per dag.
Slipningen ett eget kapitel
Både volym och sortiment har svällt genom åren. I dag går 60 procent av produktionen på export.
– Den billiga plastskaftade Morakniven för hantverkare och industrin står för volymen och där är nästan hela linjen robotiserad. Men sen gör vi specialprodukter också, som en del finare jaktknivar och slöjdverktyg. Då måste det fortfarande till lite handarbete och pyssel med slipningen, säger han.
Slipningen är ett kapitel för sig och förstås en avgörande detalj för knivens användning. Relationen mellan valet av stål och vinkel på eggen är det som styr knivens skärande egenskaper. Hos Frosts jobbar man med både rostfritt stål och kolstål.
– Kolstål är billigare och är lätt att slipa om. Men å andra sidan blir det snabbt slött igen. Det rostfria stålet är dyrare och har mycket högre slitstyrka men är svårare att slipa om, förklarar Anders Brask.
Rostfritt till fiskekniven
Så vilken typ av blad ska man välja när man står i järnaffären och ska köpa en ny fiskekniv?
Staffan Pantzar är vice ordförande i Svensk Knivförening. Han har gjort knivar i femton år och svarar:
– Gäller det en brukskniv ska du alltid välja rostfritt stål. Den håller skärpan och går visst att slipa om, om man gör på rätt sätt vill säga. Bäst är en bandslip, men det gäller att ta det försiktigt så att bladet inte går varmt och härdningen förstörs, förklarar Staffan.
Han fastnade för knivslöjdskonsten i början på 90-talet och sedan dess har intresset bara växt. I villagaraget utanför Jönköping har bilen fått lämna plats för en verkstad utrustad med alla tänkbara prylar som krävs för att tillverka exklusiva knivar. Överallt hänger små skärverktyg, borrar och mejslar, och på golvet står slipmaskiner, bandsågar och fräsar.
Behöver man så här mycket verktyg för att göra en kniv?
– Nej, skrattar Staffan, men håller man på några år samlar man på sig en hel del saker.
Hjorthorn och mammutben
Själva bladen köper han färdiga, men skaft och slida konstruerar Staffan efter eget huvud. I ett par stora skåp finns träämnen för framtida bruk. Det är masurbjörk, lönn och ask, men även mer exklusiva träslag från USA och Sydamerika. Här finns även mer udda material som hjorthorn och mammutben (!) som blivit Staffans senaste favoritmaterial.
När Aktivt Skogsbruk hälsar på håller han just på att lägga sista handen vid några exklusiva knivar som han ska ta med sig till en stor mässa i Atlanta, USA.
– Som den här till exempel, säger han och visar upp en 42 centimeter lång och smått skräckinjagande kniv med skaft av mammutben, aluminium, giraffben och grönbetsad björk.
Ett sådant konstverk tar många timmar i anspråk och vill någon köpa den får man räkna med att lägga upp cirka 10 000 kronor. Inget man tar med sig på älgjakten…
– Nej, då ska man ha en brukskniv som den här en liten kortbladad kniv med skaft i svensk masurbjörk. Det är den här typen av knivar som de flesta gör. Den andra är bara för "show".
Kniven följde genom livet
Knivarna som våra förfäder från stenåldern använde sig av är så långt ifrån show man kan komma. Då var det en verklig basnivå som gällde, det kan vi se på de många fynd av flintredskap från arkeologiska utgrävningar.
Flinta som material användes i många tusen år, men från och med äldre järnålder (500 f Kr) blir kniven av smitt järn och en produkt i var mans ägo.
– När man betraktades som vuxen fick man sin egen kniv. Sedan följde kniven personen, ofta genom hela livet. Man kan faktiskt dra slutsatser om hur gammal en människa var beroende på hur hårt nerslipad kniven är, säger Olle Hörfors från länsmuseet i Linköping.
Han har själv grävt fram mängder av knivar, och blir inte längre förvånad om det dyker upp ett rostigt blad med 2 000 år på nacken ur jorden.
– Nej. En slidkniv av Moratyp såg ungefär likadan ut då som nu. Bortsett från plastskaftet då, säger han och skrattar.
Steg för steg när Staffan gör en kniv
- Staffan har sågat till en lämplig bit masurbjörk och ritar ut var bladet ska passas in.
- Efter att ha borrat några hål fortsätter han med hålsåg och ett litet stämjärn för att göra ett lagom stort utrymme där bladet ska fästas i skaftet.
- Den del av bladet som ska sättas i skaftet kallas tånge. Här har Staffan slipat ut "hullingar" så att tången ska få fäste i träet.
- En beprövad mall är bra för att få till skaftets form.
- Med bandsågen går det snabbt att såga till grundformerna.
- Nu är det dags att limma tången i skaftet. Ansiktsmasken är ett bra skydd mot limmets farliga ångor.
- Nu börjar det likna något! Staffan är inne på slutfinishen. Först en grov rasp, och därefter allt finare slippapper.
- Det färdiga skaftet impregneras med en blandning av rå linolja och balsamterpentin. För bästa resultat bör skaftet stå i ett glas över natten.
Klart! En perfekt brukskniv. Med en sån här kan du göra allt från att ta ur en älg till att skiva falukorv, säger Staffan.
