Den som ville ha en riktigt högkvalitativ timmersvans under 1800-talet fick köpa sågen från Kanada och USA. Traditionen levde kvar i marknadsföringen även när svenska sågar blivit minst lika bra. Som på den här Sandvikssågen från 50-talet döpt till Canada 500.

Den som ville ha en riktigt högkvalitativ timmersvans under 1800-talet fick köpa sågen från Kanada och USA. Traditionen levde kvar i marknadsföringen även när svenska sågar blivit minst lika bra. Som på den här Sandvikssågen från 50-talet döpt till Canada 500.

Inspiration / Kultur och tradition

Sågen – hederlig handkraft som håller än

Fogsvansen, bågsågen och timmersvansen är de mest klassiska varianterna av sågar. Men vid sidan av dessa finns en nästan oändligt omfångsrik flora av specialsågar för olika ändamål. Det handlar om allt från kirurgiska instrument till specialslipade blad för trädbeskärning och stamkvistning. Antagligen är det därför som sågen har haft – och fortfarande har – ett liv efter elektriciteten.

När sågade du ved med en klassisk bågsåg senast? Förmodligen var det inte igår – eller i år. Den användningen har fått ge vika för vedkapar och motorsågar. Däremot finns det andra fenomen i vår tid som talar till sågens fördel. Inredningsprogrammen på tv föder nya hemmasnickare varje dag. För en sådan är fogsvansen ett oumbärligt universalverktyg. Billiga och stryktåliga gör de jobbet där eldrivna prylar inte passar eller där sladden är för kort.

Alltid plats för bra handsåg

Den här trenden gillas av Edsbynföretaget G-Man, en av två svenska producenter som fortfarande finns.

– Redan för 30 år sedan sa man att de här produkterna skulle försvinna. Men det finns alltid plats för en bra handsåg, säger vd Ulf Bäckström. Samtidigt säger han att marknaden inte ser ut att växa nämnvärt, åtminstone inte i Sverige.

– Vi får lita till exportsidan där det finns en starkt expanderande marknad. I många fattiga länder är elverktyg inte ens ett alternativ.

Svenska sågar har gott renommé

Professionella snickare och byggnadsarbetare använder handkraft allt mer sällan. Pelle Fältskog är snickare på Visingsö. Han berättar att det rör sig om en gång i veckan:

– Det är i vissa extremfall man plockar fram fogsvansen. Som exempelvis när jag girar ihop vindskivorna på plats uppe vid taket. Eller kanske om det är någon liten grej, som en liststump som ska sågas till. Då är det smidigt att ta till handsågen. Jag skulle i alla fall aldrig åka ut på ett jobb utan att ha med mig fogsvansen, säger han.

Svenska sågar har ett gott renommé världen runt. Men nuförtiden är det inte svenskt stål som biter. Både G-Man och Bahco (tidigare Sandvik) köper sitt stål från Tyskland och England.

Ändå är "Made in Sweden"-stämpeln fortfarande säljande. Det beror på den långa traditionen, yrkeskunskapen och den höga kvaliteten. Sågtillverkning är ett precisionsarbete av stora mått:

– Det handlar mycket om beräkningar, en hundradels millimeter kan ha betydelse. Geometri på hög nivå, säger Ulf Bäckström och börjar prata skränkning, tandspetsvinklar, spånrum och filningsfas.

Design, färg och form

I fabriken där 20 personer jobbar med produktionen är mycket automatiserat. Filmaskinen som slipar bågsågsbladrullar i stort sett dygnet runt, och fogsvansbladen stansas ut och slipas i en rasande fart. Därmed inte sagt att den mänskliga faktorn inte behövs. Ett vakande öga är nödvändigt för att kontrollera att maskinerna gör sitt jobb. Människans kunskap och påhittighet behövs också förstås när det gäller produktutveckling och att ta fram nya modeller.

– Fast nuförtiden handlar det mer om design, färg och form än nydanande uppfinningar, säger Ulf Bäckström och pekar på en timmersvans av 50-talsmodell. Du ser, förutom att trähandtaget bytts mot plast har det egentligen inte hänt så mycket. Den senaste stora förändringen på området skedde när härdningen blev regel på 50-talet. Dessförinnan slipade användarna om sin såg när den blev slö i stället för att köpa en ny.

Genombrott på vikingatiden

Det är fascinerande att se hur ett verktyg i stort sett håller formen genom 1000 år. Visserligen finns det embryon till något som ser ut som en såg långt tidigare – det äldsta svenska fyndet har över 5000 år på nacken – men de var knappast användbara för träarbete:

– Nej, det var en flintasten som korshöggs för att få fram sågtänder. Hur pass effektiva de var är svårt att svara på och förmodligen användes de för att bearbeta skinn eller för att skära kvistar till bete åt boskapen, säger arkeolog Olle Hörfors.

För att hitta sågar som har likheter med dagens exemplar får vi gå tillbaka till vikingatiden.

De äldsta bevarade sågarna från svenska fynd hittades tillsammans med en mängd andra vikingatida timmermansverktyg i Mästermyren på Gotland. Vid den här tiden hade även uppfinningar som spik, borr och tunna plankor fått fäste i det som i dag kallas Sverige. Det är i det sammanhanget som sågens verkliga genombrott ska placeras in, enligt Olle Hörfors.

Nästa stora hopp i utvecklingen i vårt land kom under 1500-1600-talen. Då dyker de stora tvåmanssågarna upp för första gången i samband med att den växande stormakten behöver en större krigsflotta.

– Som så ofta i historien är det militära drivkrafter bakom många viktiga teknologiska genombrott, konstaterar Hörfors.

Både fälla och kapa

Inom skogsbruket skulle det dock dröja länge innan sågen blev ett verktyg för var man. Vi får faktiskt hoppa fram till 1800-talets andra hälft innan yxan började känna på verkligt tuff konkurrens.

En anledning var att sågar var så dyra att tillverka att nästan ingen hade råd att köpa dem. Uppgifter från Siljansfors skogsmuseum berättar exempelvis att en ny tvåmans stocksåg år 1844 kostade motsvarande 20 tolvtimmars dagsverken för en skogshuggare i Dalarna.

Först i slutet av århundradet var stocksågar i allmänt och utbrett bruk i de svenska skogarna, och då hade även timmersvansen gjort sitt intåg. Med den kunde huggaren både fälla och kapa trädet med samma verktyg. Timmersvansen regerade länge i skogen och det var inte förrän motorsågens intåg på 1950-talet som den hade spelat ut sin roll.

Men det är en annan historia!

Svenska sågar har ett gott renommé. Men nuförtiden är det inte svenskt stål som biter. Både G-Man och Bahco köper sitt stål från Tyskland och England.

Svenska sågar har ett gott renommé. Men nuförtiden är det inte svenskt stål som biter. Både G-Man och Bahco köper sitt stål från Tyskland och England.

Det här sågliknande redskapet är daterat till 3000 före Kristus.

Det här sågliknande redskapet är daterat till 3000 före Kristus.

    Så får du fason på den gamla timmersvansen

  • Gamla sågar finns i massor på logar, vindar och i uthus. Har du ingen är det lätt att hitta äldre exemplar på loppmarknader och auktioner. Förr härdade man inte sågarna, så även om de vid en första anblick verkar rostiga och obrukbara kan man i de flesta fall få dem i brukbart skick.

    • Putsa bort all rost med duk eller sliprondell.
    • Därefter ska du slipa och skränka tänderna. Filen bör vara enkelgradig och storleken varierar med varje såg. Grundjobbet är att få alla tänderna lika långa.
    • Nu är det dags för formfilningen. Fila ena kanten på alla sågens tänder i ett sträck för att få in känslan för rätt vinkel, därefter de andra. Kom ihåg att filen ska skjutas ifrån kroppen och att sågbladet sitter stadigt.
    • Nästa moment är att skränka tänderna, så att sågen inte ska klämmas fast i trädet när man fäller eller kapar. För detta krävs ett skränkjärn som garanterar att alla tänder viks ut lika mycket. Om några tänder viks ut mer än andra hugger sågen fast och om tänderna konsekvent är mer utvikta åt ena sidan kommer sågen att dra snett.
    • Slutmomentet kallas för fasfilning och syftar till att få den slutgiltiga skärpan på tänderna. Man filar snett nedifrån och skärper varje tand från fyra håll.

    Räkna inte med att resultatet blir perfekt första gången. Som med allt hantverk krävs det några misslyckade försök innan man lär sig!

    Men belöningen är mödan värd, det är en häftig känsla att fälla en stor fura med en timmersvans eller en tvåmans stocksåg. Samtidigt är det en kulturgärning att föra gamla kunskaper vidare.​

Text och foto: Jens Johansson