Med kunskap och känsla formar hon sin egen skog

Skogen har alltid funnits i Gunilla Abelsson Tells liv.

– När vi var barn fick jag och min bror följa med pappa till nysatta hyggen och hjälpa till med att röja bort gräs kring nya plantor. Sedan kom mamma ut med en fikakorg till oss som belöning, berättar hon leende.

Pappa Nils Johan Sahlström som gick bort tidigare i år, 93 år gammal, var en profil i bygden och på många sätt före sin tid. Under flera decennier var han engagerad både i skogen och lantbruket. Även mamma Ulla var involverad i företaget och tog hand om korrespondens och ekonomi.

– Pappa och mamma bodde först på familjegården Suntetorp säteri utanför Skövde där det fanns mjölkkor. 1976 köpte pappa Ölanda säteri och startade köttdjursproduktion
på gården, berättar Gunilla.

Nils Johan uppfann teknik för hanteringen av flytgödsel i jordbruket i slutet av 50-talet, en teknik som även introducerades i USA. I samband med det startade han Sahlström Maskin, ett maskinföretag för lantbruket, som idag drivs av Gunillas bror Johan Sahlström.

Kombination av stads- och lantliv

Ölanda säteri, gården där Gunillas föräldrar har bott i många år ligger i ena kanten av den bördiga Västgötaslätten. Ulla som nu är 90 år bor fortfarande kvar där.

Den ståtliga huvudbyggnaden är från 1600-talet och omges av åkermark, hagar, dungar av lövträd och som en kuliss granskog mest i medelålders och mogen ålder. Omgivningen i tidig vår är vacker på ett stilla, avvaktande sätt – men om bara några veckor då grönskan fått mer fäste är vyerna sannolikt ännu mer storslagna.

På en kulle i närheten av gården ligger Ölanda kapell.

– Kapellet byggdes som en gårdskyrka till Ölanda gård, som ägdes av Magnus Gabriel de la Gardie, och påminner om paviljongerna som han lät uppföra på Läckö slott. Det tillhör Västergötlands
museum, men vi förfogar också över det. Här har jag gift mig och här har alla barnen döpts.

Det råder inga tvekan om att Ölanda är ett riktigt kärt ställe för Gunilla, men själv har hon och hennes man Anders valt stadsliv i Skara. Tillsammans med deras gemensamma son Emil, 14 år, bor de i ett tegelhus inne i Skara.

Gunillas två andra barn, Malvina och Oskar, som är 26 respektive 23 år, är numera utflugna. Dottern bor inte så långt från henne, med fästman i Sätuna, och äldste sonen som rest runt en del och bott en tid i Barcelona, har nu sin bas i Stockholm.

– Mamma och pappa ville alltid att vi skulle flytta till Ölanda, men med aktiva barn passade det bra att bo i stan. Räddningen var att de kunde cykla till mycket. Men jag tillbringar en hel del tid på Ölanda
och hjälper mamma, säger Gunilla.

Lyckat generationsskifte

För drygt tio år sedan skedde en generationsväxling. Gunilla tog över Ölanda med både skog och lantbruksmarker. Hennes bror Johan fick samtidigt ta över fastigheten Suntetorp utanför Skövde. För Gunillas del handlade det om cirka 550 hektar skog, både på Ölanda och några fastigheter i närheten, och cirka 450 hektar lantbruksmark.

– Pappa sa till mig: ”Nu får du ta över skogen, antingen tar du hjälp eller så fixar du det själv.” Han hade i många år ett nära samarbete med Håkan Johansson, virkesköpare på Sydved, berättar Gunilla.

– Där och då var jag inte säker på om skogen var min grej, men jag bestämde mig i alla fall för att lära mig mer om skog och anmälde mig till en kurs i hållbart familjeskogsbruk vid Linnéuniversitetet i Växjö.

På samma utbildning gick också Markus Moberg, som på den tiden var aspirant till Håkan, men sedan kom att bli den virkesköpare som Gunilla idag samarbetar med.

– Jag och Markus gjorde en del projekt i fält ihop och lärde på så sätt känna varandra. Vi fick en fin kontakt. När vi träffades allihop – pappa, Håkan, Markus och jag – så satt jag och Markus mest tysta och lyssnade på de två andra.

Samarbete med stort förtroende

– När jag hade gått kursen och kommit i gång med att bruka skogen, så förstod jag att skogen verkligen var min grej. Pappa var framgångsrik både med sitt jordbruk och med skogen och jag hade mest funnits i bakgrunden. Men efter ett tag insåg jag att jag faktiskt hade lärt mig en hel del.

Sedan blev det ett naturligt steg att ha Markus som skoglig kontakt.

– Jag har ett stort förtroende för honom, det är jättebra att ha någon att kunna diskutera skog med.

Och Markus håller med:

– Gunilla är en väldigt intresserad och engagerad skogsägare som alltid är påläst. Vi bollar väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland har vi olika åsikter, men vi lyssnar på varandra och kommer fram till en bra lösning. Sedan är det såklart Gunilla som bestämmer, säger han glatt.

Stor nötköttsproducent

Det var Gunillas pappa som startade köttdjursproduktion på Ölanda och idag är det Gunillas exman Johan Tell som driver gården. På Ölanda finns en besättning på 2 000 köttdjur, varav 180 är dikor, men han har också fler besättningar på andra gårdar i trakten.

– Marken på Ölanda har jag arrenderat ut till Johan, men det är han som äger djuren och driver företaget. Sedan är det jag som sköter ekonomin på gården. Johan Tell arrenderar också mark på Stora Bjurum och Dagsnäs. Sammanlagt har han cirka 4 000 köttdjur, varav 1 250 dikor, och är därmed en av Sveriges största nötköttsproducenter.

Djuren är av raserna Simmental, Charlois, Angus och Limousin och utfodras med en stor andel grovfoder som är ekologiskt odlat. Korna som finns på Bjurum är frigående och betar utomhus större delen av året.

– Det som är unikt är att han har hela kedjan och föder upp sina egna djur. Vi jobbar med Skövde slakteri, och de får använda vårt namn ”Nötkött från Ölanda Säteri” när de i sin tur säljer köttet till butiker och restauranger. Det är ett riktigt gourmetkött, intygar Gunilla.

Aktiv skogsbrukare

Förutom att Gunilla jobbar med ekonomi så är hon också mycket aktiv med att bruka sin skog. På hennes marker växer mest gran, men det finns också tall och lite löv.

– Marken är väldigt bördig, det gör att träden växer bra men samtidigt får man se till att ha koll på konkurrerande växtlighet under de första åren. Sydved sköter nästan allt på fastigheten; röjning, gallring, plantering med mera, men jag är väldigt intresserad och alltid med i hela beslutsprocessen.

– Hon är väldigt produktionsinriktad, på samma sätt som hennes far var. Och har också ett stort engagemang, fyller Markus i.

I sitt skogsbrukande utgår Gunilla i mångt och mycket från skogsbruksplanen. När hon träffar Markus är det ofta någon speciell fråga som är aktuell, som till exempel planering eller koll av en föryngring eller planer för en framtida gallring.

– I vår har vi bland annat gjort en del rundor i skogen för att ha koll på granbarkborren, så att vi vet om vi behöver ta bort några angripna träd. Vi har ett väl utbyggt nät av skogsbilvägar. Det är tidsbesparande när man ska röra sig på markerna, tycker Gunilla.

Under de senaste åren har det varit stort fokus på plantering, med tanke på att både torka och skadeinsekter har ställt lite extra krav på föryngringen.

– På flera ställen har vi bytt från bara täckrot till att ha mer barrot som är kraftigare. Många av plantorna klarar då att det ligger gräs på dem.

Många frågor kring gallring

Granbarkborrens framfart i trakten de senaste åren har lett till att en del ”vanliga” gallringar har fått vänta.

– Nu börjar det bli dags att gallra i flera bestånd. Men det här med gallring är svårt. När och hur ska man gallra? Pappa gallrade två till tre gånger, men numera rekommenderas att inte göra det, det vill säga gallra efter 20 meter på grund av risken för stormskador. När han levde så frågade jag honom många gånger ”Hur tänker du pappa?” Han var ju 93 år och hade så mycket kunskap och praktisk erfarenhet. Jag kommer verkligen sakna honom, det kommer alltid upp en massa frågor, säger Gunilla.

Hon tillägger att hon nog gallrar lite mindre än vad hennes pappa gjorde, men med tanke på att marken är så bördig får hon ändå ett bra resultat.

Men skogen är inte bara produktion för Gunilla.

– Jag älskar naturen och går gärna i skogen. Min man Anders är en riktig stadskille och har ingen direkt koppling till skog och lantbruk som jag har, vilket ibland kan vara ganska skönt. Men han älskar ved och hugger ved i ett tempo som många inte kommer upp i, skrattar hon.

För några år sedan när hon insåg att barnen inte behövde henne på samma sätt som tidigare kände hon att det var tid att skaffa nya egna intressen.

– Nu har jag fastnat för padel och spelar 3–4 gånger i veckan. Sedan rider jag på ridskola också, berättar hon.

Planer för nästa generationsskifte

Men att det är något visst med skogen skiner tydligt igenom.

– Vi har alltid haft skogen i familjen, det är rogivande och en härlig känsla. Det är speciellt att få plantera en planta och se den växa – att få vara med i processen. Markerna är så bördiga, det växer otroligt. Nu ser jag resultatet av det pappa planterade för 40 år sedan, då jag och min bror fick vara
med och stampa bort gräs från de nysatta plantorna.

Hon summerar: Det är fantastiskt att kunna gå i sin egen skog, men också att få vara en av dem som genom att bruka skog bidrar med kolsänka och på så sätt gynna klimatet.

Och hur nästa generation på Ölanda tar sig an skogen är just nu inte så lätt att veta.

– Barnen har på samma sätt som jag, fått vara med och rensa kring nya plantor. Men som jag ser det så är både jord- och skogsbruk något av ett kall. Än har vi inte sett något konkret intresse, förutom kanske av den minste, Emil. Men så var det ju för mig också, det tog ju ett tag innan jag förstod att skogen verkligen var min grej!

Samma dag som intervjun görs berättar Gunilla att hon och hennes bror precis har köpt en ny skogsfastighet i Billingen, sammanlagt 550 hektar skog som de delar på.

– Tanken är att vara ett steg före, min skog här är ganska så mogen, men denna är lite yngre. Det är bra att ha skog i olika åldrar. Sedan kommer det här förvärvet också att underlätta ett framtida generationsskifte. Men valet är barnens – vad de sedan vill göra med skogen i framtiden, summerar Gunilla Abelsson Tell.