Inspiration / Djur och natur

Vilda möten på rovdjursparken i Orsa

Publicerad 2019-07-02

Snödroppar och slask. Soligt men blött. Våren har kommit och naturen börjar vakna. I Orsa Grönklitt finns det dock en hel del snö kvar. Under vintern har slalomåkare och rovdjur delat utrymme här uppe på berget. Faktiskt så tätt inpå varann att man från stolsliften kunnat blicka ut över bergen och där råkat få se något av de exotiska vilda djuren – kanske en tiger som smyger mellan granarna, eller en snöleopard som gör sitt berömda långhopp, de kan hoppa upp till sexton meter långt.

– Grundidén med parken, som öppnades 1986, var att folk skulle kunna få chansen att se en björn, eftersom man ser dem så sällan ute i skogen, berättar Sven Brunberg som är parkchef. Sedan har parken utvecklats och utökats med fler vilda djur och nu kallas den rovdjurspark istället för björnpark.

Det handlar om utbildning och att förmedla kunskap, att lära sig om djuren genom forskning och delta i bevarandearbete. Sven tycker att det är viktigt att förmedla den kunskap som finns om rovdjuren. Och här får vi alltså chansen att se de vilda djuren, som vi nog aldrig skulle fått se ute i det fria. Här finns brunbjörn, varg, berguv, lo, snöleopard, persisk leopard, isbjörn, järv och amurtiger.

– Vi vill att djuren ska få leva i så naturliga miljöer som möjligt, det är därför de har så pass stora hägn, så de inte känner sig inspärrade. Sen är det ju oundvikligt att de träffar skötarna som kommer med mat, så helt naturligt blir det ju inte.

Vem tittar på vem?

Dagen då vi besöker rovdjursparken är det glest mellan besökarna, eftersom vi kommer tidigt på dagen och mitt i veckan. Och det visar sig vara till både vår och djurens lycka. Vår guide, parkchef Sven Brunberg som har jobbat med björnar och björnforskning sedan 1984, berättar att djuren blir mer skygga om det är många besökare som vill titta på dem och ta kort.

Men om det är som idag, att vi är få, då är djuren nyfikna och ser faktiskt ut att posera för oss, nästan som om de uppskattar uppmärksamheten. Lodjuret Einstein till exempel sitter och kråmar sig i profil medan fotograf Lasse kan ta sina bilder. Einstein gör också de karaktäristiska gnyende och mumlande läten som lodjur gör, det låter som att han småpratar med oss där vi går. Många av djuren här är riktigt nyfikna på oss, men inte alla.

Tydligt ointresse

En bit bort i solen ligger vargarna och gonar sig i de värmande strålarna. De bryr sig inte nämnvärt om att vi närmar oss. Bara alfahannen lyfter sitt stora huvud och tittar på oss, med förvånansvärt hundlik uppsyn. Scenen är så stillsam och vänlig att det lika gärna kunde vara vinthundar från ett hundspann som låg och vilade i snön.

Först när alfahannen gäspar och visar sitt gap fullt av sylvassa tänder förstår vi att det inte är någon vanlig vovve vi har att göra med. Han lämnar gruppen, markerar att så intressanta är vi minsann inte.

Under hela rundturen går Sven runt och hälsar på djuren; sina gamla vänner.

– Hej Ewa! Hur har du det idag då? frågar Sven isbjörnshonan som traskar runt vid stängslet.

Ewa ser ut att ha det utmärkt, stora ytor att lufsa omkring på. Sedan kommer hennes sällskap Wilbär och börjar busa med henne. En lek som är rätt tuff, med tanke på vilken styrka dessa björnar besitter. Träden som de dunsar in i knakar och böjer sig för tyngden.

– Jag har sett två brunbjörnshannar ryka ihop, berättar Sven. Det var otroligt vilka krafter som släpptes lös då. Då höll man sig stilla.

Liten men naggande vild

Ett annat vilt djur som bor här i parken är järven, ett mårddjur som trots sin litenhet kan fälla renar och ibland till och med älgar. Det har gett dem rykte om sig att vara oerhört vildsinta. Men oftast äter de as efter djur som fällts av andra rovdjur.

De två järvar vi träffar verkar mest vara intresserade av att skutta omkring och klättra i träd. Deras rörelser är förvånansvärt aplika och det är svårt att föreställa sig dem som något hotfullt. Tidigare kallades de filfras, vilket kommer från tyskan och betyder storätare.

Det öknamnet kanske kommer från att de har för vana att gömma delar av bytet, så de ser ut att ha glufsat i sig en hel ren till exempel. Här inne behöver de aldrig oroa sig för att inte kunna hitta föda.

– Alla djur i parken är köttätare, även om brunbjörnen mestadels är vegetarian. Vi tar vara på trafikdödat, mest älg och rådjur. Vi köper också in en hel del hästkött, hästar som är utlevade. Och så överblivet från ett lokalt charkuteri, och det känns bra att köttet inte slängs utan kommer till nytta.

På sommaren läggs levande fisk i dammarna till björnarna. De svenska brunbjörnarna är egentligen inte vana vid att äta fisk, men när fisken väl är i vattnet så tycker de att det är roligt att fiska, och gott att äta. De lite större kusinerna Kodiakbjörnarna som också finns i parken, härstammar från en ögrupp utanför Kanadas kust, och är vana fiskare.

Björnen sover i sitt lugna bo

På sitt kontor visar Sven Brunberg något på sin datorskärm. Det ser mest ut som en mörkbrun snäcka. Så rör den lite på sig och man inser att det är en björn som ligger ihoprullad. Parken har följt hela deras vinter med webbkameror. Just den här filmen visar en hona som födde sina ungar under vintern i idet, men gömde dem i pälsen mot magen så att ingen av skötarna säkert kunde veta hur många det var.

– Vi var bara inne en gång i veckan och såg till så de hade vatten, berättar Sven. Under vintern är det en dålig idé att störa dem. Det är både säkrare för oss och mindre störande för dem att övervaka dem med webbkamera.

Alla brunbjörnar har legat i varsitt ide, i ides-byggnader. Där har de sovit och vilat sedan i höstas. De dräktiga honorna är först in, de yngre björnarna orkar vara ute lite längre men kommer in när de blir för mycket snö.

– Om vi inte släpper in dem så gräver de sitt eget bo, säger Sven. Men helst vill vi ju att de ska ligga i sina iden inomhus, vintern är tiden på året då vi kan gå in och städa i hägnen.

Coola katter

De andra djuren i rovdjursparken har inte sovit under vintern. De har istället pulsat omkring, lekt och gjort spår i snön man inte ofta ser i andra skogar, utanför parken. Inget av de vintervakna djuren störs av vinterkylan. Isbjörnen är ju van vid mycket kärvare väderlek och snöleoparden har sin tjocka svans att lägga om sig för att hålla värmen de frostigaste nätterna.

Ett annat kattdjur som inte störts av kylan, men som vi från film och böcker mer är vana att se i djungelmiljö, är tigern. Här i rovdjursparken finns två amurtigrar, eller sibiriska tigrar som de också kallas.

Amurtigern är den största tigern och det sägs bara finnas 550 kvar i det vilda. Många har fått sätta livet till enbart för deras ben och päls. När man ser tigerhannen smyga omkring i skogen är det fullständigt ofattbart hur någon kan få för sig att döda detta majestätiska djur.

Det är poesi i rörelse att se det väldiga kattdjuret förflytta sig på mjuka tassar med skarp, allseende blick och en färgteckning som är som ett magnifikt konstverk.

Dags att ta farväl

Vi lämnar rovdjursparken och berget med en känsla av att ha fått uppleva något stort. Vi har mött djur vi aldrig sett i verkligheten tidigare, och mött deras blickar. Sett leoparderna tassa omkring som vilka bondkatter som helst, och hört lodjuren prata med oss. Skillnaden mellan vild och tam är trots allt inte så stor.

– Ju mer vi lär oss om de vilda djuren, desto mer förmänskligas de. De är alla individer och har sina egna unika personligheter och beteenden. Det är spännande att upptäcka och något vi gärna lär ut till våra besökare, säger Sven Brunberg och vinkar adjö.

Text: Jenny Kallur Foto: Lasse Arvidsson