Nygallrat i Mörkhult

I Mörkhult bjuder naturen på omväxling och gallringsutmaningen blir därefter. Under senvintern har Sydveds gallringsteam, under ledning av Sydvedare Olof Gustafson, genomfört tre gallringar av helt skiftande slag hos Anna-Lena Påhlsson.

En maffig grangallring med produktionsfokus, en känslig ekgallring med framtiden för sig och en ren naturvårdsgallring med estetiken i centrum. Rena rama kvalitetstestet för skördarförare Peter Jönsson på J Carlsson skogsentreprenad och skotarförare Jan-Christer Johansson, som båda har fått visa upp sin breda kunskap och erfarenhet.

Gör jobbet själv

Anna-Lena tog över fastigheten för snart två år sedan efter att hennes pappa, Sven-Olof, gått bort.

– Jag, pappa och min mamma Ulla-Britt har alltid jobbat tillsammans i skogen, och det mesta har vi gjort själva, berättar Anna-Lena som också är medlem i nätverket Dryaderna för kvinnliga skogsägare.

– Genom deras föreläsningar och studiebesök har jag fått många nya kunskaper om skog och skogsbruk.

Efter lång tid med motorsågen valde Anna-Lena att ta motorsågskörkort i höstas.

– Det var ett bra beslut. Jag lärde mig mycket och känner mig säkrare när jag är ute och jobbar. Sedan måste jag erkänna att jag var väldigt bortskämd så länge pappa levde. Motorsågen stod alltid servad, påfylld och klar när jag kom, skrattar Anna-Lena som dock aldrig hade någon tanke på att göra de här gallringarna själv.

– Att göra en andragallring löser jag inte tidsmässigt, jag har ett heltidsjobb som lärare. Dessutom var det lite sent, så stammarna var rätt långa att hantera manuellt. Granarna i naturvårdsbeståndet var alldeles för stora. Jag vågar inte ge mig på den typen av stammar själv.

Rätt beslut, konstaterar skördarförare Peter Jönsson:

– Att göra andragallringen på gran manuellt hade förmodligen tagit en hel vinter för en person. Jag gör den på ett par dagar. Det är väldigt tidskrävande att ta ut de här volymerna manuellt. Det är ingen tvekan vad som är bäst ekonomiskt.

Hög tid för grangallring

Det var läget i grangallringen som gjorde att Anna-Lena bestämde sig för att samordna insatserna i de tre bestånden.

– När Olof kom ut och tittade på granen så sa han direkt att det här måste vi göra nu! Så här efteråt så ser jag ju att det var hög tid. Ljuset kommer in på ett helt annat sätt nu. Det ser verkligen jättefint ut, tycker Anna-Lena.

Grangallringen, som omfattar knappt 2 hektar, är i 30-årsåldern.

– Stammarna stod tätt och hade hunnit bli ganska långa, så gallringsbehovet var stort. Beståndet är väldigt fint skött sedan tidigare men som så ofta så växer skogen mycket fortare än vad man tror. Det är dags igen, trots att det känns som om man nyss har varit där, konstaterar Olof.

– Alltså blev det en klassisk låggallring, där de bästa stammarna har gynnats och uttaget har gjorts med hänsyn till stormkänslighet. På långsidan ut mot vallen har vi lämnat en palissad av ogallrade
granar som ska skydda beståndets hjärta mot vindbyar.

Strategi för framtiden

Ännu är det för tidigt att avgöra om det blir en tredje gallring eller om granen kommer att få växa in i en tidig slutavverkning.

– Vi får avvakta lite och se hur fort det växer. Om det tar sig väldigt fort och granarna skjuter upp över 20 meter så kan det vara för sent med en tredjegallring på grund av stormrisken. Oavsett vilket så har vi ett fint bestånd som kommer att producera bra, säger Olof.

Vid framtida insatser kommer förutsättningarna att vara de bästa. Peter har planerat upp vägnätet inne i andragallringen och kompletterat med basvägar och stickvägar.

– Det fanns en basväg sedan tidigare. Den har jag stärkt upp med två vägar på varje sida så att det enkelt går att komma runt i beståndet. Det här kommer också att underlätta när Anna-Lena
själv är ute och jobbar, förklarar Peter.

Ekgallring

Tvärsöver vallen ligger ett gallringsobjekt av helt annat slag. Ett ekbestånd med inslag av bok, runt 70 år gammalt – från början är det förmodligen en gammal betesmark som har vuxit igen. Här har ambitionen varit att frigöra kronorna och föra över tillväxten på de mest vitala stammarna.

– Här gäller det att inte gå in och ta för hårt så att det blir för ljust. Då blir det vattskott på stammarna samtidigt som bokens naturliga föryngring kan hämmas. Istället får man gå in och gallra lite oftare och lite mindre. Jag kan tänka mig att det är dags för en ny vända om en fem, sex år, resonerar Jan-Christer Johansson.

Han och Peter har nyligen varit på en kurs i bokskogskötsel på Trolle-Ljungby och tycker att det är extra roligt att få omsätta kunskaperna i praktiken.

– Det här är vårt blåbärsställe, så jag var väldigt tydlig med att de måste vara försiktiga. Och det har de varit. Det syns inte att Jan-Christer har varit här och skotat, konstaterar Anna-Lena.

Längre in, på en soldränkt sluttning ovanför ån, ligger ekbacken som ligger Anna-Lena extra varmt om hjärtat. Ett äldre ekbestånd där granen hade letat sig in och växt sig kraftig.

– Här ville jag ha bort granarna och ge eken utrymme. Jag har inget produktionssyfte alls med det här beståndet. Jag tycker bara att det är så vackert här, och jag är nöjd med att ha fått bort granarna. När jag ser hur stora stubbarna är så är jag också väldigt glad över att jag inte försökte själv!

Svarade upp mot förtroendet

Att som erfaren självverksam släppa in nytt folk i skogen var inget som Anna-Lena gjorde lättvindigt.

– Att uttaget blev det rätta, att skogen inte skulle utsättas för onödiga stormrisker och att marken och vallen runtomkring inte skulle köras sönder var viktigt. Dagen som skördaren skulle komma hade de roligt åt mig på jobbet. Jag gick bara runt och tittade på klockan. Till slut skrattade kollegorna och sa åt mig att åka hem till skogen istället. Så fort jag hade träffat Peter och Jan-Christer och så kändes det tryggt. Jag upplevde att de lyssnade och gillade sättet som de resonerade på. Inga körskador blev det heller. Ute på vallen syns det inte ens att det är skotat.

Anna-Lena var ute och följde arbetet på nära håll, ställde frågor och följde upp.

– Ibland tänker jag att de nog tycker att jag är en tjatig käring, säger Anna-Lena. Men det håller Peter inte med om.

– En intresserad skogsägare som engagerar sig i sin skog och i vårt jobb är det roligaste som finns. Då blir också förutsättningarna optimala för att det blir precis som skogsägaren vill ha det.

Maj 2018