Skogsbonden på Stensnäs

Det är lite mejerireklam över det hela; gräset som lyser i grönaste grönt, vänligt idisslande mular och kor som är så tama att de går att rida på.

– Så där har det alltid varit, det var Peter och korna från första stund. Han ville hjälpa till och mjölka redan när han var elva, skrattar Lars som sedan fem år tillbaka även är Peters arbetsgivare. Vem av dem som egentligen bestämmer är oklart, men för en utomstående framstår deras jobbvardag som synnerligen harmonisk.

En familjeaffär

Stensnäs är ett riktigt familjeprojekt. Tillsammans med hustru Britt-Marie äger och driver Lars Hilding tre fastigheter. Stensnäs är den ursprungliga och har både jord- och skogsbruk. Till detta kommer två skogsfastigheter i Reftele och Okome med anknytning till Britt-Maries släkt. Totalt handlar det om 350 hektar varav nästan 300 är skog. Av barnen är Peter äldst och har specialiserat sig på växtodling och avel, mellansonen Jonas kör skogsmaskin och yngsta dottern Sofie går på högstadiet. Sönerna har flyttat hemifrån, Peter nästgårds till ett eget hus längs med vägen. Resten av familjen bor i det röda huset med vita knutar som Lars byggde efter att han tagit över Stensnäs 1983. Familjen kom till gården 1945 då pappa Rune köpte fastigheten efter att ha arrenderat en rad olika jordbruk.

– Vi var sex syskon, mamma, pappa och farmor i det där lilla huset. Stället var oerhört nergånget och det var hantverkare här jämt. Man måste beundra mamma för mathållningen – här var mängder med folk som skulle ha frukost, middag och kvällsmat, minns Lars som tidigt skolades in i jord- och skogsbruket.

Satsar på avel

I dag står verksamheten på Stensnäs på flera ben. Skogsbruk, mjölkproduktion baserad på 130 djur (60 mjölkkor plus rekrytering) och en växande verksamhet inom avel. Mjölkproduktionen ligger i snitt på 10500 kilo per ko och år, men för något år sedan var Stensnäs uppe och vände på 11000.

Peter har ansvarat för insemineringen sedan han var 13 och har varit snubblande nära att få sälja en tjurkalv till seminering. Avelsverksamheten är en naturlig utveckling, tycker Peter som uppenbarligen har både talangen och intresset. Att få fram den perfekta mjölkkon är en sport som kräver smart tänkande och engagemang.

– För den som lyckas kan avelsverksamheten utgöra ett betydande tillskott i omsättningen. Det är underligt att fler mjölkbönder inte försöker, funderar Peter som dock erkänner att han är lite av en nörd.

– Vissa är bra på att spela fotboll, jag är väl bra på det här med djur……

– Ja, med tanke på hur det såg ut när du spelade fotboll så drar jag också den slutsatsen, retas pappa Lars men lyckas inte rubba lugnet hos sin förstfödde.

Peter är också den som ansvarar för växtodlingen på Stensnäs. 40 hektar arrenderas på närbelägna Dannäs säteri, och det handlar om väl använd yta som precis räcker till för att ge mat på foderbordet. Under vinterhalvåret är djuren uppbundna och just nu finns inga planer på lösdrift, robotar eller karuseller. «Inte alls», säger Lars. «Vi får väl se sen», säger Peter.

Fick ge upp grisarna

Lars försiktiga inställning till alltför storslagna investeringar är förståelig. För tio år sedan tvingades han lägga ner svinproduktionen, som annars har varit något av en tradition på gården.

– Jag fick ge mig, trots nybyggda stallar och allt. Min revisor sa till mig att jag skulle tjäna mer på tomma stallar än att envisas med att köra vidare och han hade rätt. Men nog gjorde det ont i ett bondehjärta, berättar Lars och det drar en skugga av allvar över hans annars så lättsamma ansiktsdrag.

– Om mjölken har ett dåligt år, så kommer det nästan alltid tre bra år. Med grisarna är förhållandet det omvända. Jag tycker det är förfärligt att det ska vara så tuft för svensk grisnäring. Hade jag inte haft skogen när jag höll på med grisarna, så hade jag inte gått runt.

Gallrar med glädje

Sedan Lars tog över har skogsbruket på Stensnäs utvecklats både vad gäller areal, skötsel och teknik. Drivkraften är en kombination av glädje, nyfikenhet och en vilja till ökad omsättning, resonerar Lars som levererat till Sydved sedan sent 80-tal.

Pappa Rune hade i vredesmod gjort slut med skogskooperativet efter att ha blivit använd som bank, och Lars stod inför en gallring som han inte visste riktigt vad han skulle ta sig till med. Sydved hade just introducerat gallringskördaren och Lars var nyfiken. Den då nyanställda sydvedaren Urban Alkeberg fick chansen att visa vad han gick för.

– Efteråt var jag faktiskt förskräckt. Jag, som var van att gå med motorsågen och gallra pinne för pinne, tyckte att stickvägarna var otroligt stora. Men vi har bra marker, och fem år senare hade allt slutit sig och var som förr, minns Lars.

Under sina år som skogsägare har Lars sett tekniken utvecklas med en hisnande fart.

– Från att ha varit uppvuxen med att gallring var en förlustaffär har jag kunnat glädja mig åt en helt annan lönsamhet. Efter att jag släppte in Sydved har jag aldrig gått back på en gallring. Fast det bästa är ju att det växer så förbaskat bra efteråt. Med tiden har jag blivit väldigt övertygad.

Kaffe och kamratskap

Så övertygad att han i dag äger en egen skogsmaskin och själv sköter sina avverkningar, även om det mestadels är Jonas som kör. Skotat har Lars gjort sedan tidigt 90-tal och det är med illa dold stolthet som han berättar för Urban Alkeberg att han har investerat i en egen trailer att hänga efter Valtran.

– Nu ska jag bli min egen transportör!

Urban Alkeberg har fått hänga med genom åren, trots ett nästintill oöverstigligt hinder. Urban är inbiten gråhundsjägare medan Lars hävdar jämthundens överlägsenhet.

– Klarar man sig förbi det, så klarar man att göra virkesaffärer också, konstaterar Lars som tycker att han har fått många goda råd genom åren.

– Och när jag bröt benet precis efter Gudrun så brukade Urban komma in och koka kaffe åt mig. Det är skoglig fullservice!