Vårda återväxten
De är alla tre medlemmar av Svenska Bössmakargillet. En sammanslutning av svenska vapensmeder; från gravörer till kolvmakare.
– Det är viktigt att vårda återväxten inom bössmakarkonsten. Och se till att kunskaperna går i arv till nya bössmakare.
Dino bestämde sig redan på högstadiet att han ville bli vapensmed.
– Arv och ett stort jaktintresse förde tidigt in mig på det spåret. Men jag hittade ingen utbildning. Så jag fick tipset att gå urmakarutbildning – det tränar fingerfärdigheten.
Sagt och gjort. Efter avslutad utbildning väntade jobb som urmakare i flera år.
– Sedan fick jag tips om en bössmakarutbildning i Gyttorp. Där träffade jag Stanley som var rektor och lärare. Och vi blev kompanjoner. Jan som är specialist inom metallbearbetning anslöt för några år sedan.
Utvecklar mekaniken
Tillsammans är de ett starkt team som tillverkar jaktvapen och knivar från råämne till färdiga vapen.
– Det är där vi är lite unika. Vi kan i princip alla moment i tillverkningen. Och bara för att Stanley är en av världens skickligaste gravörer gör han inte bara det, utan jobbar också med flera andra delar i tillverkningen.
En annan stor del i verksamheten är reparationer och restaureringar.
– Det är tyvärr vanligt att när man ska göra en fin, exklusiv bössa så gör man avkall på själva funktionen. Det ser vi på många reparationsobjekt. Fantastiska arbeten, men dåliga funktionellt. Så vill inte vi jobba. Bössorna ska gärna vara fina, men de ska funka att använda också, säger Dino Wildt.
Jan Ström står vid sin arbetsbänk och trimmar mekaniken på en fällkniv.
– Modellen är helt unik och utvecklad av oss. Kniven går att plocka isär utan att den för den skull innehåller några lösa skruvar eller plintar, berättar han.
På liknande sätt lägger man mycket tid på att utveckla mekaniken i bössorna.
– Det är svårt att få igen för all den tid vi lägger på utveckling om vi pratar i ekonomiska termer. Men samtidigt får vi tillbaka det i responsen från våra kunder som får de bästa jaktvapnen.
Roten ger rätt fiberriktning
I verkstadslokalen ryms mängder av maskiner och verktyg.
– De flesta är helt specialanpassade för vår verksamhet. Många av verktygen vi behöver finns inte, så alternativet är att göra egna, eller anpassa befintliga, säger Dino och visar skärknivar i mängder av utföranden och skepnader.
– Och finns det ingen maskin så bygger vi en, säger Dino och pekar på en fräsmaskin för kolvstyckena som de byggt själva.
Råvarulagret består bland annat av de nämnda kolvämnena.
– Vi har en kontakt i Turkiet som vi köper från. Trädet grävs upp med rötterna och kapas sedan. Det är fiberriktningen där stammen går ut i roten vi vill ha. Då kan vi skapa en stark kolv med rätt fiberriktning, berättar Dino och visar en träbit som verkligen inte kräver någon fantasi för att föreställa sig hur kolven kommer att se ut.
Vackert, men svårjobbat
Några bruna klumpar fångar mitt intresse.
– Mammuttand. Det använder vi bland annat till knivhandtagen. Tänderna ger härliga mönster, men materialet är svårjobbat. Det är hårt på vissa ytor och väldigt mjukt och sprött på andra, berättar Jan Ström.
Även mammutbetar används.
– Fast tänderna är mer spännande om du frågar mig. Dessutom kan du se varifrån de kommer på färgen. Brunskimrande är ofta från Ryssland och leran som konserverat mammutdelarna där ger den färgen. Vitskimrande med blågrönt inslag är dyrare och är då hämtat från norra USA där markens mineraler och sammansättning ger den färgningen, säger Jan Ström.
Testa nya material
Bland de färdiga vapnen sticker en orangefärgad hundförarbössa ut från mängden.
– Jag ville prova hur det är att jobba i björklaminat. Orange och svart skulle den vara så att jägaren syns bra när han eller hon går med den på ryggen. "Testet" blev nyligen utsett till årets hundförarbössa. Så man får inte vara rädd att prova nya material, säger Dino.
Och det är just utmaningen att förnya och utveckla sig som driver honom.
– När jag blir helt nöjd med en bössa är det nog dags att lägga av. Jag hittar alltid detaljer att förbättra, säger Dino Wildt.
När jag lämnar trion är Stanley försjunken i en gravyr. Jan filar vidare på mekaniken i en fällkniv. Dino vinkar av mig och återvänder till sin kolvbearbetning. Jag tänker på min snedkarvade nätskärning. Dino avslöjade precis att det inte var någon 50 000-kronors bit jag fick skära i. Det var en testbit.
Februari 2011
