Amazonas i Öveshult

​Varför inte? Om livet har ett förslag så är det väl dumt att tacka nej?

Fråga gärna Sven Ericsson varför livet blev som det blev, varför det är som det är och vad han planerar att göra härnäst – men räkna inte med att du får något svar. Ska man tro Sven så finns det ingen uträkning med det hela. Det blir som det blir.

– Men jag har alltid gillat ett visst mått av tokigheter. Tänkt att det inte skadar att prova iallafall, säger Sven.

Det ligger i släkten

Han har det efter morfar Bernt Johansson som aldrig var främmande för det nya. Som emigrerade till USA, men som flyttade hem till Småland igen och startade lanthandel. Och som gärna utforskade nya affärsidéer.

– På 60-talet hade morfar shetlandsponnys – det var bra affärer i det på den tiden. Minkfarm hann han också testa på – och visenter. Men visenterna var skit, dom bara hoppade över stängslet och
rymde, skrattar Sven som håller faunan på en mer hanterbar nivå: pensionerade drevern Lisa som är grå på hjässan och hör lite dåligt, marskatten Sune som ändå trivs allra bäst framför brasan och så några kor som håller markerna öppna.

– Fast ibland undrar jag vad det är för nå’t som jag har ute i trädgården. Det kan inte vara en vanlig sork som härjar i hagtornshäcken. Nä, det måste vara en exotisk vildhamster av något slag,
funderar Sven med pokerfejset på plats.

Det är lätt att förstå att han har varit lärare. Allvarlig men med humorn bubblande under ytan – och med nyfikenheten i behåll.

– Jag var mellanstadielärare på skolan i Ryd, men stormen Gudrun ändrade på det, säger Sven.

Skog, sjö och äng

Men innan vi tar oss an Gudrun, så måste vi berätta historien om Öveshult. Öveshult är Svens mamma Annas föräldrahem. Gården är vackert belägen ett stenkast från sjön Övden – ett småskaligt odlingslandskap kantat av stengärdesgårdar som öppnar sig inne i granskogen. De relativt bördiga, om än stenrika, markerna och närheten till vatten har gjort att här också finns inslag av ädellöv som ek och bok – avenbok blir mer sällsynt längre norrut.

Sven tillbringade mycket tid i Öveshult som barn, och skogen och jakten blev en naturlig del av hans uppväxt. På 80-talet flyttade han och hustrun Eva hit och sedan kom barnen i rask takt; David, Pär och John. Vardagen kom att handla om familjen, lärarjobbet och skogen.

– Jakt blev det allt mindre av, tiden räckte inte till. Jag jagar fortfarande en del tillsammans med sönerna men inte alls som förr. Det spelar inte så stor roll, jag tänker att var sak har sin tid, säger Sven.

Planta som planta

På 90-talet kom Sven i kontakt med Växjöbon Olle Sundin som precis hade startat Sundins skogsplantor. Sven blev nyfiken och bestämde sig, med sedvanligt öppet sinne, för att prova på livet som ombud för en plantskola. Under många år spred han sedan gracerna mellan olika sorters plantskolor; fyra dagar i veckan på skolan i Ryd och en dag som ombud för Sundins.

– Efter Gudrun så blev det så mycket att göra att jag sa upp mig på skolan och började jobba med plantorna på heltid. I samband med Gudrun tog jag in flera polska medarbetare och ganska snart
föddes tanken på att försöka jämna ut säsongerna. Våren är ju väldigt intensiv eftersom all plantering ska ske då. Genom att erbjuda röjning kunde vi skapa arbetstillfällen även resten av året. På det sättet har vi kunnat ge plantörerna jobb året runt och en möjlighet att ta hit sina familjer och skapa sig ett liv här.

– Det är vinn-vinn för alla inblandande. Jobbet blir utfört med kvalitet eftersom det finns en långsiktighet. Det är bra för dem och det är bra för Sverige. Och den misstänksamhet som fanns i början är borta, säger Sven som nu har börjat planera för generationsskifte som planteringsombud. Planen är att systersonen, Christian Arvidsson, som redan jobbar i verksamheten ska ta över.

Jobb som ger resultat

Precis som alla andra fick Sven släppa till skog i stormen.

– Men på sätt och vis hade jag ändå tur. Jag hade köpt till en angränsande fastighet några år tidigare, vilket innebar att jag hade avverkat en hel del av den mogna skogen. Den hade nog strukit med annars. Men visst blev vi av med en hel del ändå. Skogen som jag gått och röjt och gallrat i ända sedan jag var ung – det är klart att det kändes.

Ändå skulle han inte tveka att göra om allt jobbet igen.

– Det jag tycker så mycket om med skogen och är att det syns vad man har gjort. I många andra sammanhang så jobbar man och sliter men det enda man ser är det som inte är gjort. Men i skogen är det tvärtom. När du planterar, röjer, gallrar och sköter din skog så syns det direkt. Jag är med och skapar något och det tycker jag är en härlig känsla!

Bättre skogsskötsel efter Gudrun

Det är en känsla som förstärks när vi får följa med Sven ut i hans Gudrunplanteringar. Sven såg till att markbereda och plantera så fort hyggena var upprensade och tolv år senare är den nya skogen
på väg upp. Som den skogsman han är, har Sven sett till att hålla efter röjningen och nu växer det så det sprutar. Det gamla Gudrunhygget påminner om en djungel. Det är grönt överallt.

– Det är nästan så man tror att man är i Amazonas, skämtar Sydvedare Niklas Johansson:

– Tio år till så är det dags för gallring. Så här ser det ut på många ställen i våra trakter just nu och jag tycker att det är härligt att se så mycket framtidstro i de småländska skogarna igen!

Det roliga är, säger Sven, att stormarna också verkar ha förändrat skogsägarnas sätt att se på skogen.

– Jag har känslan av att den nya skogen tas omhand på ett väldigt bra sätt. Den blir ordentligt röjd, i god tid. Vi har helt enkelt blivit bättre på att sköta skogen efter Gudrun.

Mars 2018