Lokala val
Efter att Ewert flyttat ut renoverades hela nedervåningen, allt i regi av lokala hantverkare.
– Nedervåningen gjorde vi om helt och hållet, övervåningen är fortfarande kvar, det blir nästa projekt. Vi fick också se över fasaden och reparera taket som läckte in. Utan vår byggmästare Roger Nilsson och hans gäng hade det inte gått, de gjorde ett fantastiskt jobb, säger Christel och konstaterar att det där med lokala entreprenörer är viktigt för dem. Christer håller med; samma princip gäller i skogen.
– Det har varit en del stormfällningar de senaste vintrarna och jag måste säga att våra entreprenörer och deras huggarlag har gjort ett fantastiskt jobb. Jikå Gallring och Väghults Skogsavverkning. Otroligt skickligt yrkesfolk som vi gärna ser i vår skog!
Huset målades om, från gult till vitt och den stiliga mangårdsbyggnaden karaktäriseras nu också av en stor veranda av amerikanskt snitt där man kan följa solens gång. Nu är det bara en sådan där härlig gungsoffa som fattas men – ja, ni har fattat galoppen – det är ingen brådska…
Ewert gick bort förra hösten. – Det känns så roligt att vi hann flytta in, och att han fick komma hit och se det, säger Christer.
Christer har löst ut sin syster Åsa och i dag förvaltar paret båda fastigheterna om totalt 132 hektar. Vrångafälla och Norregård är den fasta punkten men gården i Hunshult fungerar fortfarande som deras fritidsnöje och de tittar till den minst en gång i veckan.
Guldruschen i Immeln
Det lilla samhället Immeln ligger i Göingebygden, vid sjön Immelns södra ände, och på bara några mils avstånd till Kristianstad. Trakten är känd för sitt «svarta guld» – den svarta diabas som bröts här ända fram till 1960-talet. Den svarta diabasen var mäkta populär bland världens arkitekter och finns bland annat i Empire State Building i New York. När «guldruschen» var som intensivast kretsade allt i det lilla samhället kring diabasen och naturmiljön är full av spår. Under århundradenas lopp har Vrångafälla och byn Immeln närmat sig varandra och numera är de oskiljaktiga. I dag ligger Norregård inne i byn och fastigheten sträcker ut sig på båda sidorna om byvägen.
– Tidigare gick en av vägarna direkt över gårdsplanen och det var inte den bästa lösningen. Men sedan ändrades sträckningen, så nu går den bakom en av ekonomibyggnaderna istället. Det rör sig mycket folk kring gården och på Vrångafällas marker och det tycker vi bara är trevligt. Det är härligt att folk trivs, säger Christer.
Samhällsborna använder gärna skogsvägarna kring Norregård för rekreation, man vandrar och springer. Den så kallade «Stenrundan , en vandringsled längs traktens gamla stenbrott, går också över fastigheten. En upplevelse som lockar många besökare från när och fjärran.
– Vi möter en hel del utländska turister, det är många språk som hörs i vår skog.
Att ta hänsyn till allmänhetens upplevelse av skogsmiljön är en självklarhet för paret Neering som alltid funderar ett varv extra före en insats.
– Vi har bland annat en grangallring på gång längs med ett av promenadstråken. Här står granarna tätt inpå vägen och omsluter den som går där, som en allé. Vi tycker det är vackert och tänker att vi ska spara träden intill vägen, för vår egen och för andras upplevelse, förklarar Christel.
Trädsamlaren Ewert
En vanlig dag på Norregård börjar med en skogspromenad tillsammans med hundarna, tvååriga boxern Harry och tioåriga golden retrievern Ayla. Sedan blir det förmiddagskaffe på verandan följt av trädgårdsarbete. Christel är en stor trädgårdsentusiast och just nu gläds hon extra mycket över det växthus som hennes föräldrar gav paret i present i våras.
Skogen kräver förstås sin tid. Röjning utmed vägar och stigar, plantering och – framförallt planering – gör paret själva. Men alla större skogliga insatser överlåter de åt Ola Persson och entreprenörerna. Att Christer besitter stor skoglig kunskap är tydligt, han har lärt sig av att lyssna på pappa Ewert.
