Inspiration / Möt Sydveds skogsägare

Bokskott och fröknäcke är näring för själen

Publicerad 2016-09-11

Ett harskutt till höger om byvägen öppnar sig en annan värld. Här har tiden slagit sig ner på verandan för att hämta andan en liten stund. På Norregård finns utrymme för det goda samtalet. Om skogen, förstås, men också om livet i stort. Christer och Christel Neering har inte bråttom. Saker och ting får ta sin tid.

Varsågod Ola. Jag har bakat! Christel sticker fram brödkorgen under näsan på Ola Persson och brister ut i skratt.

Vi förstår snart att det inte bara är välskötta bokbestånd och frodiga granskogar som lockar en Sydvedare till Norregård. Christels fröknäcke utgör en minst lika svår frestelse.

– Det är helt fantastiskt gott. Jag ville ju baka och bjuda på hemma, så jag fick receptet av Christel. Men det vill sig inte riktigt, suckar Ola som dock får med sig några goda råd innanför västen inför nästa knäckebrödsbak.

Hög trivselfaktor

Att Norregård är en plats man trivs på märks direkt. Här finns det tid för eftertanke. Allt måste inte ske nu. Som det här med flytten. Även om det känns som om paret Neering har bott här jämt, så är det faktiskt bara tre år sedan de flyttade in. Norregård utgör gårdscentrum på fastigheten som går under namnet Vrångafälla.

– Vrångafälla förvärvades av min pappa Ewert på 1950-talet, då han ägde gården tillsammans med en god vän. Det var hans andra – redan på 1940-talet hade han köpt en annan skogsfastighet, Hunshult, i sina barndomstrakter uppe vid Lönsboda, berättar Christer.

När Christer växte upp användes gården i Lönsboda som sommarställe medan Vrångafälla beboddes av gårdens tidigare ägare. Christers pappa och mamma flyttade permanent till Vrångafälla 1972. 1979 blev Ewert änkeman men han bodde kvar på Norregård tills han var 94 år.

– Ewert ville väldigt gärna att vi skulle flytta hit och ta över och vi är väldigt glada att vi gjorde honom till viljes, ler Christel.

Fast helt självklart var det inte.

– Nä, vi var lite tveksamma först. Vi tyckte vi bodde bra och bekvämt i villa i Kristianstad och trivdes med att åka upp till Hunshult på helgerna, säger Christer som jobbade inom kriminalvården innan han blev avtalspensionär.

Den nyrenoverade mangårdsbyggnaden har fått en härlig veranda av amerikanskt snitt.

Den nyrenoverade mangårdsbyggnaden har fått en härlig veranda av amerikanskt snitt.

Lokala val

Efter att Ewert flyttat ut renoverades hela nedervåningen, allt i regi av lokala hantverkare.

– Nedervåningen gjorde vi om helt och hållet, övervåningen är fortfarande kvar, det blir nästa projekt. Vi fick också se över fasaden och reparera taket som läckte in. Utan vår byggmästare Roger Nilsson och hans gäng hade det inte gått, de gjorde ett fantastiskt jobb, säger Christel och konstaterar att det där med lokala entreprenörer är viktigt för dem. Christer håller med; samma princip gäller i skogen.

– Det har varit en del stormfällningar de senaste vintrarna och jag måste säga att våra entreprenörer och deras huggarlag har gjort ett fantastiskt jobb. Jikå Gallring och Väghults Skogsavverkning. Otroligt skickligt yrkesfolk som vi gärna ser i vår skog!

Huset målades om, från gult till vitt och den stiliga mangårdsbyggnaden karaktäriseras nu också av en stor veranda av amerikanskt snitt där man kan följa solens gång. Nu är det bara en sådan där härlig gungsoffa som fattas men – ja, ni har fattat galoppen – det är ingen brådska…

Ewert gick bort förra hösten. – Det känns så roligt att vi hann flytta in, och att han fick komma hit och se det, säger Christer.

Christer har löst ut sin syster Åsa och i dag förvaltar paret båda fastigheterna om totalt 132 hektar. Vrångafälla och Norregård är den fasta punkten men gården i Hunshult fungerar fortfarande som deras fritidsnöje och de tittar till den minst en gång i veckan.

Guldruschen i Immeln

Det lilla samhället Immeln ligger i Göingebygden, vid sjön Immelns södra ände, och på bara några mils avstånd till Kristianstad. Trakten är känd för sitt «svarta guld» – den svarta diabas som bröts här ända fram till 1960-talet. Den svarta diabasen var mäkta populär bland världens arkitekter och finns bland annat i Empire State Building i New York. När «guldruschen» var som intensivast kretsade allt i det lilla samhället kring diabasen och naturmiljön är full av spår. Under århundradenas lopp har Vrångafälla och byn Immeln närmat sig varandra och numera är de oskiljaktiga. I dag ligger Norregård inne i byn och fastigheten sträcker ut sig på båda sidorna om byvägen.

– Tidigare gick en av vägarna direkt över gårdsplanen och det var inte den bästa lösningen. Men sedan ändrades sträckningen, så nu går den bakom en av ekonomibyggnaderna istället. Det rör sig mycket folk kring gården och på Vrångafällas marker och det tycker vi bara är trevligt. Det är härligt att folk trivs, säger Christer.

Samhällsborna använder gärna skogsvägarna kring Norregård för rekreation, man vandrar och springer. Den så kallade «Stenrundan , en vandringsled längs traktens gamla stenbrott, går också över fastigheten. En upplevelse som lockar många besökare från när och fjärran.

– Vi möter en hel del utländska turister, det är många språk som hörs i vår skog.

Att ta hänsyn till allmänhetens upplevelse av skogsmiljön är en självklarhet för paret Neering som alltid funderar ett varv extra före en insats.

– Vi har bland annat en grangallring på gång längs med ett av promenadstråken. Här står granarna tätt inpå vägen och omsluter den som går där, som en allé. Vi tycker det är vackert och tänker att vi ska spara träden intill vägen, för vår egen och för andras upplevelse, förklarar Christel.

Trädsamlaren Ewert

En vanlig dag på Norregård börjar med en skogspromenad tillsammans med hundarna, tvååriga boxern Harry och tioåriga golden retrievern Ayla. Sedan blir det förmiddagskaffe på verandan följt av trädgårdsarbete. Christel är en stor trädgårdsentusiast och just nu gläds hon extra mycket över det växthus som hennes föräldrar gav paret i present i våras.

Skogen kräver förstås sin tid. Röjning utmed vägar och stigar, plantering och – framförallt planering – gör paret själva. Men alla större skogliga insatser överlåter de åt Ola Persson och entreprenörerna. Att Christer besitter stor skoglig kunskap är tydligt, han har lärt sig av att lyssna på pappa Ewert.

I trädgården viskar den stora blodboken om pappa Ewerts kärlek till träd. Bakom huset skapade han ett litet arboretum med olika trädslag. Lind, kastanj och douglasgran.

– Pappa var mycket skogligt intresserad. Han var skogsmästare och jobbade på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen. Dikning och vägar var hans specialitet och han var inte rädd för att testa nya grepp.

Han planterade gärna nya trädslag och därför har vi både lärkplantering och så kallad «grandis» – en snabbväxande nordamerikansk kustgran – på fastigheten.

Framförallt är det boken som sätter sin prägel på fastigheten.

Framförallt är det boken som sätter sin prägel på fastigheten.

Aktiv bokskogsskötsel

Det som gör Vrångafälla unikt är det stora inslaget av ädellöv. Visst finns här produktionsskog – cirka 40 procent är gran – men en lika stor andel bok och ek som sköts enligt konstens alla regler. Under en lång tid har man på Vrångafälla tillämpat den så kallade ABS-metoden (Aktiv Bokskogsskötsel) som utvecklats av Nils Gabrielsson, tidigare skogsansvarig på Trolle Ljungby. Nils har själv besökt Vrångafälla och gett förslag på vidare insatser. Sydvedare Ola Persson – som under många år har arbetat som entreprenör i bokskogarna på just Trolle-Ljungby – tycker att det är väldigt roligt att paret Neering är så aktiva och framsynta i sin bokskogsskötsel.

– Christer och Christel gör mer än vad ädellövslagen kräver och har valt att satsa på nya bestånd även där de inte behöver. Det är klart att man blir glad när man möter skogsägare som älskar sitt ädellöv, säger Ola.

Att bedriva skogsbruk på Vrångafälla är annars relativt lätt. Markerna är visserligen rika på sten men inte allt för oländiga och boniteten är riktigt bra. Fördelningen mellan produktionsgranskog och de på natur- och kulturvärden rika bokbestånden ger möjlighet att bedriva ett skogsbruk inriktat på mångfald utan att ge avkall på lönsamheten.

Skogsbruksplanen sporrar

Skogsbilvägarna har fått lite extra uppmärksamhet sedan den nya generationen tog över. Ewert var mycket noga med att underhålla vägnätet och Christer har renoverat och byggt ut för att ytterligare underlätta transporterna.

Skogsbruksplanen är ett viktigt hjälpmedel i arbetet med att vidareutveckla fastigheten.

– Pappa hade en skogsbruksplan på fastigheten från 1991. Han har sedan inte varit intresserad av att göra någon revidering av materialet i egentlig mening, mer än lite egna noteringar. Men när vi valde att certifiera skogsbruket ingick det att ha en aktuell skogsbruksplan, vilket jag tycker är bra. Den är ett bra hjälpmedel både för oss och för Sydved och bör förstås också revideras med jämna mellanrum.

Boxern Harry två år vaktar på gården.

Boxern Harry två år vaktar på gården.

Vårdträd utöver det vanliga

Livet på Norregård går sin trivsamma lunk och det enda som stör middagslugnet är det plågade tutandet från en skånegås. Det är charmknutten Harrys gummileksak som protesterar mot den omilda behandlingen.

– Christer har pratat om en boxer länge, men jag har spjärnat emot. Det var inte min ras tyckte jag. Men så hittade vi Harry – och tänk så fel jag hade. Han är helt underbar!, säger Christel.

Det visar sig att svärfar Ewert nog har haft ett finger med i spelet även här.

– Jo, pappa hade alltid en boxer vid sin sida och Harry är den fjärde i huset, berättar Christer och tar fram ett foto av sin far och en av hans boxerhundar stående vid en hopväxt tall.

– Den här tallen är kuriosa. Den har börjat som två stammar men växt ihop till en. Jag har aldrig sett något liknande. När vi ska gallra blir det till att märka upp den ordentligt. Den är vårt vårdträd.

September 2016

Text: Amelie Bergman Foto: Örjan Henriksson