Kossor och kulturhistoria i Kånna

Det är kaos. Först vara borta på VM i tre veckor och sedan flytta in i ett nytt hus. Vi har inte hunnit med riktigt, säger Daniel Svensson och ler ursäktande. De 160 korna som ska mjölkas varje dag, de 150 hektaren skog och de 180 hektaren åkermark ( varav 45 hektar hör till gården och resten arrenderas ) räknas tydligen inte in i kaoset – det är vardagsmat.

Högarne gård i Kånna utanför Ljungby är Daniels föräldrahem. Han och sambon Jennie tog över fastigheten 2008. Jordbruket har tidigare drivits av hans föräldrar och dessförinnan av hans mamma och hennes bröder. Att Daniel skulle ta vid föll sig naturligt.

– Vi har egentligen aldrig pratat om det. Det bara blev så. Jag har prövat på det mesta. Jobbat på industri och kört lastbil, men det har aldrig riktigt passat mig.

Ett gemensamt projekt

I slutet av 90-talet träffade han Jennie, hästtjej med rötterna i Blekinge, som delar hans intresse för djur och natur. I dag driver de Högarne tillsammans, båda jobbar heltid på gården och har även hjälp i form av en halvtidsanställd. Ambitionen är att familjen ska kunna leva på det som gården ger. Döttrarna Ebba, åtta år, och Stina, fyra år, rör sig naturligt och säkert i ladugården när de pysslar med sina kalvar Pricken och Fläcken. Glada Jack Russeltiken Lisa hakar på; är man råttjägare så är man.

– Hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag kanske tänkt efter en gång extra, skrattar Jennie som medger att det är mycket hårt arbete. Men jag har aldrig ångrat mig. Fast man önskar ju att mjölkpriserna kunde gå upp lite, för just nu är det tufft.

Gården har 70 mjölkkor plus rekrytering, så som mest finns här 160–170 djur. Lösdriften byggdes av Daniels föräldrar 1999.

– Sedan Jennie och jag tog över har vi också "lyxat till det" med en mjölkrobot, berättar Daniel.

Paret har helt valt bort köttproduktion men driver sedan 2009 ekologisk mjölkproduktion. Övergången gick relativt smärtfritt då de hade tillgång till markområden som odlats ekologiskt, men visst var det en betydande omställning. Fodret får inte vara besprutat på något sätt, det tillåts inga tillsatser i kraftfodret och medicineringen är restriktiv. När beslutet togs handlade det mest om ekonomi, säger Daniel.

– I dag skulle man kunna säga att det är tvärtom. Vi får inte bättre betalt för den ekologiska mjölken och efterfrågan har minskat hos konsumenterna. Men vi fortsätter för djurens skull. De mår mycket bättre när de får ekologiskt foder. Vi märkte skillnaden direkt. Första veckorna magrade de väl av lite, men sedan blev de både piggare och gladare. Och de mjölkar lika bra som vilken normalbesättning som helst. Visst, vi kan inte ställa upp i en produktionstävling, men det kan jag leva med.

Plöjnings-VM i Kanada

Det kan han säkert. Daniel får utlopp för sina tävlingsinstinkter på annat sätt. Han är nämligen flerfaldig svensk mästare i plöjning och nyss hemkommen från VM i Alberta, Kanada där han, tillsammans med parhästen Rolf Eliasson från Veddige, knep en hedrande tolfte plats. Att åka i väg från bonneriet tre veckor i juli är inte optimalt,konstaterar han, men med hjälp av föräldrar, släktingar och grannar så gick det. Jennie var med på två veckor av äventyret

– Men vi har ju vetat det sedan i höstas och ärligt talat så är de här tävlingsresorna vår guldkant. Det är enda sättet för oss att komma i väg. I vanliga fall åker vi ju aldrig på semester, säger Daniel som har några riktiga topplaceringar i bagaget.

Fast den här gången var det lite extra omständligt. Plogen, en tvåskärig Kverneland, skeppades i container till Kanada och har inte kommit hem än. Traktorn, en fyrhjulsdriven John Deere på 70 hk, fick han låna på plats. Det var orimligt dyrt att skicka över hela ekipaget. Faktum är att hela byn var med och stöttade med en insamling.

Också Sydved och familjens Sydvedare, Carl-Johan Savin, har varit med och sponsrat Daniels VM-tävling. På de tre år som Carl-Johan har jobbat i trakten har familjen fått god kontakt och Carl-Johan nappade direkt när han fick höra om Daniels färdigheter.

Perfekta fåror

Daniel började tävlingsplöja i övre tonåren, mest som en kul grej, och på den vägen är det. I dag är han alltså svensk mästare flera gånger om. Att tävla i VM är dock en smula mer omständligt. Allt ska bedömas.

– Här hemma bedöms resultatet medan man kör, i Kanada tog de hela dagen på sig. De tittar på allt. Klyvning, rakhet och ren­het, likformighet på tiltan, anslutningen till ryggen, djupet, ogräs­bekämpning och mycket mer…

Vitsen med perfekt plöjning är förstås att det växer mycket bättre. Daniel menar ändå att han har begränsad nytta av sina kunskaper på hemmaplan. På Högarne tar man mest vall även om det också blir en del helsäd för ensilage.

– Nääe, ska jag vara helt ärlig så är det inte jag som plöjer här hemma, jag hinner helt enkelt inte. Jag brukar anlita en maskinstation, medger han lite skamset.

Man kan ju tänka sig att det är lottdragning på maskinstationen om vem som ska ta sig an den komplexfyllda uppgiften att plöja på Högarne, men Daniel hävdar att han inte är alltför petig…

Investerar i skog

Nej, får Daniel tid över så tillbringar han den hellre i skogen, gärna i form av planering tillsammans med Jennie och Carl-Johan. Högarne har ett typiskt blandskogsbestånd men har på senare år också begåvats med variation i form av lärk och björk.

– Jag tycker att det är väldigt roligt att jobba i skogen, så mycket som man nu hinner. Att skogsbruket numera, efter Gudrun och Per, är av det långsiktiga slaget är något som vi får leva med, konstaterar Daniel.

Kontakten med Sydved har paret ärvt av Daniels föräldrar och den är uppskattad. Sedan paret tog över Högarne har de också valt att köpa till en angränsande fastighet med 50 hektar skog.

– Det kan ta flera generationer innan chansen kommer tillbaka. Om en fastighet blir till salu och den gränsar till den egna så tycker jag att man i alla fall ska försöka. Jag tror att man ångrar sig annars.

Nu är jag ju så lyckligt lottad att Jennie också är med på noterna, säger Daniel med värme i rösten. Det är uppenbart att båda gläds åt sitt gemensamma projekt. Räcker sedan tiden inte till, så finns ju hjälp att tillgå med det praktiska.

– Daniels morbror Janne är faktiskt här och röjer åt oss i dag. Gallring och slutavverkning får vi hjälp med av Sydved, berättar Jennie.

De skogliga åtgärderna sker kontinuerligt och de senaste åren har flera bestånd gallrats igenom. Att skogsbruket hamnat ur fas efter stormarna innebär mycket underhåll och mindre uttag men Daniels, Jennies och Carl-Johans gemensamma målsättning är att alla skogliga insatser ska bekosta sig själva och att överskottet ska gå tillbaka in i fastigheten.

– Vi är supernöjda med den senaste gallringen på fyra hektar. Det växer så det knakar, konstaterar Daniel.

Historiens vingslag

När Jennie och Daniel sparkar av sig skogsstövlarna i hallen väntar dock ingen rast eller ro. Bor man i ett ståtligt jaktslott med pool och kägelbana så finns det alltid att göra. Paret flyttade in på försommaren och lever ännu i kappsäcken.

– Jag tyckte inte att vi behövde ta med oss soffan utan tänkte att vi skulle köpa en ny. Så här står vi utan soffa, suckar Jennie, men lyckan skiner igenom. Att Herr och Fru Svensson numera är innehavare till det Dicksonska jaktslottet är inget annat än en solskenshistoria.

Den ståtliga villan med gräddverandor och tonvis med snickerier ligger i ett stort parkliknande område utmed Lagan, bara något hundratal meter från ladugården. Den uppstoppade grävlingen i hallen och jakttroféerna på väggen skvallrar om ställets fascinerande historia. Tomten köptes av den välbeställde affärsmannen och träpatronen Dickson i början av 1900-talet. Här lät han uppföra det ståtliga huset och bjöd sedan in gräddan av svensk societet till storslagna jaktpartier.

– Det sägs att han arrenderade jakten i hela socknen. Gästerna kom med tåget och hoppade av uppe på stationen. Stället krävde förstås skötsel hela året och det skulle hållas med hästar och hundar. Så kom det sig att Högarne gård växte fram i anslutning till huset. Daniels morfarsmor var piga och hans morfarsfar var dräng på gården, berättar Jennie.

Cirkeln är sluten

Det vackra livet blev Dicksons fall. Verksamheten kom på obestånd, och Dickson tvingades sälja. Så kom det sig att drängen, Daniels morfarsfar, fick köpa Högarne medan huset styckades av. Under hundra år har den gått från hand till hand och använts som både privatbostad och pensionat. Att den en dag skulle tillhöra Högarne, det fanns inte på kartan. Men så en dag förra året ringde den förre ägaren till villan, han som förvaltat den så väl i många år. Det var dags att sälja. Kunde – och ville – Daniel och Jennie, tänka sig att ta över?

– Det händer en gång i livet. Vi har bott i en av sidobyggnaderna uppe vid gården och var rätt trångbodda. Och även om det innebär mycket jobb så är det ju på alla sätt ett drömhus, säger Jennie.

Så när du läser det här, har Jennie och Daniel både ställt in en ny soffa och börjat renovera. Men den gamla kägelbanan, den finns kvar under parketten, ekande av svassande krinoliner och gamla jaktskrönor. Den storslagna kungasängen som beställdes till kungens besök pryder också den sin plats, även om kungen förstås aldrig behagade dyka upp. Slottet har blivit familjen Svenssons drömkoja och cirkeln är sluten. Högarne gård är komplett igen och drivs i fjärde generationen. Nu är det pigan och drängen som styr och ställer…

September 2013