Hänsynskrävande biotoper

En hänsynskrävande biotop är ett område med höga naturvärden där hänsyn ska tas vid alla skötselåtgärder. De flesta typer av hänsynskrävande biotoper lämnas till fri utveckling men i vissa fall kan naturvårdande skötsel vara motiverat i syfte att utveckla eller bevara biotopens särdrag och naturvärden.

Nyckelbiotoper och övriga hänsynskrävande biotoper ska lämnas helt utanför det normala skogsskötselprogrammet. Vid behov lämnas en skyddszon, det vill säga en skyddande skogskant mot biotopen. Vissa hänsynskrävande biotoper (exempelvis tidigare hagmark) kräver skötsel för att naturvärdena ska bevaras. Notera att det råder samrådsplikt med Skogsstyrelsen vid åtgärder som berör nyckelbiotoper.

Exempel
Grova ädellövträd i tidigare hagmark
Lövrik naturskog
Brandpräglad barrnaturskog
Sumpskog
Skogsbäck
Alkärr
Källa

Naturvårdsnytta

Hänsynskrävande biotoper innehåller ofta skyddsvärda arter som i de flesta fall missgynnas i samband med kalavverkning. Syftet med att spara dessa biotoper är att skapa ”livbåtar” som ökar dessa arters chanser att överleva långsiktigt. När hänsynskrävande biotoper lämnas skapas även på sikt en mer varierad struktur i det uppväxande beståndet, något som gynnar den biologiska mångfalden och skapar förutsättningar för återhämtning av den uppväxande skogens växt-och djurliv.

Bergsbrant eller ravin

Längs bergsbranter lämnas en skyddszon med träd som beskuggning för mossor och annan känslig vegetation I raviner med sedimentära jordarter bibehålls eller skapas lövdominans.

Naturvårdsnytta

Beskuggade bergsbranter (särskilt nordvända) hyser ofta en rik flora av uttorkningskänsliga mossor. Om branten består av basiska bergarter, innehåller partier med översilning och omges av lövträd blir artrikedomen särskilt hög.

”Buckliga” och varierade branter med överhängande partier, sprickor och större håligheter samt med en välutvecklad mossfäll i ”flera nyanser av grönt” signalerar höga naturvärden.

Två skyddsvärda artgrupper av mossor som trivs på denna typ av bergbranter är baronmossor och fjädermossor. En annan art är fällmossan, som i barrskog endast återfinns på skuggiga klippor av grönsten (till exempel hyperit) som berikats med förna från asp eller ädellövträd.

Runt denna typ av branter blir det extra viktigt med en skyddszon. Även en del störningskänsliga rovfåglar, som berguv och pilgrimsfalk, kan häcka i branter.

Sumpskog

Sumpskogar kännetecknas av att de växer på blöt eller fuktig mark ovanpå ett mer eller mindre tjockt torvtäcke. Surdråg är en form av långsträckt smal sumpskog, ofta på lutande mark längs ett ytligt stråk av rörligt grundvatten.

I sumpskogar dominerar fuktälskande arter i fält-/bottenskikt, exempelvis vitmossor (”sumpmossor”). Den hänsynskrävande sumpskogen hyser många värdefulla livsmiljöer och arter som kräver hänsyn i samband med avverkning.

Sumpskogen/drågets naturvärden är ofta knutna till särskilda substrat, som liggande död ved, socklar vid stambasen på växande träd, barken på äldre träd, vattensamlingar med mera.

Alla blöta (1) objekt lämnas helt. Smärre fuktiga (2) objekt av naturskogskaraktär lämnas också helt, medan det inom större fuktiga objekt undantas ca 0,3 hektar vid avverkning. Tillämpa om möjligt skärmhuggning.

I barrskog med många lövdominerade sumpskogsfläckar kan några fläckar lämnas för fri utveckling medan andra gallras för att gynna utvecklingen av grovt löv. Om en trakt består av många små sumpskogsfläckar behöver inte alla lämnas. Detsamma gäller i lövsumpskog

(1) Blöta objekt har permanenta vattensamlingar i markytan. Barrträden är endast undantagsvis beståndsbildande.
(2) Tillfälliga vattensamlingar i små svackor efter häftigare regn eller i snösmältningen. Träden växer ofta på socklar.

Naturvårdsnytta

Arter som trivs i sumpskogar är i regel störningskänsliga och klarar oftast inte av förhållandena under hyggesfasen särskilt bra! Skiktade och lövdominderade sumpskogar med död ved (stående eller liggande) är särskilt värdefulla och bör prioriteras som hänsyn.

Lövdominerade sumpskogar är en viktig biotop för skogens fågelfauna. Särskilt för arter som stjärtmes, entita och mindre hackspett, som alla är beroende av stående död lövved för födosök och bobyggande.

Skogshöns som exempelvis järpe, orre och tjäder är alla gynnade av att det lämnas sumpskogar vid avverkning.

För tjäderns del är det framförallt det ökade skyddet mot rovdjur samt tillgång till högkvalitativ föda (insekter, starr/gräsfrön) som gör sumpskogarna värdefulla, i första hand som miljö för kycklingar och hönor. Aldominerade sumpskogar utgör en viktig vinterbiotop för järpen som i stor utsträckning nyttjar alfrön som vinterföda.