Inspiration / Möt Sydveds skogsägare

Bland buffliga bisonoxar på Vikbolandet

Publicerad 2013-04-06

Hylinge Mellangård har gått i släkten sedan 1500-talet. Göran Eriksson är den tolfte generationen som brukar gården på Vikbolandet. Sonen Olle är den trettonde. Ändå är det mest framtiden som de pratar om. Om skogen som bar på möjligheter som de inte hade en aning om. Och om de 50 bisonoxarna som betar ute i hagen. Bara för att man har en lång historia, så behöver man ju inte vara rädd för det nya, säger Göran.

​Utanför köksfönstret, borta vid ladugården, mullrar grävmaskinen i morgondiset. Det ska grävas nytt avlopp för två hushåll. Ulla och Göran serverar kafe i storstugan medan sonen Olle assisterar grävaren. Familjen Erikssons Syd­vedare, Mikael Svensson har tagit med sig "fjäskbullar". Relationen är nybakad. De båda har bara känt varandra sedan i våras och det första jobbet, gallring och föryngringsavverkning, gjordes under hösten.

– Jag tror att vi är ganska typiska, lantbrukare i första hand och skogsbrukare i andra hand. Skogen, den har mest fått stå i väntan på att man behöver den, säger Göran. ​

Makar med bollsinne

Familjen Erikssons fastighet mäter cirka 170 hektar, varav 65 är skog. Hylinge ligger utanför Östra Husby, halvvägs
mellan Norrköping och havet. Här förenas slätten och kustlandskapet i en varierad terräng där jord möter skog och de bördiga jordarna förenas med de magra. På lagomsvenskt manér bjuder naturen inga slösande rikedomar men heller inget armod. Skogen är blandad, men domineras av tall.

– Vi har till och med en liten ekbacke att glädjas åt, konstaterar Ulla som i alla år varit Görans kollega i lantbruket.

– Jag visste vad jag gav mig in på! Mina morföräldrar hade gård utanför Linköping där jag tillbringade mycket tid under min uppväxt.

Göran och Ulla möttes i Norrköping när de båda gick i gymnasiet. Han var engagerad i KFUM:s herrvolleybollag. Hon i damlaget, och på den vägen är det. Ulla valde att läsa till lärare, Göran gick lantbruksutbildning med planen att läsa vidare till lantmästare på Alnarp. Men så en dag, fick han syn på en annons i tidningen.

– Polisen sökte studenter för betald utbildning. Om det var nåt som man alltid hade ont om så var det ju pengar. Så jag sökte och kom in. Fick flytta till Stockholm och Ulla, hon följde med.​

Jobbar vid kriminalpolisen

Efter några år fick båda tjänst i Norrköping. De hjälpte ofta Görans föräldrar på Hylinge och till slut valde de att flytta ut.

– Men det var ingen självklarhet. Till och med mina föräldrar insåg att det inte gick att leva på bara jordbruket. Pappa hade sedan länge extrajobb nere i Marviken och så drygade han ut kassan genom att köra färdtjänstbuss åt tanterna i trakten, berättar Göran.

Men fördelarna övervägde. Görans föräldrar, som ursprungligen ägde Hylinge Mellangård hade fått köpa Hylinge Nergård av grannen.

Göran och Ulla Eriksson.

Göran och Ulla Eriksson.

På lagomsvenskt manér bjuder naturen inga slösande rikedomar men heller inget armod.

– Jag hade många fina minnen från Nergården. Som barn brukade jag springa ner till Gunnar i Nergården och dricka kaffe när mamma var arg på mig. Så här efteråt har jag förstått att han tyckte att det var rätt roligt. Så boningshuset på Nergården, det är det som vi sitter i nu, stod ledigt och väntade på oss. På 80-talet bestämde vi oss för att flytta ut. Och det gick ju bra, konstaterar Göran.

En anledning är att Ulla och Göran under alla år har haft fast anställning samtidigt som de har drivit gården. Ulla fortsatte att jobba som lärare och är numera rektor på en skola i Norrköping. Göran var under många år ett välbekant ansikte som en av Norrköpings närpoliser. Idag är han brottsutredare inom kriminalpolisen med inriktning på ungdomsbrott.

– Upplägget var perfekt. Ulla hade sina fasta tider och som närpolis jobbade jag skift i två dygn och kunde sedan sedan vara hemma i tre. På det viset fick vi ihop livspusslet med våra jobb, lantbruket och fyra barn. Med fasta inkomster från våra anställningar kunde vi också investera i gården. Inga lyxprylar förstås, men efterhand kunde man unna sig en ny traktor och en kärra.

Hylinge Oppgård köptes

För några år sedan blev det dags att investera igen, då grannen i Hylinge Oppgård, som tidigare arrenderat ut marken till Ulla och Göran, erbjöd dem att köpa. Byggnaderna till Oppgården styckades av, men marken tillhör numera Ulla och Göran. Det har fört med sig många fördelar, inte minst vad gäller arronderingen.

– Hylinge är oskiftat sedan 1850 talet, så i alla år har det varit ett lapptäcke av åkrar tillhörande olika fastigheter. Nu fick vi större ytor att röra oss med och det var då som bisonoxarna kom in i bilden. Det var egentligen Olles idé. Mjölkkorna var borta för länge sedan, det gick inte att få ekonomi i en så liten besättning, och markerna behövde ju hållas öppna. Dessutom är det alltid roligt att pröva något nytt, resonerar Göran.

Bisonoxar på 40 hektar

Olle hade sett ett reportage om bisonpionjären och entreprenören Anders Rydberg, och fattat intresse. Kontakt togs med Anders Rydberg som entusiastiskt bidrog med kunskap och stöd, och 2010 köpte familjen Eriksson tio kor och två tjurar från en uppfödare i Odense. Senare har man kompletterat med ytterligare nästan 30 djur från Anders Rydbergs besättning.

Hjorden rör sig över 40 hektar som omgärdats med två meter höga elstängsel med nät som är tätare ner mot marken. Varningsskyltarna är rejält tilltagna och Göran själv kliver aldrig ur traktorn inne i hägnet. Det här är vilda djur. En bisonoxe må se både ullig och gullig ut, men skenet bedrar.

– De verkar lite slöa, men faktum är att det blixtrar till på nolltid. En bison som går till attack är fruktansvärt snabb, säger Ulla.​

En bisonoxe må se både ullig och gullig ut, men skenet bedrar.

Magert kött

En tjur väger ett ton, en nyfödd kalv cirka 14 kilo. Det tar minst tre år innan djuren är uppe i slaktvikt. Gräs på sommaren och stödfodring med balar på vintern, utan tillskott av kraftfoder, ger långsam tillväxt. Och det är så det ska vara.

– De är vana vid mager föda och har känsliga magar. Får de något annat så blir de riktigt dåliga, säger Göran som beskriver köttet som ett mellanting mellan nöt och vilt. Bisonkött har ingen utpräglad viltsmak men påminner i sin textur mycket om vilt. Fetthalten är extremt låg, bara fyra procent.

– Ska man ha köttet till hamburgare så får man blanda i lite extra späck, då blir det fint. Vi hade faktiskt på gång att leverera kött till en restaurang i Stockholm. Men de ville ha ett djur om dagen, och det gick ju inte.

Mindre farlig hobby ...

Djuren på Hylinge har precis kommit upp i slaktvikt och därför är inte verksamheten särskilt omfattande ännu. Före slakt måste djuren besiktigas av veterinär i den för ändamålet uppbyggda undersökningsboxen. Djuren skjuts sedan i hagen för vidare transport till slakteri.

– Men vi säljer också livdjur till den som är intresserad av att starta eller utöka en besättning.

Att vara bisonägare är relativt bekymmersfritt när investeringen väl är gjord. Hägnet måste underhållas och bisonoxen är även känslig för vissa typer av parasiter, bland annat stora leverflundran. Men att djuren kräver tillsyn är ju inget nytt, resonerar Göran som med bisonoxarna trots allt har hittat en hobby som är mindre farlig än den han hade tidigare.

– Jag hade bin, tio kupor. Men det visade sig att jag var allergisk. En gång blev jag så illa stucken att doktorn sa att "nu lägger du av, annars dör du".​

Mer aktivitet i skogen

Dessutom har Ulla och Göran hjälp. Olle med sambon Thereza och Olles son Jonathan har flyttat in i Nergården. Ulla och Göran har flyttat upp till Mellangården och delar huset där med Görans mamma Doris. Just nu är det alltså fyra generationer som lever och verkar på gården i Hylinge. Olle driver en stor del av förändringsprojekten på gården och det var även han som tog tag i den skogliga biten.

– Jag gick och funderade på det där med skogen i vintras och så sprang jag på Sydveds entreprenörer en dag. De talade varmt om Mikael. Dessutom är de från trakten, de kan markerna och förutsättningarna härute. Mamma hade en av dem i skolan och då vet man ju vad man får, ler Olle som är mycket nöjd med resultatet.

– Eftersom vi har fått skota ut en del över åkrarna var jag rädd för körskador. Men hösten var torr och arbetet blev väldigt väl utfört – så det syns nästan inte alls. Vi har lärt oss mycket om skogen på det här året och i framtiden kommer vi att vara aktiva på ett helt annat sätt.

Text: Amelie Bergman Foto: Örjan Henriksson