Ett förtroende som går i arv

​Kerstins pappa Sture W Johansson köpte Forsviks bruk och sågverk 1936. Verksamheten var på fallrepet men Sture blåste snabbt liv i den igen.

– Pappa var en företagsam karl, entreprenör ut i fingerspetsarna. Dessutom var han smart nog att sälja av bruket. Han behöll sågen och skogen, berättar Kerstin.

Forsviks skogar omfattade drygt 4000 hektar när Sture hastigt gick bort, bara 56 år gammal. Då var Kerstin tolv år. Forsvik hamnade under förmyndarskap och när de fyra syskonen blev vuxna delades egendomen upp dem emellan. Braxmaviken blev Kerstins. Under lång tid var sedan Braxmaviken navet i ett händelserikt liv.

Pannkakor i Paris

Redan i unga år for Kerstin till Schweiz för att studera. Där träffade hon sin före detta make och pappan till hennes i dag tre vuxna döttrar: Ann-Louise, Cecilia och Alexandra.

De tidiga åren bodde familjen i Schweiz där Kerstin jobbade på bank. Sedan blev det Frankrike, USA, Malaysia och Singapore samt en kort sejour i Kungsbacka.

– Det var i Kungsbacka som döttrarna upptäckte det här med hästar – och sedan var det klippt. När det var dags för en ny vända till Frankrike i början av 90-talet så tog vi med hela baletten med två ponnyhästar och en hund, skrattar Kerstin.

– Vi bodde utanför Paris. Här fanns en bra skola och möjlighet för flickorna att läsa svenska en dag i veckan. Varje onsdagseftermiddag efter svenskan så gjorde jag sylt och pannkakor. Det där blev väldigt populärt och efter ett tag hade jag huset fullt av ungar på onsdagarna. Det var en väldigt rolig tid!

Under den här intensiva perioden var Braxmaviken familjens fasta punkt. Mangårdsbyggnaden förvandlades från sommarnöje till fullfjädrat året runt-boende, ständigt redo att ta emot med en öppen famn. Men så, i början av 2000-talet, förändrades livet.

– Vi flyttade till England och jag drabbades av en lungsjukdom. Det fick mig att börja fundera över vad jag ville med livet och det hela slutade med skilsmässa.

Kerstin flyttade hem till Braxmaviken och återupptäckte sitt arv – i dubbel bemärkelse. Det visade sig nämligen att hon inte bara hade ärvt skogen av pappa Sture. Hon hade även ärvt hans företagsamhet.

Gräver där hon står

I dag driver Kerstin framgångsrikt Braxmaviken Gård. Med fokus på långsiktig lönsamhet och ständig utveckling tar hon tillvara fastighetens unika möjligheter. Vid sidan av skogsbruket driver hon även en bergtäkt, två vindkraftverk samt turistverksamhet i form av stuguthyrning och fiskearrangemang.

Båda uthyrningsstugorna ligger granne med Kerstins snickarglada bostad och har en spektakulär utsikt över Viken. Större sällskap har också möjlighet att hyra en del av mangårdsbyggnaden. Gästerna är huvudsakligen från Europa, mestadels tyskar, men på sistone har också många schweiziska gäster hittat hit.

– Jag tror att skogens betydelse för turism och upplevelseindustri kommer att bli allt större. Vi har något speciellt här i Sverige. Det räcker med att man bilar genom Tyskland för att inse vilken otrolig brist det är på utrymme och orörd natur nere på kontinenten, resonerar Kerstin.

Hon var tidigt ute med att satsa på turism.

– När jag flyttade hem så bestämde jag mig för att gräva där jag står. Jag anmälde mig till en kurs för fiskeentreprenörer och den lärde jag mig mycket på. Kerstin vidareutvecklar ständigt sitt erbjudande och i sommar lanserar hon ännu en nyhet – kräftfiske i Viken. Inkomsterna från stuguthyrningen och fisket är förstås ett välkommet bidrag till underhållet av fastigheten och byggnaderna.

– Men turistverksamheten blir också en drivkraft i sig. När det kommer gäster så vill man ju att det ska vara snyggt!

Herr Bäver simmar förbi

Bortsett från några blygsamma hektar utarrenderad jordbruksmark i direkt anslutning till gårdscentrum, så består Braxmaviken enbart av skog. Fastigheten är välarronderad i ett enda skifte och mycket variationsrik.

Från höjderna ovanför Viken sluttar marken ner mot sjön, där fastigheten följer strandlinjen i många kilometer. Magrare talljordar varvas med bördiga granmarker – som mest G36. Hälften är gran och tallen kommer hack i häl. Lövinslaget är varierat och omfattar även några mindre, unga ekbestånd.

Vattnet är ständigt återkommande på fastigheten. Bäckfårorna dansar utmed sluttningen för att ansluta sig med Viken – en perfekt miljö för bäver.

– Herr Bäver ser jag varje eftermiddag, klockan fem. Då kommer han simmande förbi mig ner mot sjön! Det märkliga är att jag aldrig ser honom simma tillbaka igen…

Närheten till vattnet är både en välsignelse och en utmaning, tycker Kerstin. I turistverksamheten ger det många fördelar – men skogsbruket blir mer komplicerat.

– Skyddszonerna är många och långa. Och så har vi den lilla detaljen att fastigheten också omfattar en ö. Spetsnäset är hela 80 hektar och helt beskogad. Då krävs det uppfinningsrikedom när man ska avverka. När Sydved slutavverkade för några år sedan så fick de helt sonika bygga en bro över Göta Kanal!

Densborns väg

Som skogsägare är Kerstin mycket affärsmässig och det är också en av anledningarna till att hon har valt att samarbeta med Sydved.

– När jag förstod att Lars läste Dagens Industri han också så tänkte jag att det här blir bra. Och det blev det ju! Lars, det är Lars Densborn, Kerstins tidigare men numera pensionerade Sydvedare.

– Allt jag kan om skog har jag lärt mig genom vårt samarbete, konstaterar Kerstin som nu överlåtit förtroendet till nästa generation Sydvedare. Som av en händelse råkar det vara Lars son, Nils Densborn. Nils har jobbat som inköpare på distriktet i tre år nu och känner Braxmaviken som sin egen ficka.

– När man får förtroendet att hjälpa till att förvalta en gård som Braxmaviken, så har man ett stort ansvar. Man vill göra sitt allra bästa, och då tar man hand om skogen som om det hade varit ens egen, resonerar Nils som inte alls hade tänkt gå i pappa Lars fotspår.

– Nej, jag är uppvuxen med skogsfolk och jägare och kände att jag ville göra något annat. Istället blev det Volvo i Skövde. Men så kom lågkonjunkturen och jag tänkte att jag i alla fall kunde pröva skogsbruksskolan. Och sedan var jag fast!, ler Nils som uppskattar Kerstins affärsmannaskap till fullo. Tillsammans optimerar de utfallet genom att planera och samordna insatserna.

– En gång hade jag en besökare som kommenterade att fastigheten var välskött och att insatserna var gjorda i rätt tid. Då blev jag jätteglad. Det är den bästa komplimangen man kan få!, säger Kerstin.

– Just nu arbetar vi aktivt med att bygga upp virkesförråden och jag är försiktig med avverkningar. I ärlighetens namn så har jag tagit ut lite för mycket tidigare. Min grundtanke är att det som skogen genererar ska gå in i fastigheten igen. Bland annat har vi investerat i nya och förbättrade skogsbilvägar. Här och var har vi också anlagt mindre bilvägar för privat bruk, så att jag, jägarna och mina turister kan ta sig fram, berättar Kerstin som alltid har en burk 5-56 i fickan.

– Smörjer man upp bommarna varje gång man ska igenom så håller de sig fina…

Ett öga på marknaden

Så, vad förväntar hon sig då av samarbetet med Sydved?

– Först och främst ska det finnas ett ekonomiskt tänk. Min samarbetspartner i skogen ska också vara mitt öga på marknaden. Jag vill få tips och råd om vilka sortiment som är gångbara för tillfället. Om det är mer lönsamt att skriva kontraktet i dag istället för om en månad, så vill jag att min Sydvedare gör mig uppmärksam på det.

– För det andra så uppskattar jag att Sydved har bra entreprenörer. De är skickliga och tycks trivas med organisationen som de jobbar för. Det verkar finnas ett gott ledarskap. Sedan förväntar jag mig inte att min Sydvedare ska hjälpa mig att planera bommar och vägar eller beskära ett vårdträd. Men jag blir förstås väldigt glad och tacksam när det händer!

Så har också de två generationerna Sydvedare på Braxmaviken förärats ett hederstecken. Kerstin har döpt skogsbilvägarna efter personer som betytt mycket för fastigheten och numera finns även "Densborns väg".

– Fast jag har inte hunnit få upp skylten ännu, men tanken är att den ska vara av samma modell som den här, säger Kerstin och pekar ut en skylt som det står Pettersson på. Pettersson, det var skogvaktaren på Forsvik på den tiden man höll sig med en egen.

Älgarna saboterar

Enda smolket i glädjebägaren är älgarna. Älgbetningsproblematiken är ett faktum på Braxmaviken som har många föryngringar som är hårt angripna. Plantorna är ätna in till bara stammen och på vissa håll är de knäckta på till synes rent okynne. Nils och Kerstin försöker begränsa skadorna genom att tänka smart. De håller igen på röjningen i bestånden som gränsar till föryngringsytorna. Förhoppningen är att detta ska erbjuda älgarna så pass mycket foder och sysselsättning att plantorna får komma upp i lugn och ro.

Jakten planeras också strategiskt, men till syvende och sidst är det ökad avskjutning i hela älgskötselområdet som måste till.

Men just nu är älgjakten långt borta. Turisterna har börjat anlända till Braxmaviken och Kerstin har fullt upp med att vara värdinna. Och så ska familjen ha sitt. Döttrarna med familjer – totalt har det blivit fem barnbarn och ett sjätte är på väg – kommer gärna och hälsar på.

– Det roliga är att de alla tre har gift sig med män som jagar och kan köra traktor. Det är ju alldeles lysande!, skrattar Kerstin och serverar franska mandelbiskvier med en doft av apelsin. Det är nämligen till södra Frankrike och den lilla byn Vence som Kerstin åker när hon själv vill koppla av. Här njuter hon av den provensalska livsstilen tillsammans med sin nya livskamrat Jan.

– Vi brukar säga att vi är kompanjoner, eller compagnons som fransmännen kallar det. En alldeles förträfflig beskrivning!

Juni 2016