Med skogen som gemensam passion

Det skulle vara väldigt lätt att göra det här skogsägarporträttet till ett heminredningsreportage. I det varsamt renoverade boningshuset i Norra Påbo utanför Burseryd sitter trivseln i väggarna. Tidigare generationers klenoder pratar glatt med samtida påfund och alla de praktiska vardagsprylar som hör barnfamiljen till. Dåtid och nutid går sömlöst in i varandra och ibland är det svårt att avgöra om tapeten på väggen är ny eller går generationer tillbaka. Om den goa golvvärmen i det nyrenoverade köket råder det dock ingen tvekan – det här är en skogsbrukarfamilj i tiden. Men det går ändå inte att bortse från att familjen Jönssons hem är personligt på ett sätt som känns fjärran Ernst Kirchsteiger-romantik och magasinens ängsligt vitsprayade lantmiljöer.

– Kul att ni gillar det, en del skulle nog kalla det gammaldags men vi har inte hjärta att slänga ut grejorna. De är ju en del av vår historia och dessutom gillar vi dem, säger Anna-Carin och slår sista spiken i kistan genom att ställa fram en ljummen bärpaj på det redan dignande kaffebordet.

Livspussel och andningshål

Får man verkligen ha det så här bra? Ja, det får man faktiskt, bedyrar äldsta dottern Klara. Varje eftermiddag när hon och lillasyster Alice kommer hem med skolbussen står eftermiddagsfikat framdukat. Fast inte i finrummet då, utan i köket. Någonstans mellan bullarna och chokladrutorna betonar Robert och Anna-Carin att de förstås får pussla precis som alla andra. Att måstena alldeles för ofta blir alldeles för många och att stressen och tidspressen finns även här, det långsamtickande allmogeuret till trots. Men priolistan är självklar: Familjen, Skogen, Jakten.

– Jag jobbar femskift på Trioplast i Smålandsstenar, vilket innebär att jag har en del udda arbetstider men också kan använda fritiden på ett annat sätt. Och då går den till familjen och skogen, förklarar Robert och erkänner att familjelivet stundom får stryka på foten för jaktäventyr med trogna hamiltonstövaren Pajas.

Anna-Carin jobbar halvtid som engelskalärare på Gislaveds gymnasium. De två dagar i veckan som hon är ledig från skolan jobbar också hon i skogen.

– Jag gillar kontrasten mellan det sociala livet på skolan och det praktiska arbetet i skogen. Jag skulle inte vilja vara utan något av dem. Sedan jag började jobba i skogen har jag inte alls har ont i ryggen på samma sätt längre, säger Anna-Carin.

Kunskap som ger trygghet

Men hur kom det sig att de hamnade här?

– Jag har alltid vetat att jag hör hemma här. Påbo tillhörde mina morföräldrar och jag är så gott som uppvuxen på gården. Jag, mamma och pappa bodde inne i Smålandsstenar men jag hade hästar här ute långt upp i tonåren och på somrarna var jag nog mer här än hemma. Jag var med morfar i allt. Han var galen i ardennerhästar och jag har faktiskt varit med och hässjat hö på det traditionella sättet, berättar Anna-Carin.

Som enda dotter till en enda dotter var det självklart att hon skulle ta över släktgården, både för henne själv och för alla andra. Som driven skogsägare med öga och intresse för det praktiska arbetet i skogen är hon en representant för en ny generation skogsägande kvinnor. Men hon är noga med att inte göra affär av sitt motorsågande och det faktum att hon gärna själv sätter tänderna i en gallring. Det handlar inte om att bevisa något, för det har hon aldrig behövt.

– Jag har haft förmånen att växa upp med män som mer än gärna släppt in mig i sin vardag. Morfar som tog med mig i lantbruket på lika villkor och pappa som glatt delade med sig av sitt skogliga kunnande. Och nu Robert som uppmuntrade mig att ta det där motorsågskörkortet, säger Anna-Carin som ändå medger att "kan själv" är en viktig faktor.

– Skogen är självklart ett gemensamt projekt, vi behöver vara två för att reda ut det, men det är ändå en skön känsla att veta att jag är rustad för uppgiften.

Kantarellerna räcker inte

De båda säger att de drivs av resultatet. Tillfredsställelsen av att se en nygallrad granskog som fått upp farten och håller på att sluta sig. Känslan av att själva kunna påverka och förändra sakernas tillstånd.

– Visst, det är alldeles underbart att plocka svamp, men skogen är ju så mycket mer. Att få jobba tillsammans, sida vid sida på det här sättet är helt fantastiskt, utbrister Anna-Carin och får en varm blick från Robert.

Robert, som är hallänning från Getinge har också han skogsmannaskapet i släkten, ett intresse som han gärna kombinerar med jakten. Älg, rådjur, hare, gris och räv. Anna-Carin jagar också, men inte i samma utsträckning. Fast Robert tillstår att han tycker att det är roligare att följa med andra och jaga på deras mark.

– Man blir inte så stressad av allt som måste göras i skogen då.…

En bra dag på jobbet

Ändå har han sett till att skaffa sig mer arbete.

– För ett par år sedan kände vi att vi var mogna för mer och köpte till en fastighet i Röshult inte så långt härifrån. Där fanns en hel del att göra, så det är bra att kunna ringa till Mikael på de större jobben, säger Robert och syftar på Sydvedaren Mikael Eriksson.

Robert säger att han är lite nördig när det kommer till teorin. Han tillbringar gärna timmar framför datorn med att söka nya kunskaper och läsa studier som kan ge vägledning i det egna skogsbruket. Han och Anna-Carin utvärderar sedan läsefrukterna, jämför med sina egna erfarenheter och sätter Mikael på prov. Något som Mikael säger sig uppskatta:

– En dag i skogen tillsammans med en engagerad och kunnig skogsägare, det är en bra dag på jobbet!

Mikael, Robert och Anna-Carin jagar glatt över stock och sten för att visa upp de senaste gallringarna och planteringarna och det är svårt att avgöra vem som är stoltast, skogsägarna eller Sydvedaren.

December 2011