Från ekorrhjulet till Oxhagen

Morgonens regn har precis gett med sig och vattendropparna stretar emot i det längsta innan de försvinner iväg som ett lätt dis över hagarna. Inne i köket bjuds det på nybryggt kaffe, ljumna frallor och danska ostar med doftgaranti. På fötterna ligger varsin förnöjt snusande golden retriever. Med undantag för Sally då, som när hon får en chans gärna placerar huvudet i ett knä. Men det verkar inte vara osten som lockar, lite uppmärksamhet och kli bakom örat är jackpot för den här sällskapliga damen.

– Våra hundar är först och främst sällskapshundar. De får vara med oss hela tiden och självklart är också det egenskaper som vi avlar på, säger Pia och tittar menande på Sally som omedelbart retirerar.

En ståtlig karl från Ukraina

Den lilla kenneln, som fått namnet Golden Canina, är Pias och Claes dröm. En dröm som sakta men säkert har blivit verklighet.

– Jag har alltid älskat djur, i synnerhet hundar. Det här har alltid varit min önskan. Men det har fått växa fram efterhand. Allt började när mina föräldrar köpte vår första golden-tik, Cilla, av Mary Stephens på Huseby 1963. I dag har vi sex tikar, berättar Pia och stryker Alice över pälsen. Alice ligger på slagsida vid Pias fötter på det där sättet som man gärna gör när man snart ska valpa. Pia och Claes tror att det blir en sju, kanske till och med åtta, valpar. Nedkomsten är beräknad till mitten av maj med leverans till valpköparna i juli.

– Vi har egentligen ingen ambition att växa, det blir bara en kull per år. Det ger oss också möjligheten att välja rätt valpköpare, säger Pia och får medhåll av Claes.

– Ja, vi utsätter dem för rena rama korsförhöret! Men så brukar relationen också bli långvarig. Vi arrangerar alltid valpträffar för våra köpare och uppfödningen har gett oss vänner för livet.

En av vännerna är Åsa Cederlund som är samarbetspartner och bollplank i uppfödarfrågor. Det är också Åsa som är gudmor till Alice kommande kull. Åsa har nämligen nosat rätt på pappan. – Ja, det där är ju en historia för sig, skrattar Pia och berättar hur Åsa ringde med andan i halsen efter en utställning i Helsingfors. Hon hade sett den perfekta karlen. Grisha, en ståtlig golden-hane med bopålarna i Ukraina.

– Ja himmel, hur får man hit en hund från Ukraina? Men Åsa fixade och planerade. Grisha, som har eget pass, åkte bil från Ukraina, via Ryssland till Helsingfors där Åsa hämtade upp honom. Åsa har lånat honom i ett halvår och Alice är en av de lyckliga damer som fått träffa honom.

Skogvaktarens dröm

Här i Oxhagen bor förutom Pia och Claes också; Alice, Sally, Elsa, Lova, Lina och Tess.

– Man får hålla sig i skinnet så att det inte blir ännu fler. Egentligen skulle jag vilja spara en valp från varje kull, men det finns ju gränser för hur många hundar man kan ha. Särskilt när vi vill att de ska få bo tillsammans med oss och leva vardagsliv, säger Pia. Att paret Ehrnfelt till slut skulle slå ner sina bopålar här stod skrivet i stjärnorna. Skogsgården i Rättelövs by mellan Vankiva och Ballingslöv är Pias föräldragård.

– Men jag är inte uppvuxen här. När jag var liten var pappa skogvaktare för Östanå skogar, och han drömde i alla år om en egen skogsgård. 1970 blev den verklighet när han köpte Knoppegården. Så nej, det är inte mitt barndomshem, men det är pappas livsverk.

Någonstans på vägen blev det också Claes och Pias dröm.

– Under många år bodde vi i Svalöv. Pia jobbade som personalchef på Svalöv Weibulls och jag jobbade på IKEA i Humlebaek och pendlade. Sedan fick vi båda jobb på IKEA i Älmhult, Pia som HR-chef och jag på IKEA-katalogen. Då föddes tanken på att bygga något eget här i Rättelöv, på lagom pendlingsavstånd från Älmhult, minns Claes.

Så här efteråt var det väl ganska självklart att vi skulle ta över gården men då var vi inte riktigt framme i tanken. Så vi styckade av marken på andra sidan vägen och byggde det här huset i början av 1990-talet. Vi trivs fantastiskt bra!

Tummen på rätta stället

Huset, som är ritat av bygdens egen arkitekt, Carl Folke Jakobsson, är byggt i samklang med de omgivande hagmarkerna. Det ligger högst upp på en liten sluttning som den följer i flera nivåer. Interiört och exteriört har paret valt naturmaterial, bland annat grå panel, trägolv och tegel.

– Jag älskar torn och ville gärna ha ett torn på huset. Men det tyckte inte arkitekten passade så jag fick en tröst i form av ett lusthus istället, skrattar Claes som sedan han gick i pension har fått utrymme att utveckla sitt hantverksintresse.

– De sista åren jobbade jag som marknadschef på lokaltidningen. Men så fick jag ett erbjudande om att gå lite tidigare och nappade. Det första jag gjorde var att gå en snickerikurs, berättar Claes som har gjort den tjocka, vackra ekskivan som ligger på det runda köksbordet. Underredet och stolarna är arvegods, från Pias släkt på Bornholm.

Numera har Claes en liten snickarbod ute i den lilla ladan som också rymmer fårstall, förråd, valpstuga och ett ränne som hyrs ut för konferens. På uteplatsen lyser två blå vilstolar i adirondack-modell, också signerade Claes.

– Knutte brukade alltid skoja om att han begåvats med två svärsöner med tummarna mitt i handen. I mitt fall hade han verkligen rätt. Men nu känner jag att jag börjar få ordning på det!

Knutte på Knoppegården

Knutte, det är Pias pappa Knut. Knut och mamma Brita är ett kärt samtalsämne och det är också deras kärlek till skogen som har präglat Pias och Claes skogsägarskap. Pia är uppvuxen med sin pappas jobb och hon fick ofta hjälpa till, inte minst med planteringen

– Pappa levde skog och andades skog. Som skogvaktare på Östanå skogar hade han nästan 1000 hektar att sköta om och det kändes som om han alltid gick med huvudet "uppe bland träden" och tittade hur ljuset föll in. Det var uppe i luften, på kronorna som man skulle titta på skogen, det fick jag lära mig tidigt.

Pappa Knutte var en känd profil i trakten. Han sågs ofta ute i markerna med kameran i högsta hugg – att dokumentera människor, miljöer och djur var ett av hans stora nöjen. Knut hade också ett starkt skogligt patos och egna idéer om hur skogen borde brukas.

– I tider när många skogsägare, inte minst de stora, avverkade boken och lövet för att sätta gran, så kämpade Knutte för att lövet skulle stå kvar. På hans egen fastighet var det en självklarhet att göra så. Så här efteråt kan man konstatera att han var före sin tid, säger Claes. Kärleken till djuren är något som Pia också har ärvt av sina föräldrar. Knut hade bland annat egna hästar som han körde med i skogen. Med mer eller mindre framgångsrikt resultat.

– Det hände att hästen kom hem utan Knutte, ibland var det allt lite vådligt, ler Pia.

Vårdande strategi

Efter Knuts och Britas bortgång föll det sig naturligt för Pia och Claes att ta över gården, Pias syster bor nämligen i USA. I samband med övertagandet valde de att stycka av gårdscentrum och sälja boningshus och ekonomibyggnader, eftersom de ville bo kvar i sitt älskade Oxhagen.

De vårdar Knuts och Britas skogliga arv med omsorg och just den här dagen så bländar den nyutslagna bokskogen med sin klorofyllgröna prakt.

– Vad du än gör så sälj inte skogen! Det är det värdefullaste som finns. Så sa alltid pappa och jag håller med honom. Vi har egentligen bara gett Håkan ett enda övergripande direktiv. Vi vill inte avverka för att tjäna pengar. Vi vill vårda skogen för att kunna lämna över den till våra barn, säger Pia.

Håkan Björck är familjen Ehrnfelts Sydvedare och har hjälpt Pia och Claes med råd och dåd ända sedan de tog över. Relationen mellan Knoppegården och Sydved går långt tillbaka i tiden och det finns en fin kontinuitet i insatserna.

– Vi är inga skogsexperter utan litar på Håkan. Vi är väldigt tacksamma för hans hjälp, säger Pia blygsamt. Men att hon och Claes är uppfostrade i "Knutteskolan" och vet vad de ska titta efter, därom råder ingen tvekan. Lövet är och förblir viktigt.

Skogsinnehavet omfattar drygt 70 hektar varav hälften är barr och hälften är löv. Lövet består huvudsakligen av bok och ek. Nyligen har Ehrnfelts gjort en föryngringsavverkning av bok och ek. Överståndarna har tagits ner och nu kommer föryngringen kraftigt.

– Egentligen talar man ju inte i termer av slutavverkning när det kommer till bokskötsel. Istället handlar det om kontinuerlig gallring för att släppa fram nya träd, säger Håkan Björck och böjer sig ner för att inspektera ett av de tusentals små pigga skott som håller på att spränga fram genom fjolårslövet.

En händelserik sommar

Skogen, hundarna och familjen är numera de här två lyckliga pensionärernas huvudsyssla. Förutom hundarna har Pia och Claes även ett trivsamt gäng får som håller Oxhagen öppen. Och en liten kräftdamm som ska skötas. Barnen Anna och Joakim har dessutom bildat familj och två barnbarn har redan gjort entré.

Claes medlemskap i Rättelövs egen musikexport, pubbandet "The Lantzband" kräver dessutom en hel del tid. Just nu håller gänget på att öva in repertoaren för sommarens stora födelsedagsspelning. Men först är det dags för Alice valpar att säga hej till världen. Pia erkänner att hennes inneboende hönsmamma börjar vakna till liv.

Även om vi är rutinerade så är det alltid lite nervöst. Det ska bli så roligt att träffa dem!