Livslust och brukarglädje på Munkebo gård

Den fjärde generationen i form av alldeles nykläckta Elis, tre veckor, har visserligen inget val. Men om brorsorna Nils och Oskar – som är på förskolan den här vårvinterförmiddagen – får bestämma, så är det lantbrukarlivet som gäller.

– Ibland blir de alldeles ifrån sig när jag kör dem till förskolan och de ser att farfar är ute med lastaren. När man hämtar dem på eftermiddagen och frågar vad de gör, så svarar de i kör: "Vi kör hönsskit", skrattar Malin Indebetou. Runt köksbordet sitter förutom Malin och hennes Calle också farfar Govert och familjens Sydvedare Christer Johansson.

Från storstan till Västgötaslätten

På Munkebo lever generationerna tätt tillsammans, så låt oss för enkelhetens skull reda ut släktbanden direkt. Historien tog sin början 1639 när Govert In de Betou emigrerade från Holland till Sverige. Han slog sig ner i Nyköping där han startade det första svenska stärkelsebruket. Släkten Indebetou har under århundradena gjort många avtryck i historieböckerna, bland annat som politiker och riksdagsmän, börsmäklare och författare av uppslagsverk. Släkten ägde under lång tid också Forsa Bruk i Sörmland. Och nästan 400 år senare så gör sig Govert den förste fortfarande påmind. Farfar Govert är – som traditionen bjuder – döpt efter sin anfader.

– Det brukar vara varannan Govert och varannan Carl-Gustaf, fast vi har fuskat lite, säger Malin och ler mot Calle som följaktligen är uppkallad efter sin farfar.

Familjen kom till Munkebo, någon mil väster om Hjo, år 1937.

– Pappa tyckte mycket om djur, och älskade hästar. Han drömde alltid om att bli bonde, storstadspojk som han var. Under sin ungdom i Stockholm praktiserade han på många gårdar, berättar Govert. Till slut blev det lantbruksskolan i Svalöv där Carl-Gustaf Indebetou kärade ner sig i rektorns dotter, Goverts mamma Ingrid. Kuppen gick hem och efter vidare studier på Alnarp fick han jobb som rättare på en gård i Västergötland.

– Han började snart leta efter något eget. Utbudet av gårdar var ganska stort på den tiden och Munkebo var den han fastnade för. Han såg möjligheterna, resonerar Govert och får medhåll av Calle:

– Idag är Munkebo en rationell och lättbrukad enhet. Men det har inte alltid varit så. Den här trakten kännetecknas av svårarbetade lerjordar som förr i världen gav missväxt vart och vartannat år. Men med moderna jordbruksmaskiner är situationen en annan.

Lyckat generationsskifte

Carl-Gustaf var tidigt ute på många sätt. Redan på 50-talet lade han ner mjölkproduktionen till förmån för köttdjur. Govert och hans bror Knut växte upp med jordbruket och det var också alldeles självklart att de skulle ta över, vilket de också gjorde 1975. Då hade även Govert utbildat sig på Svalöv och hunnit med en spännande tid som lantbruksarbetare i USA.

– Jag har aldrig ens funderat på något annat. Jag älskar det här livet. Calle är likadan. Han startade eget och började föda upp kalvar redan i tonåren, minns Govert. För fem år sedan var det dags att skifta igen, när Calle och Malin tog över.

– Knut har två lantbruksintresserade söner. Men för femtontalet år sedan köpte Knut och jag granngården Solberga och nu passade det så bra att vi kunde dela på det hela. Knut och hans familj driver Solberga och Calle och Malin driver Munkebo. Jag och min fru Lotta bor kvar i mangårdsbyggnaden och Malin och Calle bor här i Knuts gamla hus, säger Govert och låter sådär nöjd och tacksam som bara en far och bonde kan göra. Driften av Munkebo är säkrad ytterligare en generation och alla trivs med sina val. Också Malin har hittat hem.

– Jag är uppvuxen på landet och har alltid varit inställd på att jag ska leva och arbeta på en gård. Under flera perioder har jag praktiserat och jobbat på olika gårdar i trakten, bland annat med grisuppfödning. Sedan jobbade jag på Granngården inne i Hjo ett tag. Det var där jag träffade Calle…

Brinner för byggnadsvård

Malin har studerat vid Alnarp.

– Det var mycket ekonomi och företagande i utbildningen, något som kommer väl till pass nu när jag har tagit över ansvaret för ekonomin och bokföringen på gården. Jag har jobbat på Länsförsäkringar Bank under några år, men sedan en tid tillbaka är det heltid i familjeföretaget. Det känns jättebra, säger Malin som också är den som har hand om gårdens tre hektar stora jordgubbsodling för självplockning.

– Det är en ganska liten del av omsättningen men vi tycker att det är en rolig verksamhet. Det är trevligt att kunna välkomna gäster till gården. Vi har också en badtunna till uthyrning för konferens och familjemys – och i dammarna här nedanför odlar vi kräftor. Just kräftodlingen, berättar Malin, är väldigt poppis bland traktens barnfamiljer. Eftersom dammarna är så små behöver man inte ge sig ut i båt utan kan fiska från stranden. Malin är mycket intresserad av natur- och kulturmiljö och är aktiv i Trädgårds-föreningen i Hjo. Men hennes stora passion är byggnadsvård. Ett stenkast bort väntar familjens nya hus. Ett tvåvånings trähus i sekelskiftesstil med fasad i falurött och vackra fönsterbågar i guldockra. Hela huset har byggts för att smälta in i miljön och Malin har noga valt byggmetoder och detaljer. I köket ligger högvis med facklitteratur och tidningar.

– Jag har hamstrat vedspis, kakelugnar och andra begagnade detaljer ända sedan vi började planera…

För ett år sedan drog bygget i gång och just nu hamras och spikas det för fullt inne i det nya huset som ändå ser gammalt ut. Till julen ska det förhoppningsvis vara klart för inflyttning.

Från Alvastra till Varnhem

Munkebo har ett spännande arv att förvalta. Namnet kommer sig av att de medeltida munkarna anlade en fäbod här.

– De reste mellan Alvastra och Varnhem, tog båten över Vättern och stannade här för att äta och vila. Vi hittar hela tiden nya spår efter dem, men allra mest spännande är nog den här, säger Govert och halar fram en liten blänkande silverplåt ur jackfickan. Till vardags ligger den i bankfacket.

– Den har varit uppe och vänt på Historiska museet. De tror att den har suttit på ett altare. Vi tyckte att det var roligt att vi fick tillbaka den. Munkarna har satt sina spår också ute i markerna som är pepprade av lökar och medicinalväxter. Men även senare ägare har satt sin prägel. En av dem är lantbrukare Muhr som drev Munkebo på 1800-talet.

– Han var tidig med bevattningssystem. Genom att gräva ner ihåliga stockar så utnyttjade han självfallet från källan som ligger högre upp på fastigheten. Det händer ibland att vi träfar på stockarna när vi gör markarbeten. De är fantastiskt välbehållna, berättar Calle.

Kackel i kycklinghuset

Men det som vardagen kretsar kring på Munkebo är ändå fjäderfän. I början av 1990-talet fick familjen en förfrågan om kycklingproduktion från Lantmännen. Ett äventyr förstås, men Govert och Knut tyckte det lät spännande.

– På banken var de måttligt roade. Det första kycklinghuset kostade mer att bygga än vad gården var taxerad till. Men det gick ju bra, konstaterar Govert.

Sedan dess har verksamheten expanderat och Calle och Malin driver i dag tre kycklinghus. På ett år handlar det om åtta omgångar à 300000 kycklingar. Det är så många små dunbollar att man nästan blir snurrig när man tänker på det, och massor av foder går det åt.

– Vi gör åt med 50 ton per dag. Vi driver egen växtodling men är bara självförsörjande till hälften. Resten köper vi in, säger Calle Skogen på Munkebo sträcker sig över 180 hektar och är också den en viktig gröda. En stor del av veden flisas för att mata gårdens två stora värmepannor. Kycklingarna vill ha det varmt och skönt. 35 grader ska det vara och det får inte bli vare sig för kallt eller för varmt.

– Vi har en omloppstid på 35 dagar, så en dags tapp är otänkbart. Vi har ständig jour – om en värmepanna, foderautomat eller dator havererar så måste vi rycka in direkt, förklarar Malin. Hon och Calle har dock två anställda som hjälper till. Medarbetarna jobbar även i skogen med att hugga bränsle och röjer vid behov. Men slutavverkningen av massaved och timmer, den är vikt åt Christer Johansson och hans team. Christer bor bara ett stenkast bort, på andra sidan ån. Kan man få bättre garanti på att jobbet blir bra gjort?

– Ja, så länge det är rätt entreprenörer, skrattar Calle:

– Det ska vara Christer som servar och bröderna Klahr som kör. Då vet man att det blir rätt gjort!

Mars 2015