I Salviken möts två världar

Louise Olssons morfar Samuel Carlsson köpte Salviken, som ligger några mil utanför Finspång, år 1946.

– Morfar var sågverksägare och såg det som en investering. Han hade nog också baktanken att hans barn skulle ärva varsin skogsgård. Min mamma, som fick ta över Salviken, hade tre syskon, berättar Louise som tillsammans med maken Mats tog över ansvaret för gården i slutet av 1980-talet. Louise växte upp i närbelägna orten Sonstorp, och har därför inga speciella barndomsminnen förknippade med själva huset.

– Gården brukades fram till 1948 av en arrendator. Huset var sedan under alla år uthyrt till sommargäster. Däremot följde jag ofta med pappa ut i skogarna kring Salviken. Och så fiskade vi kräftor, förstås.

Utedass och minusgrader

Men så träffade Louise och Mats varandra på en gymnasieskola i Norrköping. Istället för att annonsera efter nya hyresgäster beslutades det att Louise och Mats skulle ta över Salviken som fritidsboende.

– Jag kommer ihåg att mamma var skeptisk. Vi bestämde oss för att renovera huset, dra in vatten och el. Hon tyckte nog att det var ett riskabelt projekt, som krävde mycket av både tid och pengar. Men det kändes rätt!, ler Louise som aldrig har haft anledning att ångra sig. Under årens lopp har familjen tillbringat mycket tid härute på helgerna och somrarna.

– I början var vi här jämt! Jag kommer ihåg när vi firade vår första jul härute. Mats och mina föräldrar var med, mostrar och så mormor, 95 år gammal. Det var smällkallt ute, minus tjugo nånting och vi hade fortfarande utedass…

Familjeliv i stan

Närliggande Norrköping har dock alltid utgjort basen. Mats och Louise är båda adjunkter i omvårdnad vid Campus Norrköping och Linköpings Universitet. Med villa, vovve (lånehunden Zelma, en godmodig jakthund av rasen Basset Fauve de Bretagne) och Volvo lever de ett aktivt familjeliv där mycket kretsar kring sönerna Alexander och Wilhelm. Alexander, som gått naturvetenskapligt program, tar studenten nu i vår och William går ut grundskolan. Båda har en bakgrund i musikklass men framtidsplanerna drar i väg åt andra håll. Alexander funderar på en framtid inom ekonomi eller juridik:

– Jag har sökt flera utbildningar till hösten, så vi får väl se, funderar Alexander under rockluggen samtidigt som han sneglar på klockan. Att sitta fast ute på landet tillsammans med mamma och pappa står inte jättehögt i kurs nuförtiden:

– Men visst har man en del fina minnen härifrån. Midsommar och kräftfiske är tradition, med familjen, vänner och kompisar Fast internetuppkopplingen är ett problem, tycker Wilhelm. Mobilmottagningen är stundtals usel och kräver all hans uppfinningsrikedom:

– Man får trixa lite för att få det att funka. Men det är ju inte snabbt direkt, säger Wilhelm som funderar på att läsa tekniskt gymnasium till hösten. Ett av alternativen är faktiskt att pendla till Finspång och Curt Nicolin Gymnasiet. Ett sätt att kombinera det bästa av två världar.

Vi får se, resonerar Wilhelm, som hellre pratar om en utbildning han redan har avslutat: förra året tog han jägarexamen. Under vintern har han bland annat jagat småvilt på en kompis fastighet nere i Småland. När familjens Sydvedare John Hammar nämner att han precis har parat sin tax, och frågar om Wilhelm möjligtvis är intresserad av en jakthund, så blänker det till av intresse.

Med korn på jägarexamen

Wilhelm och Mats är de två i familjen som jagar.

– Jag och Wilhelm gick kursen tillsammans, förklarar Mats som själv har blivit intresserad efter att ha hört familjens jaktintresserade vänner prata i alla år.

– Man känner sig onekligen lite utanför när de bara pratar jakt hela tiden. Salviken har dessutom ett rikt djurliv som jag alltid har uppskattat, så steget kändes naturligt. Här finns allt. Älg, rådjur, kronvilt, lo, varg… och så väldigt mycket fåglar som jag gärna håller koll på. Louise har dock inte gett sig in på jägarbanan – men håller dörren öppen.

– Jag vet inte varför jag inte har börjat jaga. Jag har tänkt tanken många gånger, men sedan är man ju upptagen med jobbet och alla de kurser som man läser i anknytning till det. Och handen på hjärtat, jag vet inte om jag skulle vara kapabel att trycka av.

Mats och Louise delar naturintresset och Salviken har svetsat dem samman genom åren. Mats minns med glädje somrarna när barnen var små och han plockade litervis med hallon med Alexander i en bärstol på ryggen. Louise berättar om hur de så sent som förra sommaren drabbades av blåbärsfrossa.

– Bären var så stora, och de tog aldrig slut. Det blev nästan en mani att plocka. Fast egentligen tror jag att det handlade om terapi. När man jobbar mycket så blir skogen ett sätt att koppla av. Vi lever i två olika världar. Ett liv med jobbet, i Norrköping. Och ett med skogen, här i Salviken. Fast ibland blandar vi ihop dem. Vi brukar skoja om att vi åker ut hit och arbetar och läser, och sedan åker vi hem till stan och jobbar i trädgården…

Rötterna i Ronneby

I själ och hjärta är Louise en lantis.

– Jag skulle nog vilja påstå att jag älskar skogen. Mycket beror det säkert på att jag har så många fina minnen. Av pappa som kom hem och luktade svett och kåda. Skogen är en ofrånkomlig del av min uppväxt. Skog och jakt var det enda som det pratades om på släktkalasen.

Mats, i sin tur, har lärt sig att älska den.

– Jag har rötterna i Ronneby, men växte upp i Mjölby och Norrköping. Pappa var trädgårdsmästare på SJ vilket innebar en del förflyttningar. Vi har försökt att få med en del av det blekingska skogsarvet här på Salviken genom att plantera åtta bokar. Två tog sig…

Både Louise och Mats är intresserade av skogliga frågor. Mats drömmer om att en dag få tid över att gå kursen i familjeskogsbruk vid Linnéuniversitetet. Louise har en ettårig skogsägarutbildning från Vreta i bagaget, men hävdar att hon inte minns ett skvatt. Följaktligen tar de hjälp med det mesta.

– Vi trampar gräs runt plantorna och hugger lite ved. Men jag ger mig inte ut i skogen med motorsågen. Det är för farligt om man inte behärskar det, konstaterar Mats.

Uppskattat initiativ

Sedan några år tillbaka är det Sydveds John Hammar som hjälper till i teorin och i praktiken. Allt började med att John, som ändå skulle ta hand om några vindfällen på en grannfastighet, kontaktade Louise och undrade om han skulle ta tag i Salvikens vindfällen när de ändå var igång. Ett initiativ som uppskattades och har följts av fler uppdrag, bland annat i form av gallringar. På Salviken får man kvalificera sig för nästa uppdrag.

– Jag tror vi resonerar som många andra skogsägare. För oss är den personliga kontakten viktig och självklart vill man att jobbet blir väl utfört. Personligen tycker jag att det är viktigt att man är varsam om marken och vägarna, säger Mats.

Skogen de ärvde är välskött och har en jämn fördelning mellan åldersklasserna.

– Jag tror faktiskt inte att morfar tog ut särskilt mycket ur skogen. Pappa var också försiktig. Men de visste förstås vad de gjorde. De lät inget stå och ruttna, säger Louise.

Trolskt skogslandskap

Det är ett spännande landskap. Skogrikt, kuperat och strösslat med stora stenbumlingar som någon, kanske inlandsisen, har lämnat efter sig. Här och var bryts skogarna av åkerlyckor och vattendrag. Nedanför boningshuset breder Gärtsjön ut sig, stundtals på glittrande humör.

– Skogssjöarna är en viktig del av landskapets karaktär och en del av livet härute. Vi fiskar gärna och när Alexander och Wilhelm var små gick de i simskola. Kallt och grumligt var det, men det var bara att hoppa i. Jag tror faktiskt att Alexander tog en silvermagister.

– Överhuvudtaget tillbringade vi mycket mer tid här förr. När Alexander var nyfödd så bodde vi här hela sommaren, ända till oktober. Sen kände jag att det fick vara nog och vi flyttade in till stan.

Nej, ett åretruntboende vid vägs ände verkar inte vara något som lockar. I alla fall inte just nu. Louise och Mats njuter av förmånen att kunna välja mellan staden och landet. Och Alexander njuter av att ha körkort. Han och Wilhelm smiter iväg i familjens andrabil så fort kaffet är uppdrucket. För dem väntar andra äventyr, långt bortom östgötaskogarna.

– Visst önskar man att killarna ska känna likadant för Salviken som vi gör. Men de har självklart friheten att göra som de vill, säger Louise som ser sitt skogsägande som ett förvaltarskap. Så länge Salviken finns i familjen så finns det alltid en väg tillbaka.

Juni 2014