Konsten att snärja en gädda i Bjurbäcken har behärskats av många generationer, Bengt är förstås inget undantag.

Konsten att snärja en gädda i Bjurbäcken har behärskats av många generationer, Bengt är förstås inget undantag.

Inspiration / Möt Sydveds skogsägare

Konsten att snärja en gädda

Mitt i Utvandrarland, i Algutsboda socken, ligger Gudarsmåla Gård. En släktgård med en alldeles särskild historia. Här föddes Vilhelm Moberg i ett enkelt soldattorp och hans barndomsminnen från de kringliggande skogarna har präglat hans författarskap. Efter hundra år av förvaltarskap har släkten Pettersson-Lindgren valt att lämna över stafettpinnen, och det känns bra.

Under min vandring utefter Bjurbäcken kom jag till en glänta i granskogen, där fåran gjorde en tvärkrök. Och då skedde det. Jag stannade till, jag blev stående, jag kände igen stället så väl, jag mindes, jag överväldigades av minnet. Jag hörde och jag såg. Jag stod här i denna stund... men också under en annan stund för länge sedan. Nu och då flöt samman och blev bara nu. Förgånget och närvarande förenades till ett nu. Jag stod på en plats, där Sigfrid och jag hade rastat under vårt fiske i bäcken. Just här, på marken under mina fötter, gjorde vi upp en eld och stekte gäddor på glöden, här åt vi vår matsäck, här kastade vi oss raklånga på rygg och vilade oss. Och här låg vi en gång och såg upp mot himlens skyar, och min bror Sigfrid sa:

"Jag är på jorden bara den här gången, denna enda gången! Jag måste ta väl vara på mitt liv."
Sigfrid

I Vilhelm Mobergs Din stund på jorden väntar immigranten Albert Carlson på döden i sitt lilla hotellrum vid Stilla havets strand. Efter en sista resa hem till sin barndoms hemtrakter, till torpet i Småland och till Bjurbäcken, är han redo.
– Det finns nog fortfarande en och annan gädda att snärja i Bjurbäcken, jag har själv gjort det många gånger. Knepet är att sticka ner ett finger och röra upp vattnet lite, sedan är det bara att vara redo med snaran och vänta. Att snärja gäddor är roligt, säger Bengt Neikter som är släktens ombud och har varit Gudarsmålas skogvaktare i många år.

På vägen med Ville

Men vi tar det från början. I början av 1900-talet köpte äkta makarna Viktor Pettersson och Emma Lindgren gården Gudarsmåla av en släkting. Här växte Bengt Neikters mor Sigrid upp med sina fem syskon. Varje morgon gick hans mor skolvägen genom skogen till Påvelsmåla skola, inte sällan hade hon sällskap av grannsonen Ville Moberg, en kvick kille med huvudet på skaft och ett, sägs det, dåligt
betyg i uppförande.

Pojken som en dag skulle bli en uppburen författare var en självklar del av vardagen för ungdomarna på Gudarsmåla och i de kringliggande byarna Moshult och Moshultamåla.
– Det sägs att Ville och mamma kom bra överens, men det är mest som det pratas. Jag vet inte om de hade något på gång egentligen, funderar Bengt.
Och lika glad ska Bengt vara glad för det, annars hade han ju aldrig själv fått sin stund på jorden. Istället var det Bengts pappa Claes som kom slirande på sin cykel på ishala vägar från Ljuders socken. Efter att ha friat i Gudarsmåla ett tag var saken klar; Sigrid tackade ja och flyttade med Claes till gården i Skärsjöhult där Bengt växte upp och fortfarande bor.

Från Gudarsmåla går Påvelsmåla skolväg, där Vilhelm Moberg och Bengt Neikters mor Sigrid tog följe till skolan. Bengt är ombud för fastigheten Gudarsmåla som har förvaltats i släkten fram tills nu.

Från Gudarsmåla går Påvelsmåla skolväg, där Vilhelm Moberg och Bengt Neikters mor Sigrid tog följe till skolan. Bengt är ombud för fastigheten Gudarsmåla som har förvaltats i släkten fram tills nu.

Mangårdsbyggnaden på Gudarsmåla lyser gul i sommarsolen.

Mangårdsbyggnaden på Gudarsmåla lyser gul i sommarsolen.

"AB Skog & Gemenskap"

Under tiden blomstrade Gudarsmåla. Viktor och Emma var skickliga jord- och skogsbrukare och gården växte genom flera förvärv.

– När mormor gick bort på 1950-talet var hennes vilja att Gudarsmåla skulle förbli i familjens ägo. Efter överläggningar fattades det något okonventionella beslutet att ombilda Gudarsmåla till ett aktiebolag – AB Viktor och Emma Pettersson-Lindgren – som skulle förvaltas och ägas av de sex barnen och deras efterföljare.
Så fick det bli. Gudarsmåla blev den självklara samlingspunkten för släkten.

– Ojojoj, här har man varit med om många roliga fester! Bröllop och dop och andra familjehögtider. Men vi har också firat fina jular och nyårsaftnar här. Sämjan har alltid varit god och vi har haft trevligt tillsammans.
I dag omfattar Gudarsmåla nästan 200 hektar skog, mestadels gran med inslag av tall och ädellöv. Skogen förvaltades under en tid av Bengts morbror, men när han inte orkade längre gick frågan till Bengt.
– Jag är uppväxt med skogen och jag antar att släkten tyckte att jag var bäst lämpad, säger Bengt enkelt.

Lärt av sin far

Bengts pappa Claes var en erfaren jord- och skogsman och Bengt och hans bror fick tidigt följa med ut i skogen.
– Vi satt med på stockakärran och pappa svarade på alla våra frågor och förklarade varför han valde att ta ner en stam men spara en annan. Jag är uppväxt med det här stora intresset och det har följt mig genom livet. Min far var en generös och tillåtande man som ville att vi skulle våga prova nya saker här i livet. Jag var bara sju när jag harvade första gången och när jag var tio fick jag köra hans Studebaker hem från Växjö en kväll! Men det måste väl vara preskriberat nu va?, skrattar Bengt.

Att förvalta skogen i Gudarsmåla har varit en kär syssla för både Bengt och hans fru Inga-Lis. Förutom planeringen har Bengt planerat och utfört röjning och plantering.
– Vi har planterat igen en del åkermark. Mest för att det var praktiskt, även om jag har haft lite dåligt samvete för det.

Å andra sidan har aktiebolaget också bidragit till den skogliga variationen och biologiska mångfalden på Gudarsmåla.

– Min gamla moster Agda, som blev 99 år gammal och dog för bara några år sedan var mycket fäst vid skogen. Hon kunde ringa till mig och fråga "Bengt du har väl varit ute i Gudarsmåla och tittat till skogen så att det inte ligger några döda träd?". Hon brukade alltid prata mycket om de vackra lindar som fanns på gården när hon var ung och så föddes idén om att skapa ett hägn med lövträd bakom ladugården.
Hägnet, som mäter ett halvt hektar, fick gå på Gudarsmålas nöjeskonto. Här har man okynnesplanterat alla lövträd man har kunnat hitta: bok, ek, alm, lind, fågelbär och så björk förstås. Numera blommar här även nattviol i ett hörn.

Konsten att snärja en gädda i Bjurbäcken har behärskats av många generationer, Bengt är förstås inget undantag.

Konsten att snärja en gädda i Bjurbäcken har behärskats av många generationer, Bengt är förstås inget undantag.

På väggen i mangårdsbyggnaden hänger ett bröllopsfoto med en äreport som heter duga – bilden bågnar av gäster. Vilhelm Moberg står trea från vänster, han var förstås en given gäst.

På väggen i mangårdsbyggnaden hänger ett bröllopsfoto med en äreport som heter duga – bilden bågnar av gäster. Vilhelm Moberg står trea från vänster, han var förstås en given gäst.

En ny start

Det tunga arbetet i skogen – gallring, föryngingsavverkning och uppröjningsarbeten efter stormarna – har Sydved hjälpt till med under många år, nu under ledning av Sydveds Carl-Eric Ohlsson och tidigare Lars Dahlberg och Jaen-Peter Gustavsson. En yrkesmässig och personlig relation som Bengt menar har betytt mycket.

– De har varit duktiga. Inte minst har de varit ett gott stöd under de många stormar som vi har fått slåss med. Gudarsmåla ligger högt, som på en hjässa, och skogen här är känslig för blåst. Efter Gudrun låg det 10 500 meter. Jag minns att vi tog oss in på gårdsplanen, men sedan kom vi inte längre. Då tänkte jag att "vad sjutton gör vi nu?" Men det löste sig. Vi har alltid haft ett gott samarbete, inom släkten och med Sydved, och det är grunden som allt har vilat på.

Men allt gott har ett slut. Sedan en tid tillbaka är det en ny familj som förvaltar Gudarsmåla.

– Vi blev så många till slut: bolaget hade 28 delägare varav 17 kusiner som är ättlingar till de sex syskonen. Det började bli svåradministrerat. Så vi tog ett gemensamt beslut som vi är mycket nöjda med. Den nya ägaren är en erfaren jord- och skogsbrukare med ambitioner. Gudarsmåla får inte bli en lekstuga – det har vi varit mycket noga med, betonar Bengt.

En annan uppsida med arrangemanget är att tre av kusinerna – Eva, Thomas och Åsa, har köpt loss gårdscentrum och fortsätter att förvalta stället i samma anda. Gudarsmåla finns kvar i släkten, som en samlingspunkt för den som vill.

Skogen har varit, och är, en stor glädje för mig. Jag har fått förtroendet att vara med och förvalta Gudarsmåla.
Bengt Neikters

Skogen en glädje

Bengt själv blir inte sysslolös. Han har fortsatt två skogsgårdar att ta hand om: gården i Skärsjöhult som han ärvt av sin far och sin frus föräldrahem där han också hjälper till med skötseln.

– Skogen har varit, och är, en stor glädje för mig. Jag har fått förtroendet att vara med och förvalta Gudarsmåla och det har varit så roligt att få ta över fars gård. Jag har haft ett fantastisk rikt och givande liv där allt har gått med mig! Vilhelm i Momåla kunde inte ha sammanfattat det bättre själv: "Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!"

Citaten är hämtade ur Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden".

Torpet där Vilhelm Moberg föddes är borta, men minnesstenen är en välbesökt plats.

Torpet där Vilhelm Moberg föddes är borta, men minnesstenen är en välbesökt plats. "Vi gjorde ett viltbete här bakom – första dagen hade vi sju älgar på plats. Men sen kom kvickroten så vi fick ge upp det", berättar Bengt och konstaterar att naturen har sin egen vilja. I den stora salen på Gudarsmåla har det hållits många härliga släktkalas.

Hela tjocka släkten. Överst Viktor och Emma Pettersson-Lindgren samt de sex barnen som sedan kom att ombilda Gudarsmåla till aktiebolag.

Hela tjocka släkten. Överst Viktor och Emma Pettersson-Lindgren samt de sex barnen som sedan kom att ombilda Gudarsmåla till aktiebolag.

Text: Amelie Bergman Foto: Örjan Henriksson