Lycka är brunnsröjning och sju liter grönsakssoppa

Ingrids svärföräldrar, Ingeborg och Adolf Andersson i Allgunnaryd var ett företagsamt och strävsamt par. I rummet strax till höger om den glasinklädda lilla verandan startade Ingeborgs mor sin lanthandel som Ingeborg senare drev vidare.

I köket står fortfarande en av de så tidstypiska karamellburkarna av plåt kvar och kråmar sig; kom och köp! Adolf skötte lantbruket och skogen, hade taxirörelse och hästar – och tvärsöver vägen ordnades logdanser i ladan.

Men 1950 gick flyttlasset in till Lammhult där Adolf började driva såg och trävaruhandel under namnet "Lammhults Trä". På flyttlasset satt sonen Sven, som då var i 13-årsåldern. Så kom det sig att trävaruhandlarens son mötte urmakarens dotter Ingrid på en logdans. Men ödet ville annat än Allgunnaryd.

– Sven var nog lite tveksam till vad han ville göra. Om sågen skulle drivas vidare behövde maskinparken förnyas, och det krävde stora investeringar, berättar Ingrid.

Istället blev Sven och Ingrid Karlskronabor under 40 år. Där drev de damklädesaffären Göteborgs-Magasinet och ett flertal hyresfastigheter. De blev också föräldrar till Cecilia och Rickard och så
småningom blev det fyra barnbarn.

Genom åren förblev Allgunnaryd en fast punkt.

– Vi har många fina minnen härifrån. Vi har firat storhelger, påsk, midsommar och jul här, tillsammans med släkt och vänner. Åkt på semester har vi sällan gjort utan vi har tillbringat tiden här, säger Ingrid.

Svens föräldrahem renoverades 1977 och med tiden har skogsinnehavet utökats genom förvärv av några närliggande granngårdar.

Ett livsverk

Skogen var Svens och hans föräldrars livsverk, konstaterar Ingrid.

– När lördagskvällen kom och vi hade stängt butiken så körde Sven upp hit till Allgunnaryd för att se till skogen. Jag valde ofta att stanna hemma. Det kan jag ångra lite i dag, hade jag följt med
så hade jag hunnit lära mig mer om det skogliga, men då kändes valet självklart. Det var ju ganska mycket att stå i.

Men mycket kunskap har Ingrid och Cecilia ändå fått med sig genom åren.

– Det pratades alltid skog runt köksbordet hemma. Man lärde sig bara genom att lyssna, säger Cecilia som själv snart tog upp det skogliga intresset.

– Min pappa och jag gick några skogskurser i Asa. Pappa tyckte nog att han egentligen inte hade så mycket mer att lära sig, han hade ju jobbat i och med skogen så länge. Jag tror att han följde med mig för att han tyckte att det var roligt att vi gjorde något tillsammans. Fast sedan erkände han att han hade lärt sig en hel del nytt på de där kurserna ändå, och det gillade han, ler Cecilia som fortfarande passar på att gå kurser och utbildningar i Skogsstyrelsens regi. Hon driver också en egen blogg, "Skogdemo", där hon dokumenterar åtgärderna på skogsfastigheterna.

Ingrid är ensam ägare till Allgunnaryd, som omfattar cirka 300 hektar skog. Cecilia har investerat i två egna skogsfastigheter i anslutning till familjens övriga skogsinnehav.

– Tajmingen var egentligen alldeles fel, men så här efteråt är jag glad att jag vågade satsa, konstaterar Cecilia.

Gallrat fram ny skog

Efter en segdragen vinter och en vår på snabbspolning känns det som om sommaren redan står och stampar på tröskeln när vi hälsar på i Allgunnaryd. För mor och dotter innebär det att skogssäsongen drar i gång.

– Vintertid är vi sällan i skogen. Eftersom vi inte hugger själva, och det är svårt att ta sig runt, så är
det övriga årstider som är vår tid. Det är då vi går igenom skogen, planerar och röjer, säger Cecilia.

Den här våren får de uppleva en helt ny skog. Under senvintern har hela 22 hektar gallrats under
ledning av Sydvedare Daniel Axelsson. Skogen i Allgunnaryd bjuder på varierade förutsättningar
– från bördig granskog till magrare tallmarker och blandskogar som blandar och ger också vad gäller växtkraften.

Gallringsinsatsen har omfattat både förstagallringar och andragallringar. Klassiska låggallringar som syftar till att gynna de bästa stammarna och skapa optimala förutsättningar för tillväxt.

– I förstagallringarna har vi också tänkt strategiskt och byggt ett effektivt vägnät med basvägar och stickvägar som ger bästa möjliga förutsättningar för framtida gallringar, berättar Daniel Axelsson.

Tiden flyger

Det här är första gången som Ingrid och Cecilia gallrar maskinellt i egen regi och båda tycker att det har blivit ett bra resultat.

– Effekten av gallringen syns så tydligt. Man ser hur ljuset faller ner mellan stammarna och det känns verkligen att träden har fått bättre utrymme att växa. Vi tycker det känns extra tydligt i förstagallringen – helt plötsligt är alla de där små träden en riktig skog, resonerar Ingrid och Cecilia.

Det var hög tid.
– Det gäller verkligen att stå på tå i skogen. Ena året är det för tidigt att göra något och nästa år har skogen växt till sig så mycket att man har hamnat
efter, säger Ingrid.

Upplevelsen av att tiden flyger fram och att det händer saker i skogen snabbare än vad man har
räknat med, är en känsla som Ingrid och Cecilia delar med många i de här trakterna. Och två av
orsakerna heter förstås Gudrun och Per.

– Numera blir jag alltid lite orolig när det börjar blåsa, säger Ingrid.

Familjen Anderssons fastigheter drabbades lika hårt som andra och under många år har fokus legat på stormupparbetning, markberedning, plantering och röjning.

– Det var först i höstas som vi fick lite andrum, höjde blicken och insåg att gallringen var eftersatt. Vi har ju haft så fullt upp med annat. Pappa var väldigt bra på det där med helheten. Han tittade
alltid uppåt, mot kronorna. Och det är ju där man ska titta, inte på marken, resonerar Cecilia.

Vårda och växa

Nu är det inte bara stormarna som har ställt till det i Allgunnaryd. Varken Ingrid eller Cecilia gör någon stor affär av det, men man kan läsa mellan raderna att 2000-talet har varit tufft. 2007 gick
Cecilias bror Rickard bort, bara 40 år gammal.

Efter det sålde Ingrid och Sven verksamheten i Karlskrona och flyttade hem till Lammhult. Men redan 2010 blev Ingrid ensam, då även Sven gick bort.

Ingrid bor kvar i Lammhult, Cecilia har familj och arbetar i Göteborg. Men kärleken till skogen förenar dem och flera gånger varje år planerar de in gemensamma skogshelger då det är fullt
fokus på planering och röjning kring plantorna.

– Då plockar vi fram sjulitersgrytan och gör en rejäl sats med grönsakssoppa. Vi jobbar i skogen, äter soppa och sedan jobbar vi igen. Laga mat hinner vi inte med!, skrattar Cecilia.

Att vårda och utveckla skogsfastigheterna är målet. Sven investerade mycket i fina skogsbilvägar som underhålls. Cecilia och Ingrid har även provat att göra en askåterföring förra hösten och
är spända på resultatet.

I huvudsak ägnar de sig åt att få igång och sköta föryngringarna för att ge plantorna en optimal start. Det investerade kapitalet ska få bästa möjliga förutsättningar.

– Framförallt gör vi mycket brunnsröjning*. Röjer bort sly, tar bort buskar och gräs. Röjning, gallring och slutavverkning tar vi in kompetens på. Skogsbruksplanen är ett bra stöd att luta sig mot, förklarar Ingrid:

– Vi är mer roade av skogsvård än av slutavverkning. Det är klart att vi inser att mogen skog inte kan stå kvar för länge på grund av rötrisken, och visst avverkar även vi till slut. Men det tar emot lite att ta ner något så vackert. Sven var alltid den som tog initiativ till att slutavverka, jag höll emot lite…, säger Ingrid.

Att det under de kommande åren blir fullt fokus på röjning och gallring ligger alltså helt i linje med Ingrids och Cecilias planer. Att vårda och låta växa – och hålla soppgrytan kokande.

Maj 2018