Stengårdshults socken i västra Småland har något Astrid Lindgrenskt över sig. I det kuperade landskapet, mellan sjöar, ängar och granskogar ligger gårdarna jämnt utspridda – gärna på toppen av en kulle med utsikt över grannskapet. Fornåkrarna i trakten är många. Här har människor levt och verkat längre än någon kan minnas. På höjden mitt i byn tronar Stengårdshults kyrka, som ibland brukar liknas vid en väldigt stilig lada Någon kilometer utanför byn ligger Bråten, en skogsfastighet på knappt 100 hektar som doppar den ena foten i Stengårdshultsjön och den andra foten i Lillsjön.
– Jag googlade vad "Bråten" betyder och fick det till att det var en plats där man brukade dra ihop ris för bränning. Det är inget ovanligt namn, det verkar finnas ett Bråten i varje kommun, säger Robert Lindblom som tillsammans med sambon Emelie Johannesson är nybliven ägare till gården.
Nybakade skogsägare
Bläcket på kontraktet har knappt hunnit torka. Paret tog över Bråten strax före jul. Nu är det vårvinter, småfåglarna skriker sig hesa i hagarna utanför boningshuset och en blek sol kämpar tappert för att ta sig igenom förmiddagsdiset.
Sydveds Anders Gustafsson finns på plats för att diskutera den kommande föryngringsavverkningen som ska bidra till att finansiera generationsskiftet i Bråten. Runt köksbordet sitter också Emelies föräldrar Bibbi och Kjell som valt att lämna över. Robert och Emelies döttrar Maja 4, Stina 2 och Kajsa 1 har fått ett eget litet bord vid sidan om, till den sällskapliga samojedhunden Vilgots stora glädje. Att en småbarnsfamilj väljer att bli skogsägare hör inte till vanligheterna. De flesta brukar vilja vänta med generationsskiftet tills barnen har flugit ut och det finns tid över. Men familjen Lindblom-Johannesson ville inte vänta.
– Vi ville lämna över medan vi fortfarande var pigga och friska. Om Robert och Emelie känner att de behöver hjälp så har vi fortfarande orken och energin att hugga i. Vi får också uppleva glädjen med att de har tagit över. Jag tror att man i allmänhet väntar alldeles för länge med generationsskiftet. Ju längre man väntar och ju äldre man blir, desto fler blir bekymren. Nu kunde ju alla vara med och berätta hur de ville ha det, säger mormor Bibbi.
– Jag misstänker att jag är färgad av min egen uppväxt. Min far gick bort redan när jag var 15 år och under många år drevs gården av min mor och oss syskon som ett dödsbo. Känslan fanns där att vi inte kommit till ett avslut, att inget var bestämt.