Nybakade skogsägare i Bråten

Stengårdshults socken i västra Småland har något Astrid Lindgrenskt över sig. I det kuperade landskapet, mellan sjöar, ängar och granskogar ligger gårdarna jämnt utspridda – gärna på toppen av en kulle med utsikt över grannskapet. Fornåkrarna i trakten är många. Här har människor levt och verkat längre än någon kan minnas. På höjden mitt i byn tronar Stengårdshults kyrka, som ibland brukar liknas vid en väldigt stilig lada Någon kilometer utanför byn ligger Bråten, en skogsfastighet på knappt 100 hektar som doppar den ena foten i Stengårdshultsjön och den andra foten i Lillsjön.

– Jag googlade vad "Bråten" betyder och fick det till att det var en plats där man brukade dra ihop ris för bränning. Det är inget ovanligt namn, det verkar finnas ett Bråten i varje kommun, säger Robert Lindblom som tillsammans med sambon Emelie Johannesson är nybliven ägare till gården.

Nybakade skogsägare

Bläcket på kontraktet har knappt hunnit torka. Paret tog över Bråten strax före jul. Nu är det vårvinter, småfåglarna skriker sig hesa i hagarna utanför boningshuset och en blek sol kämpar tappert för att ta sig igenom förmiddagsdiset.

Sydveds Anders Gustafsson finns på plats för att diskutera den kommande föryngringsavverkningen som ska bidra till att finansiera generationsskiftet i Bråten. Runt köksbordet sitter också Emelies föräldrar Bibbi och Kjell som valt att lämna över. Robert och Emelies döttrar Maja 4, Stina 2 och Kajsa 1 har fått ett eget litet bord vid sidan om, till den sällskapliga samojedhunden Vilgots stora glädje. Att en småbarnsfamilj väljer att bli skogsägare hör inte till vanligheterna. De flesta brukar vilja vänta med generationsskiftet tills barnen har flugit ut och det finns tid över. Men familjen Lindblom-Johannesson ville inte vänta.

– Vi ville lämna över medan vi fortfarande var pigga och friska. Om Robert och Emelie känner att de behöver hjälp så har vi fortfarande orken och energin att hugga i. Vi får också uppleva glädjen med att de har tagit över. Jag tror att man i allmänhet väntar alldeles för länge med generationsskiftet. Ju längre man väntar och ju äldre man blir, desto fler blir bekymren. Nu kunde ju alla vara med och berätta hur de ville ha det, säger mormor Bibbi.

– Jag misstänker att jag är färgad av min egen uppväxt. Min far gick bort redan när jag var 15 år och under många år drevs gården av min mor och oss syskon som ett dödsbo. Känslan fanns där att vi inte kommit till ett avslut, att inget var bestämt.

Tre generationer Sydvedare

Bibbi och Kjell köpte gården 1986 – i mångt och mycket var det de känslomässiga banden som avgjorde. De har gått in för sitt skogsägarskap med liv och lust. Visst arbete har de gjort själva men sedan många år tillbaka anlitas Sydved för större åtgärder.

– Först var det "Olle P", sedan var det Håkan Svensson och nu är det Anders. Folk från trakten allihop, konstaterar Kjell som, sedan Emelie träffat Robert, fått sällskap i skogen.

Robert och Emelie möttes 2001 och 2006 flyttade de in i mangårdsbyggnaden efter Emelies mormor Dagny och hennes sambo Gustav. Huset, som då styckades av, har genomgått en totalrenovering med tillbyggnad och rymmer i dag alla bekvämligheter som en modern barnfamilj kan behöva. Parallellt med renovering och heltidsarbeten – Emelie jobbar som förskollärare i Hestra och Robert kör grävmaskin – har de bildat familj. Och nu har de alltså valt att bli skogsägare också. Hembakade frallor och dito cheesecake med hallon på fikabordet signalerar att det finns gott om energi. Emelie och Robert är inte oroliga för att de inte ska hinna med.

– Nej, vi älskar det här livet. Mamma och pappa finns ju i närheten och har lovat att hjälpa till, så det fanns ingen anledning att tveka, säger Emelie som också är tillfreds med den rent juridiska lösningen.

– Vi är två systrar, jag och min syster Elin. Vi är uppvuxna inte så långt härifrån, mamma och pappa har sitt hus i Radaholm. Eftersom Elin inte är intresserad av att ta över gården fick vi frågan, och för oss var det självklart att tacka ja.

Bibbi och Kjell har sedan många år tillbaka en juridisk rådgivare som de litar på, och som presenterade två lämpliga scenarion över hur affären kunde lösas

Sociala impediment

Sydveds Anders Gustafsson har också varit rådgivande i de rent skogliga frågorna. Han tycker att familjen i Bråten har gjort helt rätt.

– Väntar man för länge med att ta itu med generationsskiftet så skapas det lätt så kallade "sociala impediment". Ingen har egentligt ansvar men det finns många viljor. Ofta slutar det med att det inte händer någonting, fastigheten går i stå och skogen står obrukad eftersom ingen vågar ta initiativ, säger Anders som nu alltså hjälper familjen med en större slutavverkning.

Intäkterna ska bidra till att delfinansiera köpet – men Robert har redan tankarna i framtiden. Hur ska ytan föryngras? Det märks att han njuter av att dra upp strategierna, och gärna i samråd med Kjell. Plantera gran är tanken, en liten strimma av tall är också aktuellt. Men hur ska tallen föryngras? Med plantering eller sådd? Och hur göra med fröskärmen? Vilka är Anders råd? Ska Robert markbereda med grävmaskinen eller är det harv som gäller?

Skogens smultronställen

– En sak kan de i alla fall vara säkra på. Jag hjälper till att plantera!, skrattar Bibbi som gång på gång betonar sin glädje över det lyckade generationsskiftet – och över att familjen står på tillväxt.

Maja, Stina och Kajsa kommer att bli den tredje generationen kvinnliga skogsägare i Bråten och den sjätte generationen totalt. Flickorna rör sig redan vant i skogen, även om Kajsa ännu så länge färdas på pappa Roberts axlar.

Många är stunderna då de tillsammans grillar korv vid vindskyddet vid Lillsjön och upptäcker fastigheten. Bibbi har sina älsklingsställen; den gamla ladugårdsgrunden vid tandläkarens före detta torp, där pingstliljorna blommar ymnigt på våren. Fornåkern som gallrats fram med omtanke och häggen utmed vägen som Robert inte på några villkor får ta ner, även om den växer ut i körbanan. Ansa kan gå an, men inte mer, förmanar Bibbi.

– Det kan jag bjuda på!, ler Robert som tycker att skogsägarskapet är livet på en pinne och älskar att dela det med sin familj.

Även svärfar Kjell har sitt vårdträd – en vacker gammal ek som växer i hagen, komplett med uggleholk och allt. När det kommer till eken har Kjell sina egna planer, avslöjar Bibbi, när maken inte hör.

– Han brukar säga att eken är den perfekta platsen för ett bröllopsfoto om Robert och Emelie väljer att slå till. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Det är ju den nya generationen som bestämmer, särskilt i en sådan sak…

Mars 2014