Sten i Boo: Man måste jobba med naturen, inte mot den

Den 10 april 1960 flyttade Sten Johansson in på Boo gård i Lugnås socken, väster om Mariestad.

– Jag vill minnas att det var på förmiddagen. Och dagen efter fyllde jag ett år, säger Sten med allvarlig min och skrattet på lut.

Hur mycket Sten egentligen minns av den där dagen låter vi vara osagt, men klart är att han aldrig har flyttat härifrån. Sten och Lugnåsberget hör ihop, på det där sättet som en del människor och platser kan bli oskiljaktliga.

Född i traktorn

Att han skulle bli nästa bonde på Boo stod skrivet i stjärnorna.

– Jag började köra traktor när jag var två. Farsan och min farbror balade hö och jag hade en Volvo T24 som jag körde mellan balarna. När jag fyllde sex hade pappa bytt till en Bolinder Munktell Victor och jag fick köra runt vedkapen i byn och hjälpa till. När jag gick i tvåan hade vi skolresa till Visingsö, men jag var livrädd för vatten. Så jag sa att jag var sjuk och så stannade jag hemma och harvade hela dagen. Jag hade en liten harv till Victorn som jag körde med.

Sten, som har tre syskon – två systrar och en bror – tog över Boo 1990. Den första januari, om man ska vara exakt.

– Min ena syster, Sara, har alltid haft väldigt god hand med djur och det är hon som har hjälpt mig att bygga upp och sköta besättningen. Sara är också anställd på gården på halvtid med speciellt ansvar för djuren, förklarar Sten som efter att han avvecklade mjölkproduktionen 2006 har satsat helhjärtat på köttdjur.

– Mjölkkorna var lågland, så jag skaffade två hornlösa kanadensiska Hereford-tjurar och köpte in några Simmenthal-kvigor och några Hereford-kvigor från Småland. Resultatet blev bra, berättar Sten som nu har 130 djur på gården.

Nästan hundra skiften

Sedan Sten tog över Boo har han gradvis förändrat sättet att bruka både jorden och skogen. Sammanlagt brukar han 140 hektar åker, varav 60 hektar är hans egna och resten är arrende. De 140 hektaren är fördelade på hela 92 skiften och det minsta är mindre än 0,1 hektar. Det jordbruk som Sten bedriver är alltså fjärran från dagens rationella storjordbruk och påminner mer om äldre tiders slit på små tegar.

Han driver sin gård ekologiskt.
– När jag slutade med mjölkproduktionen så slutade jag också att använda koncentrat. Jag odlar ingen spannmål, utom för husbehov för att få lite utsäde och för att ekologiskt utsäde är så dyrt. Däremot kör jag väldigt mycket vall, en del går till djupströbädd som jag skördar i augusti, september. Faktum är att jag har vallar som har legat i 16 år nu och som fortfarande är jättefina.

Munkar, murar och kvarnstenar

I Västergötland finns ett antal så kallade platå-berg. Lugnåsberget är ett, Kinnekulle är ett annat. Kulturlandskapet klassas som mycket värdefullt; historien går tillbaka till klostertiden då munkarna flyttade från Lurö i Vänern till Varnhem och då mellanlandade på Lugnåsberget något år. Det första som finns nedskrivet om Boo gård handlar om den klosteräng som ligger nere i backen, och som Stens far lät göra till naturreservat redan på 1970-talet. I grannskapet finns även de välkända kvarnstensgruvorna vars tradition också går tillbaka till munkarnas tid. Och stenmurarna i grannskapet är många och långa, bara på den mark som Sten brukar finns mellan två och tre mil stenmur som ska bevaras och underhållas. Något som Sten gör med glädje.

– Jag brukar titulera mig kulturbiolog, skojar han. Jag tycker om att sköta kulturlandskapet samtidigt som jag är jätteintresserad av blommor och växter och hela gebitet runtomkring. Den biologiska mångfalden och kulturvärdena är viktiga för mig.

Älskar naturen

Låt oss säga det direkt; det här med att vara politiskt korrekt är inte Stens kopp te. Sånt struntar han fullständigt i. Han gör det för att det passar honom.

– Det är mitt intresse för naturen och att jag vill se till att bevara allt det fina som finns häruppe.

På frågan om när han trivs som bäst får han fundera en stund.

– Det är egentligen helheten som gör mig glad, varenda liten grej som kan hända under en dag. När havsörnen slår ner och tar en sork framför traktorn – hur många får vara med om det? Eller när räven kommer springande tätt förbi. Att gå i en beteshage och hitta jättemycket fläckigt nyckelblomster som är så där alldeles knall-lila. Eller kattfot. Jag känner att jag som lantbrukare måste tänka till så att jag inte gör något som påverkar de här växterna negativt.

Vill ha en skog med mångfald

Sten tillämpar samma filosofi på skogsbruket, sammanlagt brukar han 60 hektar skog som under de senaste 30 åren har varit i omdaning.

– Jag hatar egentligen granplantager. Det är min strävan att ha ett blandskogsbruk med mycket inslag av löv. Det passar här.

Hans pappa högg mest vindfällen och barkborreträd, så Sten började med att gallra igenom hela fastigheten.

– Pappa drev ett klassiskt produktionsinriktat skogsbruk och planterade mycket gran, och det har jag också gjort. Men det har varit en hel del bekymmer, resonerar Sten som har fått hugga ner stora områden på grund av barkborreskador.

– Det är möjligt att granen kan ge mer pengar på kort sikt men långsiktigt är jag tveksam till om man verkligen får ut tillväxten. Den är förhållandevis dyr att etablera, kräver mycket skötsel och så har vi det här med barkborrarna, säger Sten som därför har lagt om taktik.

– Jag vill ha en skog med mångfald. Jag är övertygad om att ju mindre man jobbar mot naturen och ju mer man jobbar med den, desto enklare går det. Det blir väldigt dyrt att jobba mot naturen.

Sparar varenda liten tall

När Sten planterar sätts granen lite glesare så att det finns plats för tall och löv att komma upp emellan. Tillväxten är hög på de bördiga västgötamarkerna och den ek och sälg som slår upp blir fint viltfoder. Vissa avdelningar har fått självföryngra sig med utmärkt resultat.

– Jag upplever att kubiktalen är desamma, säger Sten som dock är väldigt noga med att påpeka att olika marker och olika förutsättningar kräver olika angreppssätt.

Det som kommer upp röjs sent, med största omsorg.

– Jag sparar mycket björk och tallen får inte röras! Vi har haft fruktansvärda problem med älgstammen i många år och det har inte gått att få upp någon tall. Men nu har jag plötsligt lyckats och det gör mig så glad!

Eftersom Sten har fullt upp här i livet så tar han hjälp av Sydveds Nils Densborn med att planera och utföra aktiviteterna i skogen – från plantering till röjning, gallring och slutavverkning.

– Nils vet ju att jag har mina åsikter och han respekterar dem.

– I vårt samarbete är det bra och rak kommunikation som är nyckeln, menar Nils, som därför lägger lite extra tid och energi på att tillsammans med Sten informera de olika entreprenörerna om de önskemål som finns.

– Röjningen är ett exempel. Eftersom den ska göras på ett lite annorlunda sätt så ser vi till att träffas och gå igenom före, förklarar Nils.

– Jag är jättenöjd med resultatet. Det har blivit precis som jag vill ha det och det är så snyggt gjort. Det ligger inget röjmaterial ute i vägarna eller i diket, konstaterar Sten.

Spindeln i nätet

Att livnära sig helt och hållet på jord- och skogsbruket, det går inte riktigt. Därför kör Sten en hel del entreprenaduppdrag i trakten. En hel del tid går också åt till hans idéella engagemang. Sten är inblandad i det mesta och gillar att kunna hjälpa till. Man kan inte tro det, men det bor faktiskt en liten byråkrat i den godmodiga bonden på Boo.

– Jag tycker om det här med siffror, planering och skrivelser. Under åren har jag haft en hel del att göra med länsstyrelsen och andra myndigheter. Jag är rak och ärlig med vad jag tycker men vi har alltid haft en bra dialog.

Så numera händer det rätt ofta att både länsstyrelsen och grannarna ringer till mig när de behöver hjälp att reda i saker och ting. Det tycker jag bara är kul, säger Sten som genom åren har engagerat sig i allt från fiberförsörjning till vägföreningar. Att göra rätt sak, i rätt tid och i rätt ordning är Stens sätt att hinna med allt.

– Ibland blir det 90-timmarsveckor. Så på fritiden sover jag. Men om någon skulle fråga när jag är ledig så skulle jag nog ändå svara ”alltid”. Men min fru håller inte med, hon tycker att jag jobbar jämt! Men jag får ju göra det jag tycker är roligt, nästan alltid. Det är väl så livet ska va?