Våra svenska skogar hem för 25000 arter

Visste du att de svenska skogarna är ett hem för så många som 25 000 olika arter? En del av dem är särskilt skyddsvärda och ovanliga.

– En mängd arter gynnas av bra naturvård. Många mesfåglar, som svartmes och tofsmes, har det kämpigt just nu i skogen, eftersom tillgången på hänglavar blir mindre. I hänglavarna gömmer sig nämligen insekter och småkryp som mesarna äter, berättar Emma Enfjäll, naturvärdesspecialist på Stora Enso Skog.

Insekter och spindlar trivs i lavarna

De vanligaste hänglavarna är tagellavar, skägglavar och garnlav, varav den sistnämnda är rödlistad som nära hotad. Tagellavarna har mörka barkpigment, som gör att de är skyddade för starkt solljus och kan trivas i trädtoppar, medan skägglavar och garnlav är känsligare och växer längre ned på träden. I lavarna trivs mängder av insekter och spindlar. I norra Sverige fungerar hänglavarna också som föda för renar.

Hänglavarna är främst förknippade med gammelskog. Men de kan också etablera sig i ny skog, om det finns äldre skog i närheten. Klimatet i en flerskiktad skog kan gynna lavarna. De är inte utsatta för vind och samtidigt får de lite solexponering genom luckorna i den brukade skogen.

Tjädern älskar sumpmark

En annan art som kan gynnas av naturvård är tjädern, som har en god utbredning i landet. Men i vissa regioner behöver den gynnas för att inte populationen ska minska. För tjädern är det viktigast att det finns mossor, bärris och lämpliga gömställen. Sedan gillar den gles äldre, tallskog.

Om du vill gynna tjäderns utbredning undvik att röja bort senvuxna småtallar. Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar och våtmarker. Tjäderhönan lägger gärna sina ägg i hyggeskanter och tjäderkycklingarna hittar mat i sumpskogar.

Död aspved gynnar kandelabersvampen

Du som skogsägare bidrar också till mångfalden bara genom att ha en skog som du värnar om och har variation i din skog. Om du till exempel har asp i ditt bestånd gynnar du över 600 arter som är beroende av aspen. Där trivs bland annat skalbaggar, lavar och ovanliga svampar. Död aspved gynnar kandelabersvampen.

Kandelabersvampen, som är rödlistad, växer på död aspved. Den är lite lik en fingersvamp, och är gulaktig eller rosatonad. Kandelabersvampen har minskat de senaste åren på grund av minskad tillgång av starkt rötade asplågor.

Genom att skapa död aspved ökar du förutsättningarna för att kandelabersvampen ska leva. Aspbarkgnagare är en skalbagge som gnager gångar i död aspbark. Där utvecklas även larverna. De trivs i gamla solbelysta träd och i högstubbar som fått växa långsamt.

Sälgen bra för fjärilar och skalbaggar

Sälgen gynnar nästan 500 arter. Vissa bygger bo i veden, andra äter bladen. 180 olika fjärilsarter har sin larvutveckling i sälgen, exempelvis videsvärmare, allmän träfjäril, rosenryggat ordensfly, vinbärsfuks och sorgmantel.

Mer än 75 skalbaggsarter lever på sälgens blad, blommor och knoppar. Ytterligare över 200 skalbaggsarter är beroende av sälgens döda ved och bark.

Raggbocken – ett gott tecken

Nästan 1000 arter är beroende av tallen. Raggbocken är en av dem. Det är barrskogens största långhorning. Larvens utveckling är långsam och tar upp till fyra år. Den värmeälskande larven kan bara utvecklas i solexponerade gamla trädstammar som ligger på marken.

Idag är raggbocken hotad på grund av brist på lämpliga livsmiljöer. Att ha raggbock i sin skog är ett tecken på ett landskap där många tallberoende arter trivs. Det skapar bra förutsättningar för ett långsiktigt hållbart ekosystem.

Genom att skapa lämplig död ved gynnas raggbocken. Det handlar om att fälla träd i rätt lägen och lämna dem på plats. Välj ut träd som är minst 20–25 centimeter under bark. Ju grövre desto bättre. Träden bör fällas så att de får markkontakt längs större delen av stammen, särskilt om marken är torr, då blir lågorna lagom fuktiga. Dessutom bör de placeras, så att de får en maximal exponering mot söder. Du kan även röja bort ris och sly från lågorna så att de blir fortsatt solbelysta.

Reliktbocken gillar värme

Reliktbocken är en annan långhorning, en skalbagge, som vill ha det varmt! Den trivs bäst i gamla, solbelysta tallar. Tecken på att den finns i en tall är att barken blir karaktäristiskt orangefärgad av kåda. En bra åtgärd för att gynna reliktbocken är att låta gamla tallar få finnas kvar men att samtidigt bereda väg för nästa generations gamlingar. Tallarna bör friställas från konkurrerande träd så att all sol lyser på tallen.

Naturliga brandpåverkade tallskogar var tidigare mycket glesa. För att få tillräckligt mycket ljus kan det därför vara bra för naturvärdena att glesa ut tallskogen. Detta gynnar då inte bara raggbock och reliktbock, utan även de flesta hotade arter i tallskogen. Det bästa är att ha luckor där solen tillåts nå marken, men där samtidigt omgivande träd skapar en vindskyddad miljö.

Död ved viktigt

Mosippan gillar skogsbrand. Den är starkt hotad i Sverige, men med rätt åtgärder så kan vi öka dess chanser att få finnas kvar. Mosippans rötter ligger djupt och klarar ofta en brand. Den är även känslig för konkurrens från andra växter så när ris och annat brinner upp, får mosippan det spelutrymme den vill ha.

Silverstubbar av tall är livsviktiga för alla de arter som behöver död ved för sin överlevnad. De är barklösa, hårda och har en gråaktig färg, därav namnet silverstubbe. De bär ofta spår av bränder och har stått exponerade för väder och vind under lång tid.

Många arter som nyttjar död ved kräver eller föredrar stående död ved. Till exempel hackar hackspettar ut sina bohål uteslutande i stående träd och de söker också efter föda främst i stående träd.

900 arter knutna till eken

Granen är det trädslaget som gynnar allra flest arter, så många som 1 100. Den är en favorit hos ovanliga och vanliga svamparter som blodriska, bombmurkla, rödgul trumpetsvamp, rynkskinn och storporig granticka, en exklusiv, ovanlig svamp som är beroende av granved. Granen fungerar också som hem för ett hundratal skalbaggar, som bland annat de ovanliga och hotade skalbaggarna granbock, nordlig rödrock och större barkplattbagge.

Eken har 900 arter knutna till sig. De är ljusälskande och gynnar bland annat en ovanlig långhorning som finns i södra Sverige, ekbocken.

Den är en av Sveriges största skalbaggar och kan bli upp till fem centimeter lång. Ekbocken bor och lägger larver i gamla döende ekar och de tar hela fem år på sig att bli en färdig skalbagge från larv.

Lövskog för vitryggig hackspett

Sveriges mest hotade skogsfågel är den vitryggiga hackspetten. Arten är beroende av gammal lövskog med mycket död ved. Vitryggig hackspett, kräver stora arealer lövskog för att hitta föda och boplatser. Den är specialiserad på larver av vedlevande insekter och kräver minst 150 hektar i ett större sammanhängande lövskogsområde rikt på solbelyst död lövved. Arten har minskat kraftigt i Sverige sedan 1950-talet.

För att gynna den vitryggiga hackspetten krävs åtgärder som fokuserar på att öka andelen gammal lövskog.

Genom satsningar på lövskog med björk, sälg, asp, al, ek och mycket död ved gynnas hackspetten och 200 andra hotade arter. Andra arter som gynnas av lövrika skogar med död ved är ugglor, andra hackspettar och småfåglar som stjärtmes och entita.

Det verkar som om de flesta arter trivs bäst i gamla träd och död ved. Hur ska man tänka som skogsägare?

– Generellt kan man säga att olika arter är beroende av träd i olika stadier, så det är bra att blanda äldre träd med ett yngre bestånd, säger Emma Enfjäll.