Inspiration / Djur och natur

Fettfrossa hjälper småfåglarna genom vintern

För att klara de kalla vinternätterna behöver vissa fågelarter öka sin kroppsvikt med 10 procent. Varje dygn. "Tänk på hur korta dagarna är, så förstår du vilken bedrift det är! Skulle jag som väger 85 kilo göra samma sak skulle jag behöva öka vikten med 8,5 kilo. Jag skulle behöva äta ofantligt mycket, ofantligt fort", säger Anders Brodin, professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.

Anders Brodin har i sin forskning speciellt inriktat sig på minne och kognition hos djur. Kombinerat med ett stort intresse för fåglar har det bidragit till studier om fåglars förmåga att skapa rutiner för att lagra mat för vintern. Han är nu högaktuell med en ny bok om talgoxen, "Smartast bland mesar".

– För vissa arter, som entita, talltita och tofsmes, går hela året eller om du hellre vill, hela livet undantaget häckningsperioden, ut på att samla och lagra mat för att överleva de kalla vinternätterna.

Fett istället för kolhydrater

Små kroppar har svårare än stora att hålla värmen när det är kallt. Den avkylande ytan ökar i kvadrat i förhållande till kroppslängden, medan den värmande kroppsmassan ökar i kubik. En liten fågel måste därför förse varje cell i kroppen med mer energi än vad större fåglar behöver göra.
När vi människor behöver energi för en skidtur i vinterlandskapet är det kolhydrater som blir vårt bränsle. Men det funkar inte för fåglarna. Kolhydrater binder vatten och blir därför ett "tungt bränsle".

– Samtidigt som småfåglarna behöver bygga en energireserv för natten, måste de vara väldigt noga med vikten. Ett av de största hoten är attacker av hök, falk eller sparvuggla. Då måste småfågeln kunna maximera accelerations- och manöverförmågan, utan att bära på onödig kroppsvikt.

Evolutionen har därför försett dem med en annan ämnesomsättning än den vi människor har, förklarar Anders Brodin. Småfåglarna kan använda fett som ett effektivt korttidsbränsle. De lagar sin energi i fett som de snabbt kan bygga upp och bryta ner.

För vissa arter, som entita, talltita och tofsmes, går hela året åt, eller om du hellre vill, hela livet ut på att samla och lagra mat för att överleva de kalla vinternätterna.

Sover inomhus

Fåglar har en kroppstemperatur på cirka 42 grader.

– Milda vintrar är optimalt för fåglarna. Ju kallare nätter, desto svårare för dem. Och kommer det snöblandat regn som sedan fryser och täcker över ytor i träd och mark där fåglarna normalt brukar hitta sin mat, då blir det riktigt tufft.

Fåglarna exponeras, till skillnad från många däggdjur, dessutom för den direkta kylan ovanför snötäcket.

– Fågeln har ju inget val då den hela sin vakna tid måste söka föda. Är det riktigt kallt försöker fåglarna reducera energiförlusten genom att sova "inomhus" i trädhål, holkar och liknande. Riktigt kärva nätter kan vissa arter till och med dra nytta av snöns isolerförmåga och hitta sovplatser i små legor och håligheter i snön.

Farlig minidvala

Ett annat trix som vissa arter har, till exempel talltitor och lappmesar, är att spara energi genom att sänka kroppstemperaturen till omkring 35 grader och gå in i en slags minidvala.

– Då kan de spara 30–40 procent av den energi som de normalt förbränner för att hålla värmen. Nackdelen är att de är helt hjälplösa i detta tillstånd. De ser ut som runda, uppfluffade badmintonbollar och känns ungefär lika livaktiga som isglass. Och det tar upp till en kvart för en fågel i detta tillstånd att höja kroppstemperaturen så pass att den kan reagera igen. Således helt chanslös om en fiende skulle slå till. Därför används detta bara av fåglarna när de är riktigt energistressade, som en sista nödåtgärd.

50 000 matdepåer

I Anders forskning om arters minne och kognitiva förmåga har han funnit spännande skillnader i olika fågelarters beteende i sitt fodersök på vintern.

– De flesta av våra fåglar mutar in ett häckningsrevir där de är under sommaren. Vissa stannar där året runt, som stannfåglar som till exempel entita, talltita, nötväcka och gråsparv. En talltita kan ha runt 50000 frön och larver gömda på lika många platser i sitt revir.

– Fågeln minns platserna från en dag till en annan, men ett par månader efter att den har fyllt sina gömställen har den också glömt var maten finns. Men den hittar ändå en stor del av gömmorna tack vare att den återvänder till sina favoritställen i reviret.

Talgoxar, blåmesar, domherrar, så kallade strykfåglar, är arter som överger häckningsreviren under vintern och letar mat i ett större område.

– Det är främst dessa arter som du kan gynna genom matning. De är kluriga och söker sig vidare om maten sinar.

Har du intressanta observationer om hur talgoxar eller andra mesar skaffar mat, mejla gärna dessa till:
anders.brodin@biol.lu.se

Text: David Söderlind